Filmer som inte har människor i huvudrollerna ser man inte varje dag. Det finns såklart ett flertal exempel på de som handlar om robotar (Wall-E) eller djur (vilken Disneyfilm som helst), figurer som på många sätt agerar som människor, men väldigt få filmer handlar om ting, saker som varken talar eller på annat sätt relaterar till oss som mänskliga varelser. Döda objekt alltså, som på något sätt lever och står i centrum för filmerna. I de få fall detta inträffar är det antingen i surrealistiska sagor, som den vackra franska klassikern Den röda ballongen, om en mystisk röd ballong som en dag slår följe med en liten kille, eller skräckorienterade thrillers, som Stephen King-filmatiseringen Christine, om den mordiska Cadillacen med samma namn.
Quentin Dupieuxs märkliga Rubber sällar sig således till en ganska liten skara filmer. Rubber handlar nämligen om ett bildäck. Ett bildäck som heter Robert, som i början av filmen ligger övergivet och halvt täckt av sand i ett ökenliknande landskap. Utan förklaring väcks Robert så en dag till liv och rullar ut i världen. Men istället för att hans plötsliga nya medvetande kanaliseras i upptäckarglädje och nyfikenhet använder Robert omedelbart sina krafter i destruktiva syften. Han stöter på en tom läskburk – och rullar över den så den skrynklas ihop. Han möter en flaska, upptäcker att han besitter psykiska krafter – och spränger flaskan i luften med blotta tanken. Och så fortsätter det. Allt och alla Robert stöter på ser han som fiender – kaniner, bilister, människor i största allmänhet. Sällan söker han kamratskap, och när han gör det kan han inte förmedla det. Han är ett evigt rullande bildäck, och han har hela världen som fiende.
Rubber är en underhållande hybrid av skräckfilm, komedi, existentiell fars och inte minst metafilm. Från ett till en början säkert avstånd i en annan del av öknen står nämligen en publik och tittar på ”filmen” om Robert, precis som vi fast med kikare, möjligen ditplockade av vetenskapsmän, eller kanske något mer ondskefullt. Publiken fungerar som en grekisk kör, som kommenterar handlingen allt eftersom Robert rullar vägen fram och krossar allt framför sig.
När lagens långa arm får upp spåret på Robert tvingas den lokala sheriffen ställa sig frågan: om de där borta är en publik som tittar på en film om ett mordiskt bildäck, och allt det här är på låtsas – vem är det då som mördar alla dessa människor? Var slutar den fiktiva världen, och var tar verkligheten vid? Rubber är förtjusande vag på den punkten.
Tidigare publicerad i Plaza Magazine.
