Ett samtal om "Apan" med Jesper Ganslandt och Olle Sarri

JESPER

Finns det något enkelt svar på var Apan kommer ifrån?
Det är en kombination av saker. Jag höll länge på att röra mig kring idéer som på olika sätt påminde om det universum vi skapade till Farväl Falkenberg, men till slut gick luften ur det tankesättet, jag insåg att jag inte kunde göra det igen, att det inte längre kändes rätt. Jag befann mig inte längre i ett läge där jag kände att det jag arbetade med måste göras, att det måste bli av.

Du pratar om en attitydmässig inställning? Motivering till att göra en viss film?
Precis. Om jag ska göra en ny film så får den inte kännas som något jag gör bara för att jag har lust att göra en ny film.

Utan något som måste göras.
Ja, det var det viktiga. Just då befann jag mig i Malmö, bodde på ett hotell där, och var ganska ensam på det där lilla hotellrummet. Jag hade under en viss tid förföljts av möjligheten av det horribla – hemska och tragiska och våldsamma saker som sker i omvärlden, som ofta står som små notiser långt bak i tidningarna. Under ett år eller så hade jag skrämts upp och förföljts av dessa händelser – jag kunde inte förstå när en rubrik löd, till exempel, ”Kvinna våldtagen på väg hem från tunnelbanan”. Jag kunde inte se vad som hände innan och efter, det blir på ett sätt ogripbart, det saknas bitar.

Men jag blev också skrämd av att vi ska känna till detta, och läsa detta, och förfasas över det, men aldrig behöva sätta det i en mänsklig kontext. Vem är det som går omkring och är ett monster? Då kan det väl lika gärna vara jag, det måste det ju kunna vara. Jag kan inte riktigt föreställa mig att det är skillnad på människor och människor. Det som Apan så småningom kom att handla om var just en av dessa fantasier, en av de som upprörde och skrämde mig mest.

Titeln Apan kommer från en kompis, som berättade att han en dag hade stått på bussen i rusningstrafik och tittat på alla människor – och plötsligt sett hur alla, trots kläder, bussar och civilisation, ändå bara var nakna apor som hade fått lite kläder på sig, och stod där och trängdes och kände sig eländiga. Det behöver inte nödvändigtvis vara något negativt – men den bilden fastnade hos mig.

De här idéerna om det ofattbara, det horribla – hur konkretiserades dem till att bli den historia som sedan filmen berättar?
Svårt att säga. Jag skrev historien på en natt, mer eller mindre, och jag fokuserade på en person som befinner sig mitt i det vanliga, men som bär på mycket aggressioner och som lever ett liv som inte är det liv han föreställt sig – han kan inte förstå hur han hamnat där han är. Sedan fylldes detaljerna på av sig själva – att han var bilskollärare, att han hade familj, att hans bil var på lagning. Det vardagliga var lätt att fylla i. Den dagen då filmen utspelas är dagen efter en dramatisk händelse, inte dagen då den sker. Det tyckte jag var mycket mer intressant.

Eftermälet är mer intressant än själva händelsen?
Precis. Under den här perioden läste jag mycket om Mijajlo Mijajlovic, vilken sinnesstämning han var i när han mördade Anna Lindh. Att han utför dådet är en väldigt konkret, fysisk händelse. Men i eftermälet kan man se personen, och då kanske, kanske man börjar förstå, att greppa vad det är som har hänt. Det har varit min ambition med den här filmen – att man kanske kan greppa en sådan händelse, åtminstone lite grann, genom eftermälet.

Det finns en intressant diskussion om dramaturgi här. Vanligtvis när man skildrar eftermälet till en dramatisk händelse, då handlar det ofta om en utredning, att man ska lösa ett brott, exempelvis...
Och det har vi ju sett förr.

...och det andra är någon slags spänningshistoria som leder upp till ett klimax. I Apan har det jävliga redan skett. Fanns det en poäng med det också, rent berättarmässigt?
Det tror jag. Jag har nästan aldrig sett ett trasigt psyke skildrat så nära genom en film som vi gör här. Det finns en stor poäng i det. Man kan se upptakten i många, många filmer, och man kan se utredningar varje dag på TV om man vill, men det här är lite ovanligare, och lite besvärligare att titta på ibland.

