En av 2003 års mest oväntade pärlor på filmrepertoiren var fransmannen Sylvain Chomets Trion från Belleville – ett animerat mästerverk med en helt egen ton och stil, som tycktes ha dykt upp från ingenstans, eller kanske från en annan dimension: ploppat upp i en modern värld fylld av datoranimerade blockbusters och familjevänliga Disneysagor. Chomets värld var något helt annat: en osalig och mustig blandning av fabel och dystopi, en skruvad version av Europa, där gangsters kidnappar stjärncyklister och stumma mormördrar förvandlas till hjältar. Allt magnifikt designat och handtecknat enligt gammal tradition.
En handfull år har gått, och Chomet har jobbat vidare i det tysta. Och hans nya film, Illusionisten, genomförs på samma oansenliga sätt, och med ett lika egensinnigt uttryck som debuten. Inget av uppmärksamheten och framgången tycks ha påverkat Chomet – om något så är Illusionisten ännu mer privat och blygsam, ännu mer inåtvänd och tyst, än sin föregångare.
Filmen baseras på ett tidigare ofilmat manus av Jacques Tati, den stora franska mästaren, och har i sitt centrum en Monsieur Hulot-liknande figur, som jobbar som trollkarl på olika fallfärdiga teatrar i Paris. Det är sent femtiotal, och den grånande illusionisten ser sitt värv åldras med honom. Det handlar om vaudevillens död, en alltmer marginaliserad syssla som för illusionisten längre och längre bort från händelsernas centrum, längre upp och ut på landsbygden, tills han plötsligt befinner sig i Edinburgh, Skottland. Där slår han läger på ett pensionat fyllt av likaledes deprimerade och desperata underhållare, som bara väntar på att klockan ska slå. Han möter en ung dam, tar jobb på en biltvätt, och försöker smått uppgivet att återkomma till rampljuset med sina korttrick och sin borttrollade kanin.
Chomet presenterar ofta Illusionisten på samma sätt som jag tänker mig att Tati skulle gjort det: i stora tablåer, med få närbilder, där händelser ständigt pågår i bakgrunden och i marginalerna. Edinburgh-miljöerna är älskvärt och minutiöst återskapade. På många sätt påminner just tablåerna om den gamla skolans äventyrsspel i stil med Broken Sword eller Grim Fandango – en på många sätt rik kontrast till dagens ofta hetsiga tempo, både i spel och på film.
Det är en vacker och sorglig film, och illusionistens borttynande tillvaro blir på sätt och vis en metafor för det Chomet själv sysslar med i sin idogt handritade animation – ett hantverk ingen längre efterfrågar, en utdöende konstform som allt färre människor bryr sig om.
Tidigare publicerad i Plaza Magazine.
Tidigare publicerad i Plaza Magazine.
