Lunds humorfestival 2011

Precis som i fjol drabbas humorfestivalens besökare av lyxproblemet att många intressanta föreställningar krockar. Hur man än bär sig åt missar man mängder av komiker - men hellre valfrihet än en snitslad bana. Oavsett vad man väljer springer man dock på Johan Wester och Anders Jansson. De drar ett stort lass under festivalen och är på plats på i princip allt jag ser under fredagen, antingen på scen, som presentatörer eller bara som åskådare. Engagemanget är det inget fel på - och Lund älskar sina komikerkungar.

Halv fem på eftermiddagen är en otacksam tid att köra ståupphumor på - i Stadshallens trista stora sal dessutom - men Elin Nordén, Özz Nûjen och Anna-Lena Brundin gör ett bra jobb med att få igång publiken. Det funkar om inte annat utmärkt som en aptitretare inför resten av kvällen.

Festivalens program är liksom förra året varierat, från dessa ensamma ståuppare på en tom scen till talkshows och framträdanden som nästan dränks i rekvisita. Samtliga behövs om en bred humorfestival ska lyckas locka en stor publik med spretande smak (och det säger jag fullt medveten om festivalpublikens relativa homogenitet).

Utifrån detta är The Pajama Men från Albuquerque en närapå perfekt bokning. Shenoah Allen och Mark Chavez är publikvänliga men aldrig simpla, snarare supersmarta i sin blixtrande snabba sketchshow, där de utan rekvisita och klädbyten iscensätter en myriad fragmenterade scener med en skärpa och komisk tajming som imponerar. Stundtals blir det lite väl flamsigt och teaterapigt, men det är en mindre invändning.

En annan synkad duo är Emma Hansson Löfgren och Sissela Benn, som repriserar sina aktivistkaraktärer Haggan och Ludret från förra årets festival, och även om det till stor del framförs bekant material är det alltid roligt att se detta skånska komikerpar.

Det hedrar också festivalen att bjuda in gäster från humorns värld för samtal om sina liv och erfarenheter, som ärrade TV-producenten John Lloyd, vars karriär sträcker sig från Not the Nine O’Clock News via Black Adder till frågeprogrammet QI. Hans pratstund med Wester och Jansson på ett nästan fullsatt Kino blev en underhållande timme, där Lloyd reflekterade över då och nu, mindes friheten han hade i början av sin karriär och pratade om sin vänskap med Stellan Sundahl.

Nyazeeländaren Sam Wills kallar sig The Boy with Tape on His Face när han framför sin föreställning som skulle kunna beskrivas som ny-mim. Med en bit svart maskeringstejp för munnen använder han sig av musik, ljudeffekter och oändligt med prylar för att roa stora salen i AF-borgen, och han lyckas till fullo - men förlitar sig irriterande mycket på delaktighet från publiken, i form av (o)frivilliga statister som dras upp på scen för att bistå honom i diverse halvförnedrande nummer. När tre hopplöst stela gubbar i grått ska koreograferas för ett taffligt dansnummer är stämningen farligt nära firmafest. Publiken ylar av skratt.

Tidigare publicerad i Sydsvenskan 2011-09-04.

Listig bovjakt

FBI:s lista över de tio mest efterspanade brottslingarna i USA frammanar mytiska bilder av Vilda Västerns wanted-affischer, och har sedan länge varit byråns hemsidas dragningskraft. Den är särskilt spännande att besöka i samband med att någon på listan grips eller dödas, som gangstern Whitey Bulger eller Usama bin Ladin. Hur förändras listan? Vem tar de infångades platser? Finns det några bubblare som är på väg upp? Det är brottsbekämpning och listmani stöpt i en makaber underhållningsform.

Men fbi.gov rymmer även andra fascinerande saker, som en knep och knåp-sida för barn och fyra olika poddsändningar, där man kan lära sig om historiska fall, lyssna på bakom kulisserna-snack och ta del av pedagogiskt utrednings-ABC. Det är en publikvänlig blandning av modernt kriminalnörderi och väloljat pr-maskineri. Det enda som saknas är en webbshop med byråmemorabilia.

När får vi se något sådant på polisens eller Säpos hemsidor?

Tidigare publicerad i Sydsvenskan 2011-08-29.

Malmö från alla håll

Det Malmö som visas upp i Adam Haglunds panoramabilder över staden (på ATT:Gallery t o m 30.9) är motsägelsefullt.

Å ena sidan porträtteras en levande, pulserande organism med lika många historier som en världsmetropol, å andra sidan möter vi en öde spökstad, till synes övergiven av de människor som en gång bodde där. Formatet på de knivskarpa bilderna – svindlande perspektiv som ibland skarvas ihop så de bildar ett helt, skevt 360-graders varv – i kombination med val av motiv skapar en bitvis övernaturlig, filmisk känsla.

Stämningen förtas dock något av de ingående men halvkokta motiv­beskrivningarna som hör till bilderna. Kalenderbitaren i mig uppskattar detaljrikedomen men frustreras av att inte få veta något mer substantiellt om motiven; fotoromantikern i mig vill ha mindre information och mer mystik. Ett tips: skippa texterna. Låt bilderna själva få berätta.

Tidigare publicerad i Sydsvenskan 2011-08-28.

Arvet efter Bergman

Som svensk kritiker eller filmarbetare förväntas man nästan ha en bestämd åsikt om Ingmar Bergman - inte bara om hans filmer utan även om personen, regissören, fenomenet. Ibland får jag intrycket att man knappt får lov att inleda sitt kritikervärv eller filmskapande innan man har formulerat vad man tycker om denna ikon inom svensk kultur, hur man förhåller sig till hans liv och gärning. Bergman tycks ofrånkomlig.

Och inte undra på. Har man en karriär som sträcker sig över nästan sju decennier - från manusförfattande på tidigt 1940-tal, via jobb som regiassistent åt Alf Sjöberg, till regissör med full kreativ kontroll över sina egna nationellt och internationellt hyllade filmer, från Kris 1946 fram till avskedet med Saraband 2003 - då gör man ett ordentligt avtryck på ett litet lands kulturliv.

Lägg därtill Bergmans oerhörda produktivitet. Mellan 1946 och 1964 skrev och regisserade han i snitt en film om året, ibland två, samtidigt som han satte upp pjäser på flera av landets teatrar, bland annat Dramaten och på Malmö Stadsteater, där han var konstnärlig ledare under flera år. Hans produktioner dominerade både vita duken och scenen - ofta med samma skådespelarensembler. Inspelningsmässigt var Bergman också smart, och höll sig ofta till förhållandevis enkla miljöer som höll nere budget och underlättade ett flinkt arbete.

Under sin konstnärligt kanske mest intressanta period, från början av 50-talet och ett tiotal år framåt, sammanföll dessutom Bergmans framgångar med en allmän kreativ och kommersiell nedgång för svensk film, något som cementerade hans särställning och maktposition inom det svenska kulturlivet. Filmprofessor Leif Furhammar har träffande beskrivit Bergman som en absurditet i jämförelse med annan svensk filmproduktion under den här tiden - så mycket bröt han av mot den rådande rötan, i så ensamt majestät tronade han.

När så nästa generation regissörer kom fram i början av 60-talet, inspirerade av den franska nya vågen och med ett mer uttalat samhällsengagemang än Bergman, kan man förstå att mästaren framstod som ett väghinder och en representant för etablissemanget. Det var ingen slump att Malmösonen Bo Widerberg såg Bergman som en del av problemet med branschen i sin skrift Visionen i svensk film (1962).

