Nu i mars har den iranske regissören Abbas Kiarostamis nya film, den företrädesvis franskfinansierade Copie conforme, svensk biopremiär. Kiarostami, som mest arbetar utanför Iran nu för tiden, är en förgrundsfigur för den iranska nya vågen, och oändligt respekterad för sina filmer, som ofta innehåller reflektioner över sanning och lögn, fasad och verklighet. Samtidigt utmärks flera av Kiarostamis verk av en vilja, ibland lekfull och ibland gravallvarlig, att utforska det regelverk som vi som publik och han som filmskapare har satt upp mellan oss – och att tänja på dessa gränser.
Copie conforme är inget undantag. Den utspelar sig i en liten italiensk stad. Juliette Binoche spelar en kvinna som går och lyssnar på en engelsk författare, som är i staden för att föreläsa om sin nya bok. Efter föreläsningen träffar hon författaren, de börjar prata, och spenderar sedan dagen ihop. Deras bekantskap tycks vara ny, men gradvis börjar de samtala såsom ett gift par skulle samtala med varandra, och plötsligt vet vi inte längre någonting om deras relation. Är det bara ett charmigt uppvaktande? Är de i själva verket ett gift par? Det blir ett spännande, underhållande möte där vi själva får fylla i tomrummen.
Men en varning är på plats. Risken finns att detta intellektuella, raffinerade romantiska drama orättvist får stämpeln ”romantiskt myspys” när det får premiär på svenska biografer. Anledningen är den svenska titeln. Originalets ”Copie conforme”, ”äkta kopia”, anspelar på den bok i filmen som den engelska författaren föreläser om, en bok som diskuterar nyttan och värdet i original kontra kopior, framförallt i konsten. Detta tema får sin naturliga parallell då Binoche och mannen själva börjar framföra sin pardans, som kanske eller kanske inte är äkta.
På svenska har distributören dock bestämt att filmen ska heta Möte i Toscana. Från ett intellektuellt laddat namn, en titel med ambitioner och tvetydighet – till något som doftar verklighetsflyende romanslitteratur. En titel att glömma, helt enkelt. Det är ett cyniskt men säkert logiskt sätt att locka den förväntade målgruppen – medelålders kulturdamer som man förutsätter flockar till salongerna så fort något med ”Toscana” eller ”Provence” i titeln visas – som om den geografiska hemvisten skulle diktera hur filmen i övrigt är.
Så luras inte av titeln. Gräv djupare. Gå bortom affischen och associationerna. Då kommer du att upptäcka en av vårens mest intressanta och underfundiga filmer.
Tidigare publicerad i Plaza Magazine.