Då kommer vi in på formen. Vi ligger väldigt nära Krister hela tiden, han befinner sig på en knapp armlängs avstånd filmen igenom, och han lämnar sällan bild. Samtidigt befinner vi oss inte i hans huvud, det är aldrig i strikt mening hans perspektiv som skildras.
Nej, vi är strax bakom honom, vid sidan om honom – dels är det ett väldigt spännande att se honom, men det finns också en annan avsikt med det. Det är svårare att skjuta ifrån sig honom då.

Du använder dig av en väldigt realistisk stil i filmen, även vad gäller musik – det är bara existerande musik som hörs, från bilradion, och så vidare.
Allt användande av musik och förskönande foto skulle innebära att man lade ett slags ”cine-hinna” över filmen som gör att man lättare kan luta sig tillbaka. Hela syftet med filmen är att sitta framlutad, och då går det inte att använda musik. Det blir en sorts romantisering, musiken blir en berättare, och jag ville inte ha det.

Var det meningen från början?
Jag bad Erik Enocksson att skriva lite musik ifall det skulle bli aktuellt, men det blev det aldrig. Erik har dock skrivit mängder av musik – jättebra musik – så vi får se om vi lyckas ge ut den musiken vid något senare tillfälle.

Tillbaka till Krister. Du undrade tidigare vad det var för skillnad mellan honom och du eller jag. Då kan man fråga sig: är karaktären Krister viktig? Som individ? Eller kan han vara vemsomhelst?
I experimentet var det åtminstone så: han är vemsomhelst. På pappret är det så, men sedan väntade jag mig hela tiden att en väldigt specifik person – Olle Sarri – skulle sätta sin prägel på Krister. Men länge i manuset hetter han bara ”en man”. Det skulle vara någon som man bara passerar på gatan.

Jag hade en väldigt tydlig inre bild av Krister, men var väldigt motvillig till att släppa ifrån mig för mycket. Dels för Olles skull, men också för min egen – att avslöja för mycket om honom skulle vara att sätta etiketter, något jag ogärna gör. Filmen handlar väl på något plan om att inte sätta etiketter för fort, även om något är horribelt finns det också en annan sida.

Blev Krister i slutändan som du hade tänkt dig?
Han blev exakt som jag tänkt mig. Krister skapades under många mörka sommarnätter, när jag satt på hotellet i Malmö och skrev manuset. Jag visste att han så småningom skulle hamna i händerna på någon annan, en aktör som skulle bidra med sin personlighet till rollen, och det kändes bra.

Vad tillför Olle Sarri till rollen? Vad var det hos honom som gjorde att du ville ha honom i huvudrollen? I Sverige är ju Olle mest känd som en komisk aktör.
Dels är det kul att han är komiker, det görs oftare utomlands, jag har inte sett det så mycket här i Sverige, att man castar en komiker till en mer allvarlig roll – jag tänker på Jim Carrey i Eternal Sunshine of the Spotless Mind, till exempel, där det blir väldigt bra eftersom jag känner att komiken ofta har en sorglig baksida – det är ju en gråtande clown, när det är bra. Jag upplevde det med Olle, att han bar på en massa saker som kunde komma till uttryck här.

Kan du förklara hur det gick till med manuset under inspelningen? Olle fick alltså aldrig läsa det.
Jag ville hålla honom oförberedd, i det mörka, så att han inte påbörjade en intellektuell process kring karaktären och planerade sönder honom. Jag ville hålla honom borta från den här etikettiseringen. Det var ett experiment till en början, men det var spännande att se att det fungerade så väl.

Det finns en slags misstro här, mot traditionella skådespelartekniker.
Det tror jag nog. Jag ser mycket film, men ser sällan övertygande skådespeleri. När det är bra vill jag dock veta hur de har nått fram till det. Jag tror de lyckade tillfällena ofta bottnar i en ödmjukhet inför det man gör, en lyhördhet inför situationen, materialet.

Själv har jag aldrig tänkt tanken att den här metoden skulle kunna ses som en gimmick. Däremot har jag tänkt att det skulle vara en väldigt spännande grej för oss att göra, och också nödvändig. Dels är mitt förtroende för skådespelare ganska lågt, och dels kunde jag inte se hur jag skulle kunna planera detta trauma i detalj utan att tappa närheten och intensiteten i Olles spel, Kristers handlingar. Alla i teamet kunde fokusera på nuet, vad händer just nu, och det tror jag skapar en direkthet och närvaro som skulle vara svår att få fram på annat sätt.

Tror du man kan tillämpa en sådan här metod med flera skådespelare? Är det något du skulle kunna tänka dig att göra?
Det tror jag absolut man kan, jag är ganska sugen på att testa det.

