“Är det bara jag, eller är det varmt här inne?”, säger Jerry Seinfeld och torkar av sin panna. Vi är bara tio minuter in i stjärnkomikerns ståuppshow, och inne på Forum är det kvavt och stekhett. Men Seinfeld, för dagen klädd i mörkgrå kostym och guldgul slips, låter sig inte påverkas, utan fortsätter framföra sin monolog med smittsam entusiasm. 57 år har han hunnit bli, men han har nog aldrig uppträtt så energiskt och fysiskt på scen som nu.
I programmet Talking Funny, där Ricky Gervais samtalar med Chris Rock, Jerry Seinfeld och Louis CK om ståupphumor, kommer diskussionen vid ett tillfälle in på hur CK alltid kasserar sina skämt efter en turné och börjar om på nytt, livrädd för att stelna i gamla gester. Seinfeld har en helt annan filosofi: han är den nitiske perfektionisten. Han älskar skämt, och även om han hela tiden skriver nya räds han inte sina greatest hits; han är besatt av att kunna leverera dem på ett så fulländat sätt som möjligt.
Seinfeld är på många sätt de små tingens mästare. Där andra komiker, som landsmannen Jim Gaffigan, vänder och vrider på ett ämne tills inget längre finns att utvinna från det, skär Seinfeld rakt till kärnan av skämtet med kirurgisk precision. Han filar på det, förfinar de allmängiltiga premisserna och putsar på poängerna tills skämtet är optimalt konstruerat.
På ett utsålt Forum ser vi inget av Seinfelds långa process, bara de färdigslipade diamanterna. Här får vi det fullfjädrade komikerproffset som självsäkert kliver ut på scen och äger publiken från första stund. Ett par lustigheter om Köpenhamn, lite smicker av publiken som orkat ta sig dit för att se “sin vän Jerry från TV” - sen är han iväg på sin snyggt länkade associationskedja, som tar slut prick åttio minuter senare.
Seinfelds skämt är inte alltid världens bästa, men han har en enastående förmåga att hitta de gemensamma nämnarna i det mänskliga tillståndet och göra sig lustig över dem på ett både lättillgängligt och smart sätt. Det är en beundransvärd talang, framförallt då man betänker att det inte finns något som är universellt roligt, hur mycket vi än önskar det vore så - allt ligger i betraktarens öga.
Fokuseringen på det universella har också sina baksidor - showen blir ibland lite blodfattig, lite för prydlig. Seinfeld blir aldrig politisk och nästan aldrig personlig. Dessutom hade han gärna fått pensionera - eller åtminstone korta ner - det långa partiet om hur kvinnor och män beter sig i relationer. Där övergår det allmängiltiga i trötta klichéer.
I programmet Talking Funny, där Ricky Gervais samtalar med Chris Rock, Jerry Seinfeld och Louis CK om ståupphumor, kommer diskussionen vid ett tillfälle in på hur CK alltid kasserar sina skämt efter en turné och börjar om på nytt, livrädd för att stelna i gamla gester. Seinfeld har en helt annan filosofi: han är den nitiske perfektionisten. Han älskar skämt, och även om han hela tiden skriver nya räds han inte sina greatest hits; han är besatt av att kunna leverera dem på ett så fulländat sätt som möjligt.
Seinfeld är på många sätt de små tingens mästare. Där andra komiker, som landsmannen Jim Gaffigan, vänder och vrider på ett ämne tills inget längre finns att utvinna från det, skär Seinfeld rakt till kärnan av skämtet med kirurgisk precision. Han filar på det, förfinar de allmängiltiga premisserna och putsar på poängerna tills skämtet är optimalt konstruerat.
På ett utsålt Forum ser vi inget av Seinfelds långa process, bara de färdigslipade diamanterna. Här får vi det fullfjädrade komikerproffset som självsäkert kliver ut på scen och äger publiken från första stund. Ett par lustigheter om Köpenhamn, lite smicker av publiken som orkat ta sig dit för att se “sin vän Jerry från TV” - sen är han iväg på sin snyggt länkade associationskedja, som tar slut prick åttio minuter senare.
Seinfelds skämt är inte alltid världens bästa, men han har en enastående förmåga att hitta de gemensamma nämnarna i det mänskliga tillståndet och göra sig lustig över dem på ett både lättillgängligt och smart sätt. Det är en beundransvärd talang, framförallt då man betänker att det inte finns något som är universellt roligt, hur mycket vi än önskar det vore så - allt ligger i betraktarens öga.
Fokuseringen på det universella har också sina baksidor - showen blir ibland lite blodfattig, lite för prydlig. Seinfeld blir aldrig politisk och nästan aldrig personlig. Dessutom hade han gärna fått pensionera - eller åtminstone korta ner - det långa partiet om hur kvinnor och män beter sig i relationer. Där övergår det allmängiltiga i trötta klichéer.
Tidigare publicerad i Sydsvenskan.