Min egen relation till Ingmar Bergman är tämligen okomplicerad. Den storslagna familjekrönikan Fanny & Alexander, Bergmans sista biofilm, blev mitt första riktiga möte med honom, men det var först på universitetsnivå jag stiftade bekant med hans filmer på allvar, samtidigt som jag studerade andra samtida europeiska och amerikanska regissörer, vilket gav ett välbehövligt internationellt perspektiv till Bergmans katalog, och bekräftade hans storhet för mig. Vad jag däremot inte hade räknat med var hans bredd - eller hans humor. Få regissörer kan så naturligt växla mellan lustigheterna i Sommarnattens leende till ångesten i Tystnaden.

För mig har Bergmans filmer under åren blivit ett slags verktyg eller nycklar, inte bara till Bergman själv utan till den svenska filmhistorien i stort. Eftersom han var verksam under så många år, i så många olika discipliner och inom så många olika genrer, är hans verk ofta brukbara som fond, som ett sammanhang, om det så rör sig om en diskussion kring svensk filmpolitik eller hur bilden av Sverige internationellt formades genom Bergmans filmer.

Man kan inte klandra dåtidens filmskapare för att de upplevde att Bergman tog hela skådespelarkåren gisslan eller monopoliserade filmproduktionen i Sverige så att det under en period nästan bara fanns utrymme för demonregissören själv. Men hur förhåller sig dagens filmarbetare till det berömda Bergmanspöket? Finns mästarens närvaro överhuvudtaget kvar någonstans, likt en magikers vålnad vars förtryckande skugga hindrar kreatörer från att utföra stordåd? Eller är det bara vidskepelse, en tom mytbildning baserad på Bergmans förmodade inflytande och makt? Bilden som frammanas är onekligen lockande, och som tagen ur en saga: från sitt karga Fårö, självvalt isolerad på en svårtillgänglig ö mitt ute i havet, kastar den mäktige trollkarlen sina besvärjelser mot fastlandet.

Men så verkar inte Bergman uppfattas idag. Efter diskussioner med några svenska filmarbetare drar jag istället den ovetenskapliga slutsatsen att Bergman snarare tjänar som inspiration än hinder på vägen för unga filmare. Det var Bergman som gjorde dem medvetna om auteur-traditionen i Sverige, där regissören ofta filmar sitt eget manus och står som den kreativa kraften bakom en film, omgiven av duktiga medarbetare och bra skådespelare. Det var Bergman som visade att en vass historieberättare kan hävda sig internationellt även om man kommer från en liten nordisk avkrok. Och det var Bergman som med sin integritet och konstnärliga kompromisslöshet bidrog till att skapa en stark motpol till en filmindustri besatt av kommersiella framgångar - en kamp som ständigt pågår, kanske ännu mer idag.

Det är filmerna som lever kvar, inte spöket.

Martin Degrell
filmkritiker och kulturjournalist

Text för Malmö Stadsteaters programtidning, hösten 2011.

5-Second Films

Internet har gjort oss både otåliga och kräsna - en mardrömskombination för kreativa människor som försöker fånga vår uppmärksamhet på nätet. Hur länge orkar vi vänta på att en sajt ska ladda klart innan vi tröttnar? Ett par sekunder? Hur lång tid får en YouTube-video på sig att hänföra oss innan vi gäspar och klickar oss vidare? Tio? Aldrig tidigare har det varit lättare att avfärda underhållning.

Några som vänt detta dilemma till en styrka är gänget bakom 5-Second Films (www.5secondfilms.com). De gör kortfilmer - små, roliga vinjetter som är exakt fem sekunder långa. Det är inte mycket man hinner med på så kort tid; en tanke, ett par repliker, sedan är stunden över. Varje film är fylld till bristningsgränsen med innehåll. Tempot är halsbrytande.

Det hindrar dock inte kollektivet från att sikta högt och etablera absurda koncept som inte alls ryms inom den självpåtagna begränsningen. Vi fyller i resten själva. Filmen tar slut efter fem sekunder, men berättelsen fortsätter hos oss.

Tidigare publicerad i Sydsvenskan 2011-08-22.

Om samlande, exklusivitet och tillgänglighet

Vad gör den hängivna samlaren, som ägnat år åt att gå från ett antikvariat till ett annat på jakt efter den där undflyende förstautgåvan, när alla plötsligt har samma förutsättningar att hitta det man letar efter – på nätet?

Det är en lugn lördagskväll på Manhattans Upper East Side. Jag har ­efter detaljerade instruktioner tagit mig fram till ett anonymt höghus, och ringer nu på porttelefon nummer sju. Inget namn på knappen. Det dröjer någon halvminut, sedan sprakar det till i låset och jag kliver in i det dunkla trapphuset. Tomt på folk. Någon rasslar med en låskedja en våning upp. Jag förflyttar mig dit. En dörr öppnas, en hand vinkar in mig, och jag kliver in i en liten lägenhet, fylld från golv till tak med böcker. Jag befinner mig i ett hemligt bokantikvariat.

Bilden av hemliga litterära tillhåll kan föra tankarna till diktaturer ­eller dystopier, där böcker är förbjudna och intresset för dem måste hållas vid liv i lönndom – men i det här fallet handlar det om en självpåtagen sekretess, en hemlig klubb för utvalda, de som är värdiga inträde.

För att få tillgång till antikvariatet måste man bli godkänd och inbjuden, och för att bli det måste man känna någon, som känner någon, som känner Michael, innehavaren. Tid måste också avtalas – antikvariatet har inga normala öppettider utan gläntar ­endast på dörren vid överenskommelse.

Det finns delvis en pragmatisk orsak till varför verksamheten sker bakom lyckta dörrar – absurda lokalhyror och en allmän ekonomisk nedgång för bokhandlare är inte oväsentliga faktorer i ekvationen – men Michaels antikvariat kan också ses som en ­logisk yttring av dagens samlarkultur, och hur behovet av ett intresses exklusivitet blir allt tydligare i en tid då allt finns tillgängligt för alla, överallt och hela tiden.

Vad gör den hängivna samlaren, som hela sitt liv letat efter den där sällsynta skivan, ägnat år åt att gå från ett dammigt antikvariat till ett annat på jakt efter den där undflyende förstautgåvan, byggt en identitet kring sitt samlande och sina erövringar – när alla plötsligt har samma förutsättningar att hitta det man letar efter, och allt finns ett musklick bort?

Jublar man över de nya möjlig­heterna eller gråter man över hur det inte går att göra några loppisfynd längre, och istället konstruerar nya arenor där man precis som tidigare får en känsla av att ligga steget före?

Idag är spelfältet för alla samlare mer demokratiserat än någonsin, tack vare näthandeln i alla dess former. Nytt och begagnat, köp, sälj och byt. Tillgängligheten ökar, men också kunskapen och prismedvetenheten. En generaliserande konsekvens av detta är dock att man nästan aldrig kan göra några fynd längre. När allting omedelbart kan verifieras och jämföras försvinner lite av spänningen med att leta.

Michael har sålt böcker på alla sätt man kan tänka sig – bokbord, bokhandel, på mässor, på nätet – under flera årtionden. Han håller med om att nätet gjort folk mer prismedvetna, men tycker inte att det är negativt, det innebär bara att oseriösa handlare inte längre kan blåsa folk på pengar med upptrissade priser. Men visst tar det bort lite av tjusningen med att leta efter böcker, på samma sätt som det hela tiden blir mindre lockande att inventera okända marknader. Alla inblandade vet alltings värde, och vet de inte finns information att få, en app bort.

