När jag var tonåring var dansbandsmusik ungefär det töntigaste jag överhuvudtaget kunde föreställa mig. Dansband var fula LP-omslag i dammiga loppisbackar, det var Svensktoppen på söndagar, det var de pinsamma delarna av pappas skivsamling. Jag förstod aldrig tjusningen med musiken - och det gör jag nog fortfarande inte. Dansband var harmlöst men mördande i sin banalitet.
Å andra sidan var kulturen kring dansbandsmusiken något som i allra högsta grad levde och frodades på landsbygden där jag växte upp, och den har jag lättare för att om inte uppskatta så åtminstone förstå. Mina föräldrar var aldrig engagerade i den, men jag minns att min gudmor jämt var ute och svängde på dessa dansställen, och min faster och farbror skippade glatt sammankomster på både helger och födelsedagar för att åka ut till någon loge i skogen och dansa halva nätterna. Det går upp för mig ju mer jag tänker på det: hur de brann för detta med dansen. De tog sin hobby på största allvar.
Med detta i bagaget var det med ett visst intresse jag tog mig an SVT:s nya dokumentärserie Dansbanan i Täfteå, ett program som blivit utskällt på såväl kultursidor som på bloggar och i P1 för sina påstått onyanserade och föraktfulla porträtt av en samling människor med anknytning till en dansloge i det lilla samhället Täfteå utanför Umeå.
Mitt första intryck är att det inte är lika elakt som jag hade befarat, men tilltalet är problematiskt. Speakerrösten dryper bitvis av sarkasm, och tonfallet är genomgående förenklande som vore det ett barnprogram - det är mycket klappa på huvudet, som att man passar på att idiotförklara de som tittar på programmet samtidigt som man idiotförklarar personerna framför kameran.
För det är ju det här som är den springande punkten för kritiken mot Dansbanan i Täfteå, skildringen av personerna kring den lilla logen. Är de utsatta för ett hånfullt produktionsbolag som gör high five när de hittar dessa tevemässiga guldklimpar, dessa norrländska kufar, eller är det ett empatiskt porträtt av en liten landsbygdsorts mest färgstarka och underhållande personer?
Kanske behöver det ena inte utesluta det andra, men frågan om vem som är avsändare är alltid viktig. Vem gör programmet? För vem? I sådana här sammanhang är balansgången mellan genuint visat intresse för udda människor å ena sidan, och exploaterande freakshow å den andra, utomordentligt svår. Upplevelsen av balansgången är til syvende og sidst upp till den enskilde betraktaren - som producent lämnar man verket ifrån sig och hoppas att ens intentioner är så tydliga att de inte kan missuppfattas.
Som kritiker är det dessutom nästan en hopplös debatt att ge sig in i, eftersom kritiken mot programmet lika snabbt vänds tillbaka mot dig, vilket anmälare av det här programmet fått erfara: det är dina egna fördomar som vädras! Det är i själva verket du som ser dessa fina människor som töntar och förlorare, inte vi som gjort programmet! Vi älskar dem!
Jag lämnar programmet med en känsla av att dansbandsmiljön egentligen är helt oviktig för producenterna. Det är bara en fond på vilken man kan projicera de roliga typerna man har hittat - de hade lika gärna kunna filmats på en Finlandsfärja eller en campingplats.
Dansbandskulturen förblir något av en gåta för mig. Jag börjar fantisera om en cinéma vérité-dokumentär från den här miljön, utan intervjuer eller berättarröst - bara en tyst observerande kamera. Ring Frederick Wiseman! Men det är inte så man gör TV-dokumentärer 2011. Idag måste vi ha karaktärer, stjärnor - oavsett om de är sig själva eller spelar lite pajas framför kameran, som en av huvudpersonerna vid logen uttryckte det i Medierna i P1.
Kanske var intentionen med Dansbanan i Täfteå genuint godhjärtad och inte alls så cynisk och fördomsfull som kritiken mot den gör gällande. Så varför ekar ett replikskifte från filmen Happiness i mitt huvud efter att ha sett serien?
