En av de mest omtalade dokumentärerna i år är amerikanska Catfish, som orsakade en smärre sensation vid premiären på Sundancefestivalen i vintras. Förutom att ha prisats som en av de bästa filmerna på festivalen så ifrågasattes även dess sanningshalt – en reaktion som nästan får förväntas när en dokumentär berättar en så osannolik historia som Catfish gör.
Catfish handlar om en internet-förälskelse mellan två unga människor, en romans som dokumenteras av den kära killens rumskompisar. Som romansen utvecklas är det uppenbart att dokumentärfilmen blev till av en ren händelse, men att ens berätta mer om handlingen än så är riskabelt. Man kommer genast in på storyns vändningar och överraskningar, och en historia som bygger så mycket på att man inte vet något om den, och upptäcker den tillsammans med filmskaparna, är svår att hantera, och inte minst svår att rapportera om.
Filmen är den senaste i en rad dokumentärer som innehåller så spektakulära berättarmässiga vändningar och överraskningar att även ett förenklat synopsis riskerar spoliera hela handlingen för tittaren. Glöm att kolla upp den på IMDB eller Wikipedia, och att läsa en recension är nästan omöjligt om man vill gå in med ett öppet sinne. Det är motsvarigheten till spelfilmens “twist ending” - och det kan göras såväl elegant som extremt klumpigt. Ofta är det dock sammanknippat med filmens oplanerade tillkomst.
Vi har sett det förr – för inte så länge sedan skrev jag här i Plaza om den hjärtskärande Dear Zachary, en film som helt bygger på tittarens gradvisa, krypande insikt om att allt inte står rätt till med berättelsen. En annan film som passar in i denna kategori, men som hela tiden behåller sin värdighet och undviker de värsta spekulativa fällorna, är Kimberley Reeds Prodigal Sons (2008) – en fantastisk film som utgår från ett tillfälle då filmskaparen själv åker tillbaka till sin hemort för att gå på en skolåterträff. Handlingen zoomar obevekligt in på hennes adopterade bror, deras osannolika uppväxt, förflutna och framtid. Det är en svindlande, intim film som tar vändningar man aldrig trodde var möjliga.
Vad regissörerna av dessa dokumentärer utsätts för är risken att framstå som beräknande och spekulativa – något som drabbat personerna bakom Catfish extra hårt. Vad som gör Prodigal Sons så värdig är det empatiska sätt på vilket Kimberley Reed utlämnar sig själv och sin familj, gör sig själv så öppen och sårbar jämte sin problemfyllda bror. I slutändan är allt som kvarstår ett drabbande familjedrama.
Tidigare publicerad i Plaza Magazine, hösten 2010.
