Det är ganska enastående hur mycket regissören Catherine Corsini lyckas få in på 80 minuter film. Vad som börjar som en stillsam affär mellan en rik läkarhustru och en enkel hantverkare utvecklas snabbt till ett intensivt och våldsamt drama. Aldrig känns dock tonläget fel – det finns en trygghet i materialet som bärs upp på ett elegant sätt av framförallt Kristin Scott Thomas, som har gjort ett par riktigt fina framträdanden i franska filmer den senaste tiden. Luras inte av den intetsägande svenska titeln – originalets "Partir" är betydligt mer tvetydig och rättvis.
The Human Centipede - P
Tysk doktor kidnappar turister och genomför perverterade experiment på dem, i denna spekulativa och tråkiga skräckis. Mycket har hörts om filmens magstarka scener, men det enda upprörande är hur slarvigt genomförd filmen är och hur kalkonartade dialogscenerna är. Våldet antyds för övrigt mer än det visas. Vi hade kunnat få ett skräckverk i samma anda som David Cronenbergs filmer, istället får vi en förvånansvärt tandlös och tam rulle som i slutändan har mer gemensamt med de senaste årens sadistiska tortyrfilmer än Videodrome.
Micmacs - PPP
Jean-Pierre Jeunets första film på över fem år är en återgång till det intrikata, uppfinningsrika berättande som kännetecknade hans tidiga karriär, i filmer som Delicatessen och Amélie. Micmacs är en modern saga om Bazil, en ung man som befinner sig i utkanten av samhället - utstött, missförstådd och orättvist behandlad. Han hittar ett nytt sammanhang hos ett gäng likasinnade, och tillsammans söker de hämnd mot två vapenfabrikörer som gjort dem illa. Det är humanistiskt, underhållande och visuellt uppiggande utan att vara kvävande.
The Runaways - PP
Historien om Joan Jett och rockbandet The Runaways har blivit en formulaisk historia i händerna på regissören Floria Sigismondi, där varenda klyscha levereras med en naiv storögdhet. Upplevelsen av filmen beror på om man tycker att The Runaways var ett bra band – och personligen har jag alltid tyckt Jett och hennes efterföljare var tämligen mediokra, vilket gör det svårt att bli engagerad. Dakota Fanning är filmens behållning, hon tycks än så länge klara övergången från barnskådis till vuxendito med glans.
The Human Centipede - P
Tysk doktor kidnappar turister och genomför perverterade experiment på dem, i denna spekulativa och tråkiga skräckis. Mycket har hörts om filmens magstarka scener, men det enda upprörande är hur slarvigt genomförd filmen är och hur kalkonartade dialogscenerna är. Våldet antyds för övrigt mer än det visas. Vi hade kunnat få ett skräckverk i samma anda som David Cronenbergs filmer, istället får vi en förvånansvärt tandlös och tam rulle som i slutändan har mer gemensamt med de senaste årens sadistiska tortyrfilmer än Videodrome.
Micmacs - PPP
Jean-Pierre Jeunets första film på över fem år är en återgång till det intrikata, uppfinningsrika berättande som kännetecknade hans tidiga karriär, i filmer som Delicatessen och Amélie. Micmacs är en modern saga om Bazil, en ung man som befinner sig i utkanten av samhället - utstött, missförstådd och orättvist behandlad. Han hittar ett nytt sammanhang hos ett gäng likasinnade, och tillsammans söker de hämnd mot två vapenfabrikörer som gjort dem illa. Det är humanistiskt, underhållande och visuellt uppiggande utan att vara kvävande.
The Runaways - PP
Historien om Joan Jett och rockbandet The Runaways har blivit en formulaisk historia i händerna på regissören Floria Sigismondi, där varenda klyscha levereras med en naiv storögdhet. Upplevelsen av filmen beror på om man tycker att The Runaways var ett bra band – och personligen har jag alltid tyckt Jett och hennes efterföljare var tämligen mediokra, vilket gör det svårt att bli engagerad. Dakota Fanning är filmens behållning, hon tycks än så länge klara övergången från barnskådis till vuxendito med glans.
Tidigare publicerade i Plaza Magazine, sommaren 2010.