Romantiserar vi jakten för mycket? Denna eventuellt förlorade tjusning, det långa sökandet efter en skatt vid vägs ände? Jag älskar att dyka ner i vinylbackar på såväl loppisar som i vanliga skivaffärer, men det är alltmer sällan jag återvänder till ytan med något sensationellt fynd. Samtidigt kan jag logga in på marknadsplatsen som är knuten till den enorma skivdatabasen Discogs och handla begagnade skivor – exakt de jag vill ha – av andra privatpersoner från hela världen, och få ett kalenderbitande nätsamhälle på köpet, som crowdsourcar fram detaljer om varje litet skivsläpp man kan tänka sig, i bästa Wikipedia-anda. Hur kan jag inte också älska ett sådant upplägg?

För journalisten Matthew J X Malady är dock den nya samlarvärlden problematisk. I ett dramatiskt och nostalgiskt inlägg på Slate beklagar han sig över denna nyordning, där ansträngningen för att få tag på samlarföremål minimerats – själv känner han sig som en bedragare när han använder Ebay och inte en lokal antikhandel för att hitta presenter till släktingar. Tiden för upptäckter är förbi, menar Malady. Magin är över.

Patton Oswalt är inne på samma linje, men går ännu längre. I en bitvis svavelosande artikel i Wired tidigare i år beskriver komikern och författaren hur han och kompisarna i hålan där de växte upp fick kämpa sig fram till litterära och filmiska godbitar i en kulturell öken, och kontrasterar det mot dagens ungdom som får allt serverat på silverfat och inte har vett att uppskatta överflödet. De har det för lätt, menar Oswalt. De är bortskämda.

Det är ganska mycket grinig gammal gubbe över både Maladys och ­Oswalts texter, men även om jag inte delar deras varma känslor för en svunnen tid då mycket var otillgängligt, obskyrt och i ärlighetens namn ganska bedrövligt, så kan jag relatera till ruset man får då man till slut kommer över det man letat sig för­därvad efter, suktat efter under lång tid – och just den tillfredsställelsen kanske inte den nya generationens samlare upplever. Frågan är: spelar det någon roll?

I sina resonemang missar både Malady och Oswalt dessutom en grundläggande men viktig aspekt i samlarkulturer: pengafrågan. Bara för att någonting blir tillgängligt innebär inte det att man har råd att köpa det omedelbart. Att spara pengar till något är fortfarande en högst konkret aspekt av att vara samlare.

Min kompis Peter, en av de mest inbitna samlarna jag känner, är mindre bekymrad. I min umgängeskrets var han i många år alltid först ut med spel, obskyra filmer och memorabilia – en urnörd som tog sitt samlande på yttersta allvar. De senaste åren har dock Peters särställning bland mina vänner avtagit. Fältet har planats ut.

Han kan själv lite nostalgiskt se tillbaka på åren innan internet, när informationsflödet var starkt begränsat och varje litet korn man kom över var en triumf. Men han sörjer inte det förflutna – istället är han glad över att leva i en tid då det är lättare än någonsin att söka information om sina intresseområden och skaffa precis vad man vill till sina samlingar.

På det hemliga antikvariatet i New York finns få dyrgripar – jag ser några tidiga Penguinutgåvor på en hylla – men det är inte heller poängen. Michael insisterar att inget köptvång råder, och att folk lämnar stället tomhänta hela tiden. (Jag går därifrån med biografier om Otto Preminger och Preston Sturges.) Jag funderar på hur mycket besökarna lockas till Michaels lönnantikvariat på grund av hemlighetsmakeriet och känslan av att vara lite utvalda – jag menar, vad gör jag själv här? Jag tar försiktigt upp frågan. Jo, för vissa är smygandet det viktiga, tror Michael. För andra är det samlingsplatsen för likasinnade som lockar. Men huvudsaken kommer alltid att vara böckerna.

Tidigare publicerad i Sydsvenskan 2011-08-21.

Ett samtal om "Apan" med Jesper Ganslandt och Olle Sarri

JESPER

Finns det något enkelt svar på var Apan kommer ifrån?
Det är en kombination av saker. Jag höll länge på att röra mig kring idéer som på olika sätt påminde om det universum vi skapade till Farväl Falkenberg, men till slut gick luften ur det tankesättet, jag insåg att jag inte kunde göra det igen, att det inte längre kändes rätt. Jag befann mig inte längre i ett läge där jag kände att det jag arbetade med måste göras, att det måste bli av.

Du pratar om en attitydmässig inställning? Motivering till att göra en viss film?
Precis. Om jag ska göra en ny film så får den inte kännas som något jag gör bara för att jag har lust att göra en ny film.

Utan något som måste göras.
Ja, det var det viktiga. Just då befann jag mig i Malmö, bodde på ett hotell där, och var ganska ensam på det där lilla hotellrummet. Jag hade under en viss tid förföljts av möjligheten av det horribla – hemska och tragiska och våldsamma saker som sker i omvärlden, som ofta står som små notiser långt bak i tidningarna. Under ett år eller så hade jag skrämts upp och förföljts av dessa händelser – jag kunde inte förstå när en rubrik löd, till exempel, ”Kvinna våldtagen på väg hem från tunnelbanan”. Jag kunde inte se vad som hände innan och efter, det blir på ett sätt ogripbart, det saknas bitar.

Men jag blev också skrämd av att vi ska känna till detta, och läsa detta, och förfasas över det, men aldrig behöva sätta det i en mänsklig kontext. Vem är det som går omkring och är ett monster? Då kan det väl lika gärna vara jag, det måste det ju kunna vara. Jag kan inte riktigt föreställa mig att det är skillnad på människor och människor. Det som Apan så småningom kom att handla om var just en av dessa fantasier, en av de som upprörde och skrämde mig mest.

Titeln Apan kommer från en kompis, som berättade att han en dag hade stått på bussen i rusningstrafik och tittat på alla människor – och plötsligt sett hur alla, trots kläder, bussar och civilisation, ändå bara var nakna apor som hade fått lite kläder på sig, och stod där och trängdes och kände sig eländiga. Det behöver inte nödvändigtvis vara något negativt – men den bilden fastnade hos mig.

De här idéerna om det ofattbara, det horribla – hur konkretiserades dem till att bli den historia som sedan filmen berättar?
Svårt att säga. Jag skrev historien på en natt, mer eller mindre, och jag fokuserade på en person som befinner sig mitt i det vanliga, men som bär på mycket aggressioner och som lever ett liv som inte är det liv han föreställt sig – han kan inte förstå hur han hamnat där han är. Sedan fylldes detaljerna på av sig själva – att han var bilskollärare, att han hade familj, att hans bil var på lagning. Det vardagliga var lätt att fylla i. Den dagen då filmen utspelas är dagen efter en dramatisk händelse, inte dagen då den sker. Det tyckte jag var mycket mer intressant.

Eftermälet är mer intressant än själva händelsen?
Precis. Under den här perioden läste jag mycket om Mijajlo Mijajlovic, vilken sinnesstämning han var i när han mördade Anna Lindh. Att han utför dådet är en väldigt konkret, fysisk händelse. Men i eftermälet kan man se personen, och då kanske, kanske man börjar förstå, att greppa vad det är som har hänt. Det har varit min ambition med den här filmen – att man kanske kan greppa en sådan händelse, åtminstone lite grann, genom eftermälet.

Det finns en intressant diskussion om dramaturgi här. Vanligtvis när man skildrar eftermälet till en dramatisk händelse, då handlar det ofta om en utredning, att man ska lösa ett brott, exempelvis...
Och det har vi ju sett förr.

...och det andra är någon slags spänningshistoria som leder upp till ett klimax. I Apan har det jävliga redan skett. Fanns det en poäng med det också, rent berättarmässigt?
Det tror jag. Jag har nästan aldrig sett ett trasigt psyke skildrat så nära genom en film som vi gör här. Det finns en stor poäng i det. Man kan se upptakten i många, många filmer, och man kan se utredningar varje dag på TV om man vill, men det här är lite ovanligare, och lite besvärligare att titta på ibland.

