För några veckor sedan läste jag att Mike Tysons personliga tatuerare överväger att stämma producenterna bakom Hollywoodrullen ”Baksmällan 2”. Anledningen? I filmen vaknar Ed Helms karaktär upp efter en blöt natt, och upptäcker till sin fasa att han har blivit tatuerad. Ett stort blaffigt tribalmönster täcker halva ansiktet – en exakt kopia av den tatuering som Mike Tyson har. En tydlig referens till första ”Baksmällan” där Tyson gör ett kort gästspel. Humorn gick förlorad på tatueraren som nu kräver ersättning för att filmen stulit hans design.
Nyheten avfärdades som ett desperat försök av en lycksökare att sko sig på en framgångsrik film, en lustig notis om en ickehändelse. Men för mig väckte den flera intressanta frågor om tatueringar idag. Hur saker som mönsterskydd och äganderätt fungerar inom tatueringsvärlden. Hur motiv och berättelser förnyas och återvinns. Vad som gör att en konstnärlig uttrycksform tycks för evigt klämd i skarven mellan högt och lågt, till synes utan ambition att söka sig vidare.
Jag har min vän Erik att skylla för intresset. Han har jobbat som tatuerare i nästan femton år, och det har alltid varit spännande att diskutera tatueringskulturen utifrån hans perspektiv: hans insikter om branschen, det föränderliga klientelet, populärkulturella trender i motiv och motivation. Attityden gentemot tatueringar och tatuerade personer har förändrats markant de senaste åren och fenomenet har gått från marginaliserad subkultur till mainstream bara på något decennium. Den traditionella uppfattningen – att det endast är sjöbusar och kriminella som pryder sin lekamen med tremastare och flammande skallar i blått och grönt bläck – är som bortblåst. Nu ger morföräldrar sina barnbarn böcker om ryska fängelsetatueringar i julklapp.
De slumpmässiga motiven har dock bleknat med tiden. Det viktigaste år 2011 är inte längre att man tatuerar sig, utan vad man tatuerar. En sund utveckling, kan tyckas, men tittar man på något av de många tatueringsrelaterade programmen på TV, som ”Miami Ink” – ett av tatuerare avskytt program – matas man numera med budskapet att alla tatueringar måste ha en mening, en symbolik, en berättelse. Motivet måste betyda något och allting måste ha en egen historia. Din förolyckade kompis odödliggörs med ett porträtt på benet. Dina barns födelsedatum tatueras på axeln. Gungstolen som påminner dig om din gamla farfar hamnar på överarmen. Ren estetik finns eller tillåts inte.
Jag hör av mig till Erik, som är i färd att sjösätta ett projekt som han hoppas ska sätta tatueringskonsten i ett nytt ljus: han vill eliminera kundrelationen. Så länge som det han utför är ett betalt jobb, en tjänst som någon beställer, kommer tatueringar som uttrycksform aldrig att ses som något annat, menar han. Han vill byta perspektiv, inte fokusera på den som får tatueringen, utan på den som gör den. Det handlar lika mycket om en personlig utveckling av det egna hantverket som en medveten provokation, mot såväl branschen som mot en konstvärld som inte vet var man ska sortera in tatueringarna. Gränserna måste testas. Det handlar om vad som händer när tatueraren själv bestämmer motiv, själv bestämmer vilken historia som ska berättas. Inga pengar byter ägare. Kroppen blir för tatueraren vad duken är för målaren.
Vi roar oss med att spekulera kring konsekvenserna av att arbeta på ett sätt som liknar konstnärens. Om vi betraktar en tatuering som ett verk, vem äger det? Vem bestämmer över det? Om personen som fått det inristat vill ta bort det, vad händer då? Om man vill ställa ut verket på en mässa eller ett galleri, hur gör man då? Vi konstaterar att det bara finns ett sätt att ta reda på det.
MARTIN DEGRELL
MARTIN DEGRELL
filmkritiker och kulturjournalist
Tidigare publicerad i Sydsvenskan 2011-07-17.