The Other Guys - PPP
Det nya samarbetet mellan regissören Adam McKay och Will Ferrell är en fyndig och fartfylld actionkomedi som gör narr av polisfilmer i stil med Dödligt vapen. Det är en rolig och sympatisk film, men jag skulle gärna sett att den inte höll tillbaka absurdismen, utan kastade loss i ren anarki. Det bränner till ibland, men tyvärr liknar den alltför ofta den genre den försöker parodiera. Ferrell och Mark Wahlberg är dock utmärkta i huvudrollerna, och birollerna är också bra, med guldstjärna åt Michael Keaton.
Himlen är oskyldigt blå - PPP
Hannes Holms nya film är ett imponerande coming-of-age-drama förklätt till knarkthriller. Det är sjuttiotal, och Bill Skarsgård spelar unge Martin som får sommarjobb hos Peter Dalles krögare i Sandhamn. Krögaren har dock mer skumma affärer för sig, och Martin finner sig plötsligt mitt i en av de största knarkhärvorna i Sveriges historia. Holms känsla för tajming och autencitet smittar av sig på hela produktionen, och Dalle är i god form. En utmärkt film för den talangfulle Skarsgård att slå igenom med.
Oceans - PPPP
Jacques Perrin började arbeta med Oceans för nästan ett decennium sedan, och det märks. Hans omsorgsfulla skildring av världshaven är en pampig upplevelse som bör upplevas på bio. Jämfört med exempelvis BBC:s produktioner håller sig Perrin kort med fakta, och låter mest bilderna tala. Filmen får en sorgsen vändning mot slutet, då Perrin tar upp hur människans framfart har utrotat djur och fört jorden mot en katastrof som kanske inte går att hejda. Det är en tankeväckande avslutning på en vacker film.
Scott Pilgrim vs The World - PPP
Engelsmannen Edgar Wright har tidigare gjort hyperenergiska filmer som Shaun of the Dead och Hot Fuzz, och här tar han sig an en adaption av seriealbumet Scott Pilgrim vs The World, i vilken slackern Scott (Michael Cera) tvingas duellera mot sin nya flickväns sju ex-pojkvänner. Filmen är en sockerbomb av frenetiska serie-, film- och tvspelsreferenser, och det enda problemet är att det är väldigt tomma kalorier, man känner sig nästan yr efteråt. Men jag tror inte Wright tänkt sig något annat heller.
Det nya samarbetet mellan regissören Adam McKay och Will Ferrell är en fyndig och fartfylld actionkomedi som gör narr av polisfilmer i stil med Dödligt vapen. Det är en rolig och sympatisk film, men jag skulle gärna sett att den inte höll tillbaka absurdismen, utan kastade loss i ren anarki. Det bränner till ibland, men tyvärr liknar den alltför ofta den genre den försöker parodiera. Ferrell och Mark Wahlberg är dock utmärkta i huvudrollerna, och birollerna är också bra, med guldstjärna åt Michael Keaton.
Himlen är oskyldigt blå - PPP
Hannes Holms nya film är ett imponerande coming-of-age-drama förklätt till knarkthriller. Det är sjuttiotal, och Bill Skarsgård spelar unge Martin som får sommarjobb hos Peter Dalles krögare i Sandhamn. Krögaren har dock mer skumma affärer för sig, och Martin finner sig plötsligt mitt i en av de största knarkhärvorna i Sveriges historia. Holms känsla för tajming och autencitet smittar av sig på hela produktionen, och Dalle är i god form. En utmärkt film för den talangfulle Skarsgård att slå igenom med.
Oceans - PPPP
Jacques Perrin började arbeta med Oceans för nästan ett decennium sedan, och det märks. Hans omsorgsfulla skildring av världshaven är en pampig upplevelse som bör upplevas på bio. Jämfört med exempelvis BBC:s produktioner håller sig Perrin kort med fakta, och låter mest bilderna tala. Filmen får en sorgsen vändning mot slutet, då Perrin tar upp hur människans framfart har utrotat djur och fört jorden mot en katastrof som kanske inte går att hejda. Det är en tankeväckande avslutning på en vacker film.
Scott Pilgrim vs The World - PPP
Engelsmannen Edgar Wright har tidigare gjort hyperenergiska filmer som Shaun of the Dead och Hot Fuzz, och här tar han sig an en adaption av seriealbumet Scott Pilgrim vs The World, i vilken slackern Scott (Michael Cera) tvingas duellera mot sin nya flickväns sju ex-pojkvänner. Filmen är en sockerbomb av frenetiska serie-, film- och tvspelsreferenser, och det enda problemet är att det är väldigt tomma kalorier, man känner sig nästan yr efteråt. Men jag tror inte Wright tänkt sig något annat heller.
Tidigare publicerade i Plaza Magazine, hösten 2010.