Då kommer vi in på formen. Vi ligger väldigt nära Krister hela tiden, han befinner sig på en knapp armlängs avstånd filmen igenom, och han lämnar sällan bild. Samtidigt befinner vi oss inte i hans huvud, det är aldrig i strikt mening hans perspektiv som skildras.
Nej, vi är strax bakom honom, vid sidan om honom – dels är det ett väldigt spännande att se honom, men det finns också en annan avsikt med det. Det är svårare att skjuta ifrån sig honom då.

Du använder dig av en väldigt realistisk stil i filmen, även vad gäller musik – det är bara existerande musik som hörs, från bilradion, och så vidare.
Allt användande av musik och förskönande foto skulle innebära att man lade ett slags ”cine-hinna” över filmen som gör att man lättare kan luta sig tillbaka. Hela syftet med filmen är att sitta framlutad, och då går det inte att använda musik. Det blir en sorts romantisering, musiken blir en berättare, och jag ville inte ha det.

Var det meningen från början?
Jag bad Erik Enocksson att skriva lite musik ifall det skulle bli aktuellt, men det blev det aldrig. Erik har dock skrivit mängder av musik – jättebra musik – så vi får se om vi lyckas ge ut den musiken vid något senare tillfälle.

Tillbaka till Krister. Du undrade tidigare vad det var för skillnad mellan honom och du eller jag. Då kan man fråga sig: är karaktären Krister viktig? Som individ? Eller kan han vara vemsomhelst?
I experimentet var det åtminstone så: han är vemsomhelst. På pappret är det så, men sedan väntade jag mig hela tiden att en väldigt specifik person – Olle Sarri – skulle sätta sin prägel på Krister. Men länge i manuset hetter han bara ”en man”. Det skulle vara någon som man bara passerar på gatan.

Jag hade en väldigt tydlig inre bild av Krister, men var väldigt motvillig till att släppa ifrån mig för mycket. Dels för Olles skull, men också för min egen – att avslöja för mycket om honom skulle vara att sätta etiketter, något jag ogärna gör. Filmen handlar väl på något plan om att inte sätta etiketter för fort, även om något är horribelt finns det också en annan sida.

Blev Krister i slutändan som du hade tänkt dig?
Han blev exakt som jag tänkt mig. Krister skapades under många mörka sommarnätter, när jag satt på hotellet i Malmö och skrev manuset. Jag visste att han så småningom skulle hamna i händerna på någon annan, en aktör som skulle bidra med sin personlighet till rollen, och det kändes bra.

Vad tillför Olle Sarri till rollen? Vad var det hos honom som gjorde att du ville ha honom i huvudrollen? I Sverige är ju Olle mest känd som en komisk aktör.
Dels är det kul att han är komiker, det görs oftare utomlands, jag har inte sett det så mycket här i Sverige, att man castar en komiker till en mer allvarlig roll – jag tänker på Jim Carrey i Eternal Sunshine of the Spotless Mind, till exempel, där det blir väldigt bra eftersom jag känner att komiken ofta har en sorglig baksida – det är ju en gråtande clown, när det är bra. Jag upplevde det med Olle, att han bar på en massa saker som kunde komma till uttryck här.

Kan du förklara hur det gick till med manuset under inspelningen? Olle fick alltså aldrig läsa det.
Jag ville hålla honom oförberedd, i det mörka, så att han inte påbörjade en intellektuell process kring karaktären och planerade sönder honom. Jag ville hålla honom borta från den här etikettiseringen. Det var ett experiment till en början, men det var spännande att se att det fungerade så väl.

Det finns en slags misstro här, mot traditionella skådespelartekniker.
Det tror jag nog. Jag ser mycket film, men ser sällan övertygande skådespeleri. När det är bra vill jag dock veta hur de har nått fram till det. Jag tror de lyckade tillfällena ofta bottnar i en ödmjukhet inför det man gör, en lyhördhet inför situationen, materialet.

Själv har jag aldrig tänkt tanken att den här metoden skulle kunna ses som en gimmick. Däremot har jag tänkt att det skulle vara en väldigt spännande grej för oss att göra, och också nödvändig. Dels är mitt förtroende för skådespelare ganska lågt, och dels kunde jag inte se hur jag skulle kunna planera detta trauma i detalj utan att tappa närheten och intensiteten i Olles spel, Kristers handlingar. Alla i teamet kunde fokusera på nuet, vad händer just nu, och det tror jag skapar en direkthet och närvaro som skulle vara svår att få fram på annat sätt.

Tror du man kan tillämpa en sådan här metod med flera skådespelare? Är det något du skulle kunna tänka dig att göra?
Det tror jag absolut man kan, jag är ganska sugen på att testa det.

Erbjöd tekniken också ett överraskningsmoment som ni utnyttjade? Jag tänker på att Olle sätts in i scener där han inte känner till hela kontexten – var det något som ni medvetet spelade på? Satte ni till exempel många scener på första tagningen?
Det fanns absolut ett visst överraskningselement, men vi gjorde ändå enormt många tagningar – uppemot femtio stycken på vissa saker. Men då handlar det mycket om att Olle var så otroligt trogen den här metoden. Att försöka behålla den här energin, den lätta desorienteringen, är inte enkelt.

Hur var Olle att jobba med?
Väldigt bra. Han är otroligt prestigelös men går också djupt in i karaktären. Inga manér, bara en disciplinerad, plikttrogen arbetande skådis. Det var nog ett väldigt lyckat möte, tror jag.

Hur kronologiskt spelade ni in filmen?
Nästan helt och hållet. Men vi kom också till en punkt i inspelningen då historien så att säga rullas upp, och efter den fanns det färre hemligheter att avslöja för Olle. Då uppstår något nytt, som man måste försöka ta tillvara på.

Fram till ett par veckor innan inspelningsstart hade du tänkt att filma Apan själv, men i sista minuten överlämnade du det ansvaret till Fredrik Wenzel, som du jobbat med mycket tidigare. Vad tillför Fredrik till filmens uttryck?
Han tillför jättemycket. Han och jag har kommit till en punkt där vi kan mötas som yrkesmänniskor – som regissör och fotograf – vilket vi inte kunnat tidigare. Redan på planeringsstadiet tyckte jag det hade varit fantastiskt om Fredrik kunde filma, men jag visste inte om vi var redo för det, någon av oss. Men det gick bra. Fredrik tillför också en konsekvens till bildberättandet, som gör att jag kan föreslå olika scener och han hittar alltid en konsekvent lösning – något jag inte hade varit lika bra på. Jag tycker han är mästerlig.

Diskuterade ni stilistiska förebilder inför produktionen? Speciella filmskapare, särskilda filmer?
Vi tittade specifikt på två filmer inför starten – bröderna Dardennes Barnet och Gus Van Sants Elephant. Barnets inflytande kan man nog se ganska tydligt i estetiken, och i Elephant var det mycket de svävande, lite flackande steadicam-åkningarna som vi tittade på, särskilt de avsnitt när kaoset är mer påtagligt. En annan film jag visade för Olle var Sidney Lumets Dog Day Afternoon, som jag tycker är en makalös skildring av en dag då allting – samhället, civilisationen – liksom har bestämt sig för att ingenting ska gå din väg, allt är emot dig.



