På pappret låter The Trip på många sätt som en hopplös idé. Steve Coogan spelar en lätt skruvad version av sig själv – en firad komiker i hemlandet England, vars karriär i USA står och trampar vatten. Han blir kontaktad av tidningen The Observer, som vill att han ska åka upp till norra England och Skottland och skriva recensioner om några lyxiga restauranger på landsbygden. Coogan har inget bättre för sig, och tackar ja. Eftersom förhållandet med hans amerikanska flickvän är i gungning ber han istället sin vän och kollega Rob Brydon, som också spelar sig själv, att slå följe. Brydon, som inser att han är längst ner på listan över potentiella resekamrater, sväljer stoltheten och följer med.
De två bitvis motvilliga kompisarna åker sedan runt på serpentinvägar på skotska höglandet, äter ändlösa lyxmiddagar, filosoferar om sina respektive karriärer och bräcker varandra med imitationer av Sean Connery, Anthony Hopkins och Michael Caine. Det är i princip det hela. Och så håller det på – i antingen knappt två timmar, om man ser filmversionen av The Trip, eller tre, om man ger sig på TV-versionen, som är uppdelad i sex avsnitt à trettio minuter.
Men det fantastiska är att det funkar. Över all förväntan. Michael Winterbottom, som tidigare regisserat Coogan och Brydon i Tristram Shandy, står för regin, och precis som i den filmen fångar han på ett lysande sätt parets passivt-aggressiva konversationer och situationens absurda metanivåer. Det är en fröjd att se två briljanta komiker mer eller mindre ägna sig åt en sorts aldrig upphörande lång improvisation. Kanske är det extra njutbart när man tänker på vilken outhärdlig soppa det hade kunnat bli med mindre finkänsliga kockar inblandade.
The Trip blir också, något överraskande, en väldigt fin meditation över karriärval, medelålder och mognad: Coogans oroliga strävan uppåt samtidigt som hans personliga liv krakelerar kontrasteras med Brydons familjeman som stormtrivs med sitt liv trots att hans karriär aldrig fått fart på samma sätt som Coogans. Medan Brydon myser framför brasan på något anrikt pensionat travar Coogan rastlöst omkring på hedarna och försöker få täckning på sin mobiltelefon så han kan nå någon – sin agent, sin flickvän, sin tonårsson – och få bekräftelse på sin vilsna tillvaro.
I sin filmversion har The Trip turnerat runt på filmfestivaler den gångna säsongen, men för maximal effekt rekommenderas TV-versionen. Där får Coogans och Brydons komiska tajming fullt spelrum.
Tidigare publicerad i Plaza Magazine.
