Till det som är vackert – P
Ung kvinna från enkla förhållanden dras till de fina konsterna och utnyttjas av skrupelfri dirigent. Det finns spännande ambitioner i Lisa Langseths debut som spelfilmsregissör, men dessvärre lämnar de aldrig pappret. Det som hade kunnat bli en ursinnig uppgörelse med ett förtryckande gubbvälde har blivit en livlös historia där protagonisten finner styrka i just de döda vita män hon vill omstörta, vilket underminerar filmens centrala tes. Filmen är inte övertygande varken som drama eller klassanalys.
Du kommer att möta en lång mörk främling – PP
Woody Allen fortsätter att göra film i hög takt – en om året är fortfarande standard. Tyvärr har kvaliteten på filmerna sjunkit betänkligt med åren, och jämfört med den så imponerande samlingen filmer från hans tidiga karriär kommer dessvärre alla nya alster att se bleka ut. Hans senaste är inspelad i London, befolkas av stjärnor som Anthony Hopkins, Naomi Watts och Josh Brolin, vimlar av förment romantiska intriger som ska vara både roliga och dramatiska. Men det lyfter sällan, och roar inte mer än för stunden.
Piranha – PPP
I skrivande stund är det oklart huruvida 3D-monsterfilmen Piranha verkligen får svensk biodistribution. Låt oss hoppas det. Denna ”reboot” av Joe Dantes b-filmsklassiker Piranha är nämligen skamlöst underhållande sleaze som levererar precis det den utlovar: 50% idiotiska, fulla, halvklädda ungdomar på ”spring break”, och 50% hejdlös massaker på samma ungdomar, utförd av muterade pirayor. Elisabeth Shue leder en namnkunnig rollbesättning, som föga förvånande successivt förvandlas till fiskmat.
Exit Through the Gift Shop – PPPP
Gatukonstnären Banksy har gjort en tankeväckande och underhållande dokumentär om fenomenet gatukonst, vilka människor som dras till uttrycksformen, hur den utvecklats under åren och var den är på väg. Samtidigt är det en slug, lurig film som elegant ställer frågor om vad som är konst, vad vi godtar som sanning, och vem som egentligen styr konstdebatten. Och med tanke på att Banksy är en ärrad bluffmakare vet man inte vad som är sanning och vad som är lögn – på så vis påminner den om Orson Welles klassiker F for Fake.
Tidigare publicerade i Plaza Magazine, hösten 2010.