OLLE

Karaktären Krister står i ett extremt centrum i filmen, han är med i nästan varje bildruta. Hur presenterade Jesper projektet för dig?
Karaktären pratade vi inte ett dugg om när han presenterade projektet. Det började med att han undrade om jag kunde tänka mig att hjälpa till med en pilot och då hjälpa till i form av skådis. När han sedan skulle förklara vad det handlade om sa han att han att det skulle vara en feel bad comedy. Det var den första presentationen, en feel bad comedy. Han var trött på feel good, han ville göra feel bad, men komedi. För mig var det helt otänkbart att inte omgående säga ja.

När presenterade han idén om att du inte skulle få läsa manuset?
På en gång. Först sa han att jag inte skulle läsa manus, och sen att jag inte skulle veta manus alls. Det lät jättespännande – det lät konstigt men väldigt spännande – att inte få veta. Långt senare förstod jag att en av anledningarna var helt enkelt att han inte har så gott förtroende för skådespelarskrået. Det tror jag var en bidragande orsak. Det har jag kanske inte direkt konfronterat honom med, men det tar jag för givet. I film är det så himla svårt att komma ifrån att det blir teatralt eller vad man nu ska kalla det – det här är spekulationer från mig, men jag har hört det från Jesper.

Men hur reagerar man som skådespelare på en sådan inställning? Att lämna över sig så till en regissör – det handlar mycket om förtroende.
Absolut. Det är en av anledningarna – jag har mycket stort förtroende för Jesper.

Varför då?
För att vi har jobbat tillsammans tidigare, för längesen, visserligen under helt andra omständigheter, men vi har jobbat ihop. Men kanske den största anledningen är att jag har sett Farväl Falkenberg, och tycker mig känna honom i yrkesutövandet. Det fanns inga tvivel om att han hade tänkt göra något väldigt, väldigt bra. Sen om jag skulle tycka det blev väldigt bra, det visste jag inte, men jag tvivlade inte på hans vilja och förmåga att göra det.

Var det provocerande att Jesper inte visade något förtroende för ett traditionellt skådespeleri? Alla skådespelare kanske inte skulle uppskatta att arbeta under sådana okonventionella former.
Jag betecknar mig själv som en öppen skådespelare, jag är nyfiken på nya saker. Huvudsaken är att det blir bra. Jag brukar också vara noggrann med vilka personer jag jobbar med. Jag brukar ha väldigt stor koll, och sätta mig in i det mesta kring ett projekt, utöver mitt eget jobb. I det här projektet visste jag att Jesper ville att jag skulle ge fan i det, det hade inte jag med att göra. Det viktiga var att jag ägnade mig åt det jag skulle göra, och jag skulle göra Krister. Och så blev det också. Det var skönt att jag kunde ägna mig helt och hållet åt göra det jag skulle göra, och bara det.

Vissa regissörer skulle se det här som en drömsituation, där de har full kontroll över skådespelaren, som bara blir ett instrument i hans händer, medan vissa skådespelare kanske skulle tvärtom se det som en mardrömssituation, där de är helt utlämnade till regissörens infall utan chans att påverka eller för den delen förbereda sig.
Det kan man säkert spekulera i. För mig var det tvärtom, det var ett drömprojekt som skådis. Det var en drömroll. Även om vissa kanske tycker det verkar skrämmande tror jag det finns många skådisar som är avundsjuka på det här. Precis när vi hade avslutat arbetet kände jag att jag aldrig mer skulle kunna jobba, att nu får jag göra något annat, skådespelarmässigt går det inte att komma vidare. Jag tänkte att jag kan inte jobba mer nu, inte nu när jag har gjort det här.

Fanns det någonsin under processen en oro för att arbetssättet skulle framstå som en gimmick?
Efter den andra inspelningsdagen gick vi åt sidan och pratade om huruvida vi skulle fortsätta med metoden eller inte, och vi konstaterade väldigt snabbt att det skulle vi göra. Det viktiga var att filmen skulle bli bra, och så länge vi tyckte att det gynnade filmen så körde vi på det. Och efter ytterligare ett par dagar fanns det inte längre någon tvekan om att det fungerade och vi skulle fortsätta. Jag mådde bitvis väldigt dåligt under arbetet, men samtidigt var det verkligen fantastiskt. Jag har heller aldrig känt så mycket för en karaktär som Krister – jag visste ju ingenting, så hela tiden gick jag och hoppades på att det skulle sluta väl. Inför varje ny scen hoppades jag på det bästa möjliga scenariot jag kunde tänka mig. Det är väl mänskligt – man hoppas på det bästa för sig själv och de man tycker om.

En stor del för mig som skådis i vanliga fall är den känslomässiga matematiken, att hela tiden veta var man befinner sig under filmens gång – och det kunde jag inte ägna någon tid åt nu, det fanns inte en chans. Och det var fantastiskt.

Fanns det några ledord eller riktmärken ni hade under inspelningen för att upprätthålla en konsekvens i berättandet?
Jesper bad mig att överraska honom, det var en genomgående grej. Men samma stund som jag fick den anvisningen så bad han mig också att överraska mig själv, och det försökte jag under hela inspelningen – vilket är väldigt svårt, men roligt när det går.

Jag menar såklart inte det där att jag aldrig kommer att jobba igen – det gör jag ju redan – men det här med Apan har varit, och är, unikt för mig. Jag kommer bara att ha varit med om det en gång i livet, och det är fantastiskt. Jag känner mig väldigt lyckligt lottad.

När nu manussituationen var den som den var, så hade du i princip bara Krister kvar att hänga upp ditt spel på. Hur formad var han när projektet började?
När vi började var han bara utmejslad till viss del. Jag minns att jag fick ett A4 med en ganska knapphändig beskrivning av Krister, som Jesper skrivit. Väl avvägda informationsstycken. När vi testade kläder föll vissa bitar på plats, när vi gjorde den första scenen var det ytterligare några som hamnade rätt, och sedan diskuterade vi konstant om vem Krister är. Med anledning av inspelningens natur pratade vi ofta i gåtor, där jag gjorde antaganden om Krister, och frågade mig fram – ibland fick jag bekräftande svar av Jesper, ibland inte.

Fyra recensioner

En sydfransk affär - PPP 
Det är ganska enastående hur mycket regissören Catherine Corsini lyckas få in på 80 minuter film. Vad som börjar som en stillsam affär mellan en rik läkarhustru och en enkel hantverkare utvecklas snabbt till ett intensivt och våldsamt drama. Aldrig känns dock tonläget fel – det finns en trygghet i materialet som bärs upp på ett elegant sätt av framförallt Kristin Scott Thomas, som har gjort ett par riktigt fina framträdanden i franska filmer den senaste tiden. Luras inte av den intetsägande svenska titeln – originalets "Partir" är betydligt mer tvetydig och rättvis.

The Human Centipede - P
Tysk doktor kidnappar turister och genomför perverterade experiment på dem, i denna spekulativa och tråkiga skräckis. Mycket har hörts om filmens magstarka scener, men det enda upprörande är hur slarvigt genomförd filmen är och hur kalkonartade dialogscenerna är. Våldet antyds för övrigt mer än det visas. Vi hade kunnat få ett skräckverk i samma anda som David Cronenbergs filmer, istället får vi en förvånansvärt tandlös och tam rulle som i slutändan har mer gemensamt med de senaste årens sadistiska tortyrfilmer än
Videodrome.

Micmacs - PPP
Jean-Pierre Jeunets första film på över fem år är en återgång till det intrikata, uppfinningsrika berättande som kännetecknade hans tidiga karriär, i filmer som
Delicatessen och Amélie. Micmacs 
är en modern saga om Bazil, en ung man som befinner sig i utkanten av samhället - utstött, missförstådd och orättvist behandlad. Han hittar ett nytt sammanhang hos ett gäng likasinnade, och tillsammans söker de hämnd mot två vapenfabrikörer som gjort dem illa. Det är humanistiskt, underhållande och visuellt uppiggande utan att vara kvävande.

