I år är det femtio år sedan Jean-Luc Godards debutfilm Till sista andetaget (À bout de souffle) hade premiär på filmfestivalen i Cannes. Filmen blev en symbol för energin och uppfinningsrikedomen i den franska nya vågen, en rörelse som hade fått sitt genomslag redan året innan, då François Truffauts De 400 slagen vann pris på samma festival. Men Till sista andetaget signalerade ännu något nytt i berättandet – det fanns en trotsig attityd och en vilja att bryta regler hos Godard som Truffaut inte bjöd på i samma utsträckning. Än idag känns Godards första film ung, ny, cool.
Att det är femtioårsjubileum för en av den moderna filmens milstolpar går såklart ingen förbi, och nyrestaurerade kopior av Till sista andetaget har paraderat biografer runt i år. I samband med detta, och nylanseringen på BluRay, kan det vara värt att försöka få tag på Emmanuel Laurents dokumentär Two in the Wave (2009), en film som för första gången går till botten med Truffauts och Godards långa, komplicerade förhållande som vänner och kollegor, och framförallt deras uppbrott i slutet av sextiotalet.
Truffaut och Godard gjorde sig bägge kända som kritiker på den inflytelserika tidskriften Cahiers du cinéma innan de började göra egna filmer, och Truffauts framgång med De 400 slagen banade väg för Godard och andra likasinnade, som Jacques Rivette och Claude Chabrol.
Vad som är slående när man ser Godard och Truffaut nu, decennier senare, är hur olika de var. Det känns nästan otroligt att inte deras vänskap och samarbete kraschade tidigare. De hade så skilda synsätt på livet, vilket också återspeglas i deras filmer. Truffaut: den trygga, sympatiska, lätt sentimentala, solida hantverkaren som alltid kommer att vinna folkets röst. Godard, hans motsats: bråkmakaren, revolutionären som tycker all film är politisk, som omkullkastar konventioner. Någon som blandar mästerverk med totala haverier, men som är konsekvent och alltid intressant, hur pretentiös han än är.
Det var politiken som förstörde deras vänskap. 1968 års studentuppror födde en mer revolutionär Godard, som ogillade Truffauts önskan att fortsätta göra, enligt Godards mening, poänglös borgerlig film. Klyftan mellan dem blev för stor, och uppbrottet var ett faktum. Det mest hjärtskärande i Two in the Wave är hur de, likt föräldrarna i en bitter skilsmässa, försökte göra anspråk på deras gemensamma favoritskådespelare Jean-Pierre Leaud. Det var ett ovärdigt slut på en explosiv vänskap som gav oss några av sextiotalets mest hänförande filmverk.
Det var politiken som förstörde deras vänskap. 1968 års studentuppror födde en mer revolutionär Godard, som ogillade Truffauts önskan att fortsätta göra, enligt Godards mening, poänglös borgerlig film. Klyftan mellan dem blev för stor, och uppbrottet var ett faktum. Det mest hjärtskärande i Two in the Wave är hur de, likt föräldrarna i en bitter skilsmässa, försökte göra anspråk på deras gemensamma favoritskådespelare Jean-Pierre Leaud. Det var ett ovärdigt slut på en explosiv vänskap som gav oss några av sextiotalets mest hänförande filmverk.
Tidigare publicerad i Plaza Magazine, sommaren 2010.