Erbjöd tekniken också ett överraskningsmoment som ni utnyttjade? Jag tänker på att Olle sätts in i scener där han inte känner till hela kontexten – var det något som ni medvetet spelade på? Satte ni till exempel många scener på första tagningen?
Det fanns absolut ett visst överraskningselement, men vi gjorde ändå enormt många tagningar – uppemot femtio stycken på vissa saker. Men då handlar det mycket om att Olle var så otroligt trogen den här metoden. Att försöka behålla den här energin, den lätta desorienteringen, är inte enkelt.

Hur var Olle att jobba med?
Väldigt bra. Han är otroligt prestigelös men går också djupt in i karaktären. Inga manér, bara en disciplinerad, plikttrogen arbetande skådis. Det var nog ett väldigt lyckat möte, tror jag.

Hur kronologiskt spelade ni in filmen?
Nästan helt och hållet. Men vi kom också till en punkt i inspelningen då historien så att säga rullas upp, och efter den fanns det färre hemligheter att avslöja för Olle. Då uppstår något nytt, som man måste försöka ta tillvara på.

Fram till ett par veckor innan inspelningsstart hade du tänkt att filma Apan själv, men i sista minuten överlämnade du det ansvaret till Fredrik Wenzel, som du jobbat med mycket tidigare. Vad tillför Fredrik till filmens uttryck?
Han tillför jättemycket. Han och jag har kommit till en punkt där vi kan mötas som yrkesmänniskor – som regissör och fotograf – vilket vi inte kunnat tidigare. Redan på planeringsstadiet tyckte jag det hade varit fantastiskt om Fredrik kunde filma, men jag visste inte om vi var redo för det, någon av oss. Men det gick bra. Fredrik tillför också en konsekvens till bildberättandet, som gör att jag kan föreslå olika scener och han hittar alltid en konsekvent lösning – något jag inte hade varit lika bra på. Jag tycker han är mästerlig.

Diskuterade ni stilistiska förebilder inför produktionen? Speciella filmskapare, särskilda filmer?
Vi tittade specifikt på två filmer inför starten – bröderna Dardennes Barnet och Gus Van Sants Elephant. Barnets inflytande kan man nog se ganska tydligt i estetiken, och i Elephant var det mycket de svävande, lite flackande steadicam-åkningarna som vi tittade på, särskilt de avsnitt när kaoset är mer påtagligt. En annan film jag visade för Olle var Sidney Lumets Dog Day Afternoon, som jag tycker är en makalös skildring av en dag då allting – samhället, civilisationen – liksom har bestämt sig för att ingenting ska gå din väg, allt är emot dig.



OLLE

Karaktären Krister står i ett extremt centrum i filmen, han är med i nästan varje bildruta. Hur presenterade Jesper projektet för dig?
Karaktären pratade vi inte ett dugg om när han presenterade projektet. Det började med att han undrade om jag kunde tänka mig att hjälpa till med en pilot och då hjälpa till i form av skådis. När han sedan skulle förklara vad det handlade om sa han att han att det skulle vara en feel bad comedy. Det var den första presentationen, en feel bad comedy. Han var trött på feel good, han ville göra feel bad, men komedi. För mig var det helt otänkbart att inte omgående säga ja.

När presenterade han idén om att du inte skulle få läsa manuset?
På en gång. Först sa han att jag inte skulle läsa manus, och sen att jag inte skulle veta manus alls. Det lät jättespännande – det lät konstigt men väldigt spännande – att inte få veta. Långt senare förstod jag att en av anledningarna var helt enkelt att han inte har så gott förtroende för skådespelarskrået. Det tror jag var en bidragande orsak. Det har jag kanske inte direkt konfronterat honom med, men det tar jag för givet. I film är det så himla svårt att komma ifrån att det blir teatralt eller vad man nu ska kalla det – det här är spekulationer från mig, men jag har hört det från Jesper.

Men hur reagerar man som skådespelare på en sådan inställning? Att lämna över sig så till en regissör – det handlar mycket om förtroende.
Absolut. Det är en av anledningarna – jag har mycket stort förtroende för Jesper.

Varför då?
För att vi har jobbat tillsammans tidigare, för längesen, visserligen under helt andra omständigheter, men vi har jobbat ihop. Men kanske den största anledningen är att jag har sett Farväl Falkenberg, och tycker mig känna honom i yrkesutövandet. Det fanns inga tvivel om att han hade tänkt göra något väldigt, väldigt bra. Sen om jag skulle tycka det blev väldigt bra, det visste jag inte, men jag tvivlade inte på hans vilja och förmåga att göra det.