The Runaways - PP
Historien om Joan Jett och rockbandet The Runaways har blivit en formulaisk historia i händerna på regissören Floria Sigismondi, där varenda klyscha levereras med en naiv storögdhet. Upplevelsen av filmen beror på om man tycker att The Runaways var ett bra band – och personligen har jag alltid tyckt Jett och hennes efterföljare var tämligen mediokra, vilket gör det svårt att bli engagerad. Dakota Fanning är filmens behållning, hon tycks än så länge klara övergången från barnskådis till vuxendito med glans.



Tidigare publicerade i Plaza Magazine, sommaren 2010.

Godard och Truffaut

I år är det femtio år sedan Jean-Luc Godards debutfilm Till sista andetaget (À bout de souffle) hade premiär på filmfestivalen i Cannes. Filmen blev en symbol för energin och uppfinningsrikedomen i den franska nya vågen, en rörelse som hade fått sitt genomslag redan året innan, då François Truffauts De 400 slagen vann pris på samma festival. Men Till sista andetaget signalerade ännu något nytt i berättandet – det fanns en trotsig attityd och en vilja att bryta regler hos Godard som Truffaut inte bjöd på i samma utsträckning. Än idag känns Godards första film ung, ny, cool.

Att det är femtioårsjubileum för en av den moderna filmens milstolpar går såklart ingen förbi, och nyrestaurerade kopior av Till sista andetaget har paraderat biografer runt i år. I samband med detta, och nylanseringen på BluRay, kan det vara värt att försöka få tag på Emmanuel Laurents dokumentär Two in the Wave (2009), en film som för första gången går till botten med Truffauts och Godards långa, komplicerade förhållande som vänner och kollegor, och framförallt deras uppbrott i slutet av sextiotalet.

Truffaut och Godard gjorde sig bägge kända som kritiker på den inflytelserika tidskriften Cahiers du cinéma innan de började göra egna filmer, och Truffauts framgång med De 400 slagen banade väg för Godard och andra likasinnade, som Jacques Rivette och Claude Chabrol.

Vad som är slående när man ser Godard och Truffaut nu, decennier senare, är hur olika de var. Det känns nästan otroligt att inte deras vänskap och samarbete kraschade tidigare. De hade så skilda synsätt på livet, vilket också återspeglas i deras filmer. Truffaut: den trygga, sympatiska, lätt sentimentala, solida hantverkaren som alltid kommer att vinna folkets röst. Godard, hans motsats: bråkmakaren, revolutionären som tycker all film är politisk, som omkullkastar konventioner. Någon som blandar mästerverk med totala haverier, men som är konsekvent och alltid intressant, hur pretentiös han än är.

Det var politiken som förstörde deras vänskap. 1968 års studentuppror födde en mer revolutionär Godard, som ogillade Truffauts önskan att fortsätta göra, enligt Godards mening, poänglös borgerlig film. Klyftan mellan dem blev för stor, och uppbrottet var ett faktum. Det mest hjärtskärande i
Two in the Wave är hur de, likt föräldrarna i en bitter skilsmässa, försökte göra anspråk på deras gemensamma favoritskådespelare Jean-Pierre Leaud. Det var ett ovärdigt slut på en explosiv vänskap som gav oss några av sextiotalets mest hänförande filmverk.

Tidigare publicerad i Plaza Magazine, sommaren 2010.

Fyra recensioner

The Other Guys - PPP
Det nya samarbetet mellan regissören Adam McKay och Will Ferrell är en fyndig och fartfylld actionkomedi som gör narr av polisfilmer i stil med Dödligt vapen. Det är en rolig och sympatisk film, men jag skulle gärna sett att den inte höll tillbaka absurdismen, utan kastade loss i ren anarki. Det bränner till ibland, men tyvärr liknar den alltför ofta den genre den försöker parodiera. Ferrell och Mark Wahlberg är dock utmärkta i huvudrollerna, och birollerna är också bra, med guldstjärna åt Michael Keaton.

Himlen är oskyldigt blå - PPP
Hannes Holms nya film är ett imponerande coming-of-age-drama förklätt till knarkthriller. Det är sjuttiotal, och Bill Skarsgård spelar unge Martin som får sommarjobb hos Peter Dalles krögare i Sandhamn. Krögaren har dock mer skumma affärer för sig, och Martin finner sig plötsligt mitt i en av de största knarkhärvorna i Sveriges historia. Holms känsla för tajming och autencitet smittar av sig på hela produktionen, och Dalle är i god form. En utmärkt film för den talangfulle Skarsgård att slå igenom med.

Oceans - PPPP
Jacques Perrin började arbeta med Oceans för nästan ett decennium sedan, och det märks. Hans omsorgsfulla skildring av världshaven är en pampig upplevelse som bör upplevas på bio. Jämfört med exempelvis BBC:s produktioner håller sig Perrin kort med fakta, och låter mest bilderna tala. Filmen får en sorgsen vändning mot slutet, då Perrin tar upp hur människans framfart har utrotat djur och fört jorden mot en katastrof som kanske inte går att hejda. Det är en tankeväckande avslutning på en vacker film.

Scott Pilgrim vs The World - PPP
Engelsmannen Edgar Wright har tidigare gjort hyperenergiska filmer som Shaun of the Dead och Hot Fuzz, och här tar han sig an en adaption av seriealbumet Scott Pilgrim vs The World, i vilken slackern Scott (Michael Cera) tvingas duellera mot sin nya flickväns sju ex-pojkvänner. Filmen är en sockerbomb av frenetiska serie-, film- och tvspelsreferenser, och det enda problemet är att det är väldigt tomma kalorier, man känner sig nästan yr efteråt. Men jag tror inte Wright tänkt sig något annat heller.

Tidigare publicerade i Plaza Magazine, hösten 2010.

Jägarens natt

Det var kanske aldrig meningen att Charles Laughton skulle regissera film. Den distingerade brittiske teaterskådespelaren, som också hade en lång och framgångsrik karriär som filmaktör, debuterade som regissör 1955 med thrillern The Night of the Hunter. Den blev hans första, och hans sista.
The Night of the Hunter är ett sällsamt mästerverk, baserat på en bok av Davis Grubb och bearbetat av Laughton själv och den inflytelserika författaren och kritikern James Agee. Berättelsen handlar om mördaren och självutnämnde predikanten Harry Powell, deliriskt spelad av Robert Mitchum, som av en dödsdömd medfånge får veta var ett stort rånbyte finns gömt. Väl ute ur fängelset börjar Powell infiltrera medfångens familj, och uppvaktar änkan, alltmedan hennes oskyldiga barn ser den falske prästen för vad han verkligen är.

Det är en stiliserad studie om kampen mellan gott och ont, inspirerad av bröderna Grimm och tysk expressionism, med stora skuggor, dramatiska siluetter och en artificiell yta som bröt med den rådande estetiska stilen. Mitchum gör något av sitt livs roll, och den genuint obehaglige Powell, med “LOVE” och “HATE” tatuerat på knogarna, har influerat flera generationer av filmskapare.

Men vid premiären sågades
The Night of the Hunter vid fotknölarna – den sågs som bisarr, konstig, och ett snedsteg för Robert Mitchum, vars karriär dittills bara hade gått uppåt. Fiaskot var ett faktum och filmen föll i glömska för den stora allmänheten. Bara fantaster brydde sig om den, och den fick snart ett orättvist rykte som en knasig kultfilm.

