Det var kanske aldrig meningen att Charles Laughton skulle regissera film. Den distingerade brittiske teaterskådespelaren, som också hade en lång och framgångsrik karriär som filmaktör, debuterade som regissör 1955 med thrillern The Night of the Hunter. Den blev hans första, och hans sista.
The Night of the Hunter är ett sällsamt mästerverk, baserat på en bok av Davis Grubb och bearbetat av Laughton själv och den inflytelserika författaren och kritikern James Agee. Berättelsen handlar om mördaren och självutnämnde predikanten Harry Powell, deliriskt spelad av Robert Mitchum, som av en dödsdömd medfånge får veta var ett stort rånbyte finns gömt. Väl ute ur fängelset börjar Powell infiltrera medfångens familj, och uppvaktar änkan, alltmedan hennes oskyldiga barn ser den falske prästen för vad han verkligen är.
Det är en stiliserad studie om kampen mellan gott och ont, inspirerad av bröderna Grimm och tysk expressionism, med stora skuggor, dramatiska siluetter och en artificiell yta som bröt med den rådande estetiska stilen. Mitchum gör något av sitt livs roll, och den genuint obehaglige Powell, med “LOVE” och “HATE” tatuerat på knogarna, har influerat flera generationer av filmskapare.
Men vid premiären sågades The Night of the Hunter vid fotknölarna – den sågs som bisarr, konstig, och ett snedsteg för Robert Mitchum, vars karriär dittills bara hade gått uppåt. Fiaskot var ett faktum och filmen föll i glömska för den stora allmänheten. Bara fantaster brydde sig om den, och den fick snart ett orättvist rykte som en knasig kultfilm.
På senare tid har filmen och Charles Laughton dock fått sin historiska upprättelse – 1992 valdes den in i Library of Congress som ett betydande konstnärligt verk, men först på senare år har en större publik fått ta del av filmen i sin helhet. Detta kulminerar nu i höst, då en restaurerad version av filmen, med ett digert bihängande dokumentärt material, släpps på såväl Blu-ray som DVD. Det har varit en lång väntan på en av filmhistoriens märkligaste, och mest orättvist bespottade, verk. Charles Laughton fick aldrig uppleva upprättelsen själv – han dog 1962, 63 år gammal, när The Night of the Hunter alltjämt uppfattades som ett misslyckande.
The Night of the Hunter är ett sällsamt mästerverk, baserat på en bok av Davis Grubb och bearbetat av Laughton själv och den inflytelserika författaren och kritikern James Agee. Berättelsen handlar om mördaren och självutnämnde predikanten Harry Powell, deliriskt spelad av Robert Mitchum, som av en dödsdömd medfånge får veta var ett stort rånbyte finns gömt. Väl ute ur fängelset börjar Powell infiltrera medfångens familj, och uppvaktar änkan, alltmedan hennes oskyldiga barn ser den falske prästen för vad han verkligen är.
Det är en stiliserad studie om kampen mellan gott och ont, inspirerad av bröderna Grimm och tysk expressionism, med stora skuggor, dramatiska siluetter och en artificiell yta som bröt med den rådande estetiska stilen. Mitchum gör något av sitt livs roll, och den genuint obehaglige Powell, med “LOVE” och “HATE” tatuerat på knogarna, har influerat flera generationer av filmskapare.
Men vid premiären sågades The Night of the Hunter vid fotknölarna – den sågs som bisarr, konstig, och ett snedsteg för Robert Mitchum, vars karriär dittills bara hade gått uppåt. Fiaskot var ett faktum och filmen föll i glömska för den stora allmänheten. Bara fantaster brydde sig om den, och den fick snart ett orättvist rykte som en knasig kultfilm.
På senare tid har filmen och Charles Laughton dock fått sin historiska upprättelse – 1992 valdes den in i Library of Congress som ett betydande konstnärligt verk, men först på senare år har en större publik fått ta del av filmen i sin helhet. Detta kulminerar nu i höst, då en restaurerad version av filmen, med ett digert bihängande dokumentärt material, släpps på såväl Blu-ray som DVD. Det har varit en lång väntan på en av filmhistoriens märkligaste, och mest orättvist bespottade, verk. Charles Laughton fick aldrig uppleva upprättelsen själv – han dog 1962, 63 år gammal, när The Night of the Hunter alltjämt uppfattades som ett misslyckande.
Fotnot: Den svenska titeln på filmen, ofta använd i svenska artiklar men i övrigt ganska obskyr, avslöjar berättelsens stora hemlighet på ett så flagrant sätt att jag valt att kalla filmen vid dess originaltitel, som den ändå är mest känd som, i den här texten.
Tidigare publicerad i Plaza Magazine, hösten 2010.
Tidigare publicerad i Plaza Magazine, hösten 2010.