Var det provocerande att Jesper inte visade något förtroende för ett traditionellt skådespeleri? Alla skådespelare kanske inte skulle uppskatta att arbeta under sådana okonventionella former.
Jag betecknar mig själv som en öppen skådespelare, jag är nyfiken på nya saker. Huvudsaken är att det blir bra. Jag brukar också vara noggrann med vilka personer jag jobbar med. Jag brukar ha väldigt stor koll, och sätta mig in i det mesta kring ett projekt, utöver mitt eget jobb. I det här projektet visste jag att Jesper ville att jag skulle ge fan i det, det hade inte jag med att göra. Det viktiga var att jag ägnade mig åt det jag skulle göra, och jag skulle göra Krister. Och så blev det också. Det var skönt att jag kunde ägna mig helt och hållet åt göra det jag skulle göra, och bara det.

Vissa regissörer skulle se det här som en drömsituation, där de har full kontroll över skådespelaren, som bara blir ett instrument i hans händer, medan vissa skådespelare kanske skulle tvärtom se det som en mardrömssituation, där de är helt utlämnade till regissörens infall utan chans att påverka eller för den delen förbereda sig.
Det kan man säkert spekulera i. För mig var det tvärtom, det var ett drömprojekt som skådis. Det var en drömroll. Även om vissa kanske tycker det verkar skrämmande tror jag det finns många skådisar som är avundsjuka på det här. Precis när vi hade avslutat arbetet kände jag att jag aldrig mer skulle kunna jobba, att nu får jag göra något annat, skådespelarmässigt går det inte att komma vidare. Jag tänkte att jag kan inte jobba mer nu, inte nu när jag har gjort det här.

Fanns det någonsin under processen en oro för att arbetssättet skulle framstå som en gimmick?
Efter den andra inspelningsdagen gick vi åt sidan och pratade om huruvida vi skulle fortsätta med metoden eller inte, och vi konstaterade väldigt snabbt att det skulle vi göra. Det viktiga var att filmen skulle bli bra, och så länge vi tyckte att det gynnade filmen så körde vi på det. Och efter ytterligare ett par dagar fanns det inte längre någon tvekan om att det fungerade och vi skulle fortsätta. Jag mådde bitvis väldigt dåligt under arbetet, men samtidigt var det verkligen fantastiskt. Jag har heller aldrig känt så mycket för en karaktär som Krister – jag visste ju ingenting, så hela tiden gick jag och hoppades på att det skulle sluta väl. Inför varje ny scen hoppades jag på det bästa möjliga scenariot jag kunde tänka mig. Det är väl mänskligt – man hoppas på det bästa för sig själv och de man tycker om.

En stor del för mig som skådis i vanliga fall är den känslomässiga matematiken, att hela tiden veta var man befinner sig under filmens gång – och det kunde jag inte ägna någon tid åt nu, det fanns inte en chans. Och det var fantastiskt.

Fanns det några ledord eller riktmärken ni hade under inspelningen för att upprätthålla en konsekvens i berättandet?
Jesper bad mig att överraska honom, det var en genomgående grej. Men samma stund som jag fick den anvisningen så bad han mig också att överraska mig själv, och det försökte jag under hela inspelningen – vilket är väldigt svårt, men roligt när det går.

Jag menar såklart inte det där att jag aldrig kommer att jobba igen – det gör jag ju redan – men det här med Apan har varit, och är, unikt för mig. Jag kommer bara att ha varit med om det en gång i livet, och det är fantastiskt. Jag känner mig väldigt lyckligt lottad.

När nu manussituationen var den som den var, så hade du i princip bara Krister kvar att hänga upp ditt spel på. Hur formad var han när projektet började?
När vi började var han bara utmejslad till viss del. Jag minns att jag fick ett A4 med en ganska knapphändig beskrivning av Krister, som Jesper skrivit. Väl avvägda informationsstycken. När vi testade kläder föll vissa bitar på plats, när vi gjorde den första scenen var det ytterligare några som hamnade rätt, och sedan diskuterade vi konstant om vem Krister är. Med anledning av inspelningens natur pratade vi ofta i gåtor, där jag gjorde antaganden om Krister, och frågade mig fram – ibland fick jag bekräftande svar av Jesper, ibland inte.