På senare tid har filmen och Charles Laughton dock fått sin historiska upprättelse – 1992 valdes den in i Library of Congress som ett betydande konstnärligt verk, men först på senare år har en större publik fått ta del av filmen i sin helhet. Detta kulminerar nu i höst, då en restaurerad version av filmen, med ett digert bihängande dokumentärt material, släpps på såväl Blu-ray som DVD. Det har varit en lång väntan på en av filmhistoriens märkligaste, och mest orättvist bespottade, verk. Charles Laughton fick aldrig uppleva upprättelsen själv – han dog 1962, 63 år gammal, när
The Night of the Hunter alltjämt uppfattades som ett misslyckande.

Fotnot: Den svenska titeln på filmen, ofta använd i svenska artiklar men i övrigt ganska obskyr, avslöjar berättelsens stora hemlighet på ett så flagrant sätt att jag valt att kalla filmen vid dess originaltitel, som den ändå är mest känd som, i den här texten.


Tidigare publicerad i Plaza Magazine, hösten 2010.

Den ofrivilliga dokumentären

En av de mest omtalade dokumentärerna i år är amerikanska Catfish, som orsakade en smärre sensation vid premiären på Sundancefestivalen i vintras. Förutom att ha prisats som en av de bästa filmerna på festivalen så ifrågasattes även dess sanningshalt – en reaktion som nästan får förväntas när en dokumentär berättar en så osannolik historia som Catfish gör.

Catfish handlar om en internet-förälskelse mellan två unga människor, en romans som dokumenteras av den kära killens rumskompisar. Som romansen utvecklas är det uppenbart att dokumentärfilmen blev till av en ren händelse, men att ens berätta mer om handlingen än så är riskabelt. Man kommer genast in på storyns vändningar och överraskningar, och en historia som bygger så mycket på att man inte vet något om den, och upptäcker den tillsammans med filmskaparna, är svår att hantera, och inte minst svår att rapportera om.

Filmen är den senaste i en rad dokumentärer som innehåller så spektakulära berättarmässiga vändningar och överraskningar att även ett förenklat synopsis riskerar spoliera hela handlingen för tittaren. Glöm att kolla upp den på IMDB eller Wikipedia, och att läsa en recension är nästan omöjligt om man vill gå in med ett öppet sinne. Det är motsvarigheten till spelfilmens “twist ending” - och det kan göras såväl elegant som extremt klumpigt. Ofta är det dock sammanknippat med filmens oplanerade tillkomst.

Vi har sett det förr – för inte så länge sedan skrev jag här i Plaza om den hjärtskärande Dear Zachary, en film som helt bygger på tittarens gradvisa, krypande insikt om att allt inte står rätt till med berättelsen. En annan film som passar in i denna kategori, men som hela tiden behåller sin värdighet och undviker de värsta spekulativa fällorna, är Kimberley Reeds Prodigal Sons (2008) – en fantastisk film som utgår från ett tillfälle då filmskaparen själv åker tillbaka till sin hemort för att gå på en skolåterträff. Handlingen zoomar obevekligt in på hennes adopterade bror, deras osannolika uppväxt, förflutna och framtid. Det är en svindlande, intim film som tar vändningar man aldrig trodde var möjliga.

Vad regissörerna av dessa dokumentärer utsätts för är risken att framstå som beräknande och spekulativa – något som drabbat personerna bakom Catfish extra hårt. Vad som gör Prodigal Sons så värdig är det empatiska sätt på vilket Kimberley Reed utlämnar sig själv och sin familj, gör sig själv så öppen och sårbar jämte sin problemfyllda bror. I slutändan är allt som kvarstår ett drabbande familjedrama.

Tidigare publicerad i Plaza Magazine, hösten 2010.

Fyra recensioner

Till det som är vackert – P
Ung kvinna från enkla förhållanden dras till de fina konsterna och utnyttjas av skrupelfri dirigent. Det finns spännande ambitioner i Lisa Langseths debut som spelfilmsregissör, men dessvärre lämnar de aldrig pappret. Det som hade kunnat bli en ursinnig uppgörelse med ett förtryckande gubbvälde har blivit en livlös historia där protagonisten finner styrka i just de döda vita män hon vill omstörta, vilket underminerar filmens centrala tes. Filmen är inte övertygande varken som drama eller klassanalys.

Du kommer att möta en lång mörk främling – PP
Woody Allen fortsätter att göra film i hög takt – en om året är fortfarande standard. Tyvärr har kvaliteten på filmerna sjunkit betänkligt med åren, och jämfört med den så imponerande samlingen filmer från hans tidiga karriär kommer dessvärre alla nya alster att se bleka ut. Hans senaste är inspelad i London, befolkas av stjärnor som Anthony Hopkins, Naomi Watts och Josh Brolin, vimlar av förment romantiska intriger som ska vara både roliga och dramatiska. Men det lyfter sällan, och roar inte mer än för stunden.

Piranha – PPP
I skrivande stund är det oklart huruvida 3D-monsterfilmen Piranha verkligen får svensk biodistribution. Låt oss hoppas det. Denna ”reboot” av Joe Dantes b-filmsklassiker Piranha är nämligen skamlöst underhållande sleaze som levererar precis det den utlovar: 50% idiotiska, fulla, halvklädda ungdomar på ”spring break”, och 50% hejdlös massaker på samma ungdomar, utförd av muterade pirayor. Elisabeth Shue leder en namnkunnig rollbesättning, som föga förvånande successivt förvandlas till fiskmat.

Exit Through the Gift Shop – PPPP
Gatukonstnären Banksy har gjort en tankeväckande och underhållande dokumentär om fenomenet gatukonst, vilka människor som dras till uttrycksformen, hur den utvecklats under åren och var den är på väg. Samtidigt är det en slug, lurig film som elegant ställer frågor om vad som är konst, vad vi godtar som sanning, och vem som egentligen styr konstdebatten. Och med tanke på att Banksy är en ärrad bluffmakare vet man inte vad som är sanning och vad som är lögn – på så vis påminner den om Orson Welles klassiker F for Fake.

Tidigare publicerade i Plaza Magazine, hösten 2010.

Genom konstens nålsöga

Trender kommer och går, även när det kommer till tatueringar. Skillnaden är att de sitter där för alltid. Martin Degrell har dykt ner i bläckets sällsamma värld.

För några veckor sedan läste jag att Mike Tysons personliga tatuerare överväger att stämma producenterna bakom Hollywoodrullen ”Baksmällan 2”. Anledningen? I filmen vaknar Ed Helms karaktär upp efter en blöt natt, och upptäcker till sin fasa att han har blivit tatuerad. Ett stort blaffigt tribalmönster täcker halva ansiktet – en exakt kopia av den tatuering som Mike Tyson har. En tydlig referens till första ”Baksmällan” där Tyson gör ett kort gästspel. Humorn gick förlorad på tatueraren som nu kräver ersättning för att filmen stulit hans design.

Nyheten avfärdades som ett desperat försök av en lycksökare att sko sig på en framgångsrik film, en lustig notis om en ickehändelse. Men för mig väckte den flera intressanta frågor om tatueringar idag. Hur saker som mönsterskydd och äganderätt fungerar inom tatueringsvärlden. Hur motiv och berättelser förnyas och återvinns. Vad som gör att en konstnärlig uttrycksform tycks för evigt klämd i skarven mellan högt och lågt, till synes utan ambition att söka sig vidare.

