Om man inte vetat bättre hade man kunnat tro att Lunds humorfestival är en gammal tradition, ett evenemang som varje år samlar Sveriges humorelit och drar fulla salonger i hela staden. Att det skulle vara första gången festivalen genomförs hade varit svårt att gissa utifrån premiärårets digra och välplanerade utbud. Ståuppkomik blandades med improvisationsteater, sketchshower, komikerintervjuer och allt däremellan. Att välja godbitarna ur programmet var ett angenämt problem.
Det löst sammanhållna kollektivet Rikets sal framförde en vild blandning av sketch, sång och absurda upptåg. Fokus låg på idéer snarare än på perfekt inövade nummer, och för varje skämt som gick hem var det ett annat som kraschade – och det var en del av charmen.
Betydligt mer slipade var Nour El-Refai, Johan Glans och David Batra, som delade ett pass på Stadsteatern. Det var optimala förutsättningar för de hemvändande skåningarna, med en entusiastisk publik, stolt över sina lokala förmågor. Batra i synnerhet tog hem många poäng med sina publikfriande, men mycket träffsäkra, Lundaspecifika observationer.
En av helgens stora höjdpunkter var Emma Hansson och Sissela Benn, som uppträdde på Lilla teaterns scen som Haggan och Ludret, två Möllantjejer vilsna i aktivistdjungeln. Ur det som kunde blivit en simpel parodi växte det istället fram nyanserade porträtt av två unga människor med massor av energi men ingenstans att rikta den. Det var också, ska sägas, fantastiskt roligt, och duons samspel felfritt – Hansson som ledaren och pådrivaren, och Benn som det känslomässiga navet. Benns komiska tajming är verkligen värd att hylla.
Två generationer ståuppkomik möttes under lördagskvällen, då Robin Paulsson och Peter Wahlbeck intog Stadsteatern. Paulsson har vuxit som komiker i takt med sitt pratprogram i SVT, och nu imponerade han med solida skämt om danskar, Zlatan och Mark Levengood – med en road Jonas Gardell i publiken. Wahlbeck har fortfarande en enastående förmåga att förbluffa sina åhörare. Han tycks älska att se en villrådig publik som inte vet hur den ska reagera på hans svador, som rör sig från skämt till anti-skämt, från dialektala dissekeringar till Per Gessles gula Ferrari. Det är lika delar roligt och oroligt.
Som bonus fick publiken även se en märkbart nervös Björn Gustafsson, som kom ut på scenen innan Paulsson och Wahlbeck och körde några minuters ståupp, för första gången på två år. Sveriges humorgunstling kunde knappast valt en mer välkomnande miljö för sin återkomst.
Lund är storleksmässigt närmast perfekt för ett arrangemang av det här slaget. Samtliga scener ligger inom gångavstånd från varandra, och i princip alla uppträdanden sker i teatermiljö och inte på krogen, vilket gynnar både artist och åhörare. Även publikintresset har varit stort – en majoritet av föreställningarna var utsålda, trots höga biljettpriser. Folk fick sitta i trappor och på extrastolar för att få plats på vissa programpunkter. Frågan är vad som händer om, eller snarare när, festivalen vill växa.
Tidigare publicerad i Sydsvenskan.