- Vi skrattar inte åt dig, vi skrattar med dig!
- Men jag skrattar ju inte.
Å andra sidan var kulturen kring dansbandsmusiken något som i allra högsta grad levde och frodades på landsbygden där jag växte upp, och den har jag lättare för att om inte uppskatta så åtminstone förstå. Mina föräldrar var aldrig engagerade i den, men jag minns att min gudmor jämt var ute och svängde på dessa dansställen, och min faster och farbror skippade glatt sammankomster på både helger och födelsedagar för att åka ut till någon loge i skogen och dansa halva nätterna. Det går upp för mig ju mer jag tänker på det: hur de brann för detta med dansen. De tog sin hobby på största allvar.
Med detta i bagaget var det med ett visst intresse jag tog mig an SVT:s nya dokumentärserie Dansbanan i Täfteå, ett program som blivit utskällt på såväl kultursidor som på bloggar och i P1 för sina påstått onyanserade och föraktfulla porträtt av en samling människor med anknytning till en dansloge i det lilla samhället Täfteå utanför Umeå.
Mitt första intryck är att det inte är lika elakt som jag hade befarat, men tilltalet är problematiskt. Speakerrösten dryper bitvis av sarkasm, och tonfallet är genomgående förenklande som vore det ett barnprogram - det är mycket klappa på huvudet, som att man passar på att idiotförklara de som tittar på programmet samtidigt som man idiotförklarar personerna framför kameran.
För det är ju det här som är den springande punkten för kritiken mot Dansbanan i Täfteå, skildringen av personerna kring den lilla logen. Är de utsatta för ett hånfullt produktionsbolag som gör high five när de hittar dessa tevemässiga guldklimpar, dessa norrländska kufar, eller är det ett empatiskt porträtt av en liten landsbygdsorts mest färgstarka och underhållande personer?
Kanske behöver det ena inte utesluta det andra, men frågan om vem som är avsändare är alltid viktig. Vem gör programmet? För vem? I sådana här sammanhang är balansgången mellan genuint visat intresse för udda människor å ena sidan, och exploaterande freakshow å den andra, utomordentligt svår. Upplevelsen av balansgången är til syvende og sidst upp till den enskilde betraktaren - som producent lämnar man verket ifrån sig och hoppas att ens intentioner är så tydliga att de inte kan missuppfattas.
Som kritiker är det dessutom nästan en hopplös debatt att ge sig in i, eftersom kritiken mot programmet lika snabbt vänds tillbaka mot dig, vilket anmälare av det här programmet fått erfara: det är dina egna fördomar som vädras! Det är i själva verket du som ser dessa fina människor som töntar och förlorare, inte vi som gjort programmet! Vi älskar dem!
Jag lämnar programmet med en känsla av att dansbandsmiljön egentligen är helt oviktig för producenterna. Det är bara en fond på vilken man kan projicera de roliga typerna man har hittat - de hade lika gärna kunna filmats på en Finlandsfärja eller en campingplats.
Dansbandskulturen förblir något av en gåta för mig. Jag börjar fantisera om en cinéma vérité-dokumentär från den här miljön, utan intervjuer eller berättarröst - bara en tyst observerande kamera. Ring Frederick Wiseman! Men det är inte så man gör TV-dokumentärer 2011. Idag måste vi ha karaktärer, stjärnor - oavsett om de är sig själva eller spelar lite pajas framför kameran, som en av huvudpersonerna vid logen uttryckte det i Medierna i P1.
Kanske var intentionen med Dansbanan i Täfteå genuint godhjärtad och inte alls så cynisk och fördomsfull som kritiken mot den gör gällande. Så varför ekar ett replikskifte från filmen Happiness i mitt huvud efter att ha sett serien?
- Vi skrattar inte åt dig, vi skrattar med dig!
- Men jag skrattar ju inte.
Tidigare publicerad i Sydsvenskan.
