Jag sitter och tittar på trailern till Woody Allens nya film Midnatt i Paris – premiär i Cannes – då två tankar slår mig. Först den här: den forne mästaren har blivit en pastisch på sig själv. Midnatt i Paris verkar vara ett oinspirerat mishmash av de allra värsta sidorna av Allen – odräglig borgerlig romantik, slapp exotisering av Europa, mannen som hittar sig själv hos några genuina och oförställt charmiga fransmän (och inte minst fransyskor). Det ser ut som något som skulle kunna dyka upp som en genreparodi på humorsajten Funny or Die. Att Owen Wilson spelar huvudrollen gör mig bara mer misstänksam.
Sedan den här tanken: vi befinner oss i en tid då Woody Allens dåliga filmer för första gången sedan han slog igenom som manusförfattare och regissör på sjuttiotalet formar den första upplevelsen av honom som auteur. Vi har en hel generation unga filmälskare som främst inte känner Allen genom hans klassiska mästerverk utan via hans samtida medelmåttiga alster – för enkelhetens skull kan vi säga att det går en kvalitetsgräns circa 1995 efter Mighty Aphrodite. Ingenting han gjort därefter kan mäta sig med något han gjort tidigare.
Det är en chockerande insikt för ett stenhårt Woody-fan som undertecknad. Tillåt mig därför att bli lite nostalgisk och uppmärksamma fem av Allens tidigare filmer som alla är tidlösa klassiker – en utmanande gallring, hans karriär sträcker sig över 40 år och hans bagage innehåller nästan hur mycket kvalitet som helst.
Ta pengarna och stick. Den av Allens tidiga filmer som bäst visar hur påverkad han var av slapstickhumor och bröderna Marx. Innehåller fler fysiska gags än någon av hans senare filmer.
Annie Hall. Den moderna romantiska komedins ursprung. Så imiterad och parodierad att den nästan inte borde hålla längre, men det gör den. Omöjlig att komma ifrån. Ska man se en film som bäst sammanfattar Allen är det den här som gäller.
Broadway Danny Rose. Allens kärleksbrev till gammal showbiz, en värld han levde i under många år som komiker, innan han slog igenom som filmskapare. Underskattad komedi med Mia Farrow i en lysande biroll.
Radio Days. Den bästa av Allens romantiska tillbakablickar på en uppväxt i New York som präglades av radio och film. Genuint varmt och välgjort.
Små och stora brott. Woodys allvar kommer fram i det här hårt drabbande – men också roliga – dramat om moralitet, otrohet och ond bråd död. Kanske hans allra bästa film.
Kanske har jag helt fel. Kanske är Midnatt i Paris ett nytt mästerverk. Men i så fall äter jag upp min basker.
Tidigare publicerad i Plaza Magazine.