Jag har min vän Erik att skylla för intresset. Han har jobbat som tatuerare i nästan femton år, och det har alltid varit spännande att diskutera tatueringskulturen utifrån hans perspektiv: hans insikter om branschen, det föränderliga klientelet, populärkulturella trender i motiv och motivation. Attityden gentemot tatueringar och tatuerade personer har förändrats markant de senaste åren och fenomenet har gått från marginaliserad subkultur till mainstream bara på något decennium. Den traditionella uppfattningen – att det endast är sjöbusar och kriminella som pryder sin lekamen med tremastare och flammande skallar i blått och grönt bläck – är som bortblåst. Nu ger morföräldrar sina barnbarn böcker om ryska fängelsetatueringar i julklapp.

Inställningar kring hur man tatuerar sig förändras också snabbt. Jag minns hur jag brukade besöka Eriks arbetsplats och skratta i smyg åt kunder som kom in på studion och bläddrade i de pärmar med exempel på motiv som alltid ligger framme på tatueringsinrättningar. Det var förbluffande att se hur många som inte hade en aning om vad de ville få permanent inristat på sin hud när de anlände till studion, utan istället valde något på plats som såg godtagbart ut. Det där porträttet av en väderbiten indian? Kör på det! Det gick rakt emot alla instinkter jag hade om att skapa något eget, något individuellt. Handlade inte tatueringar om att skilja sig från mängden? Hur unik är du om du går omkring med samma kitschiga delfin på ankeln som hundratals andra?

De slumpmässiga motiven har dock bleknat med tiden. Det viktigaste år 2011 är inte längre att man tatuerar sig, utan vad man tatuerar. En sund utveckling, kan tyckas, men tittar man på något av de många tatueringsrelaterade programmen på TV, som ”Miami Ink” – ett av tatuerare avskytt program – matas man numera med budskapet att alla tatueringar måste ha en mening, en symbolik, en berättelse. Motivet måste betyda något och allting måste ha en egen historia. Din förolyckade kompis odödliggörs med ett porträtt på benet. Dina barns födelsedatum tatueras på axeln. Gungstolen som påminner dig om din gamla farfar hamnar på överarmen. Ren estetik finns eller tillåts inte.

Jag hör av mig till Erik, som är i färd att sjösätta ett projekt som han hoppas ska sätta tatueringskonsten i ett nytt ljus: han vill eliminera kundrelationen. Så länge som det han utför är ett betalt jobb, en tjänst som någon beställer, kommer tatueringar som uttrycksform aldrig att ses som något annat, menar han. Han vill byta perspektiv, inte fokusera på den som får tatueringen, utan på den som gör den. Det handlar lika mycket om en personlig utveckling av det egna hantverket som en medveten provokation, mot såväl branschen som mot en konstvärld som inte vet var man ska sortera in tatueringarna. Gränserna måste testas. Det handlar om vad som händer när tatueraren själv bestämmer motiv, själv bestämmer vilken historia som ska berättas. Inga pengar byter ägare. Kroppen blir för tatueraren vad duken är för målaren.

Vi roar oss med att spekulera kring konsekvenserna av att arbeta på ett sätt som liknar konstnärens. Om vi betraktar en tatuering som ett verk, vem äger det? Vem bestämmer över det? Om personen som fått det inristat vill ta bort det, vad händer då? Om man vill ställa ut verket på en mässa eller ett galleri, hur gör man då? Vi konstaterar att det bara finns ett sätt att ta reda på det.

MARTIN DEGRELL

filmkritiker och kulturjournalist

Tidigare publicerad i Sydsvenskan 2011-07-17.

Aziz Ansari

”Varför är ni här? Hur känner ni till mig?” När den amerikanske komikern Aziz Ansari klev ut på scenen i Glassalen på Tivoli i lördags inför 700 entusiastiska personer kunde han inte dölja sin nyfikenhet.

Troligtvis var det inte spelad ödmjukhet. Frågan är befogad. Inget av det som grundlagt Ansaris framgångar i USA – sketchshowen Human Giant, NBC:s sitcom Parks and Recreation, hans ståuppkarriär – har egentligen nått Sverige eller Danmark. Inget har åtminstone gått på TV här. Internet i all ära, men det är skillnad på populära YouTube-klipp och att få folk att betala 300 spänn en lördagskväll för att se en humorist som olyckligt nog är mest känd för att han är kompis med Kanye West.

Så naivt resonerade jag på vägen till Tivoli. Ansari är förvisso ingen Jerry Seinfeld som säljer ut stora arenor, men han har en bas som är bred nog att locka folk även i Köpenhamn - fans som endast upplevt honom på nätet. Dagens insikt: 650 000 följare på twitter är inte alltid bara en skrytsam chimär.

Tidigare publicerad i Sydsvenskan.

Kenny G hos Obama

I samband med upprördheten över att rapparen Common förra veckan bjöds in till Vita Husets årliga poesidag tillsammans med andra prominenta diktare - en preudokontrovers underblåst av gaphalsarna på Fox News och effektfullt skjuten i sank av Jon Stewart och andra satiriker - missade de flesta bevakare den riktiga katten bland hermelinerna.

I skuggan av Common hade nämligen president Obama även bjudit in poeten Kenny Goldsmith, vars lekfulla respektlöshet inför sin egen konstform fick många åhörare att höja på ögonbrynen. När Michelle Obama ordnade poesiworkshop för skolelever, och dekorerade poeter som Billy Collins och Rita Dove pratade om inspiration och om att hitta sin egen röst, lockade UbuWeb-grundaren fram nervösa skratt när han med stor entusiasm uppmanade studenterna att arbeta med plagiat och samplingar, piratkopiera sig fram, förkasta inspiration, utplåna det egna uttrycket. Författare anstränger sig för mycket, suckade han.

Goldsmith berättade om sin skrivarkurs i “uncreative writing”, där originalitet och skrivkramp är bannlyst, och om arbetet med sitt monumentala verk Day från 2003, som består av ett minutiöst transkriberat exemplar av New York Times. Poesi är gränslöst, konstaterade han, och tog sig själv som exempel - vilken annan uttrycksform skulle släppa in någon som honom?

Det var stor, subversiv underhållning, som finns arkiverad på whitehouse.gov/live.

En något nerkortad version av den här texten publicerades i Sydsvenskan 2011-05-20.

Dansbanan i Täfteå

När jag var tonåring var dansbandsmusik ungefär det töntigaste jag överhuvudtaget kunde föreställa mig. Dansband var fula LP-omslag i dammiga loppisbackar, det var Svensktoppen på söndagar, det var de pinsamma delarna av pappas skivsamling. Jag förstod aldrig tjusningen med musiken - och det gör jag nog fortfarande inte. Dansband var harmlöst men mördande i sin banalitet.

Å andra sidan var kulturen kring dansbandsmusiken något som i allra högsta grad levde och frodades på landsbygden där jag växte upp, och den har jag lättare för att om inte uppskatta så åtminstone förstå. Mina föräldrar var aldrig engagerade i den, men jag minns att min gudmor jämt var ute och svängde på dessa dansställen, och min faster och farbror skippade glatt sammankomster på både helger och födelsedagar för att åka ut till någon loge i skogen och dansa halva nätterna. Det går upp för mig ju mer jag tänker på det: hur de brann för detta med dansen. De tog sin hobby på största allvar.

Med detta i bagaget var det med ett visst intresse jag tog mig an SVT:s nya dokumentärserie Dansbanan i Täfteå, ett program som blivit utskällt på såväl kultursidor som på bloggar och i P1 för sina påstått onyanserade och föraktfulla porträtt av en samling människor med anknytning till en dansloge i det lilla samhället Täfteå utanför Umeå.

Mitt första intryck är att det inte är lika elakt som jag hade befarat, men tilltalet är problematiskt. Speakerrösten dryper bitvis av sarkasm, och tonfallet är genomgående förenklande som vore det ett barnprogram - det är mycket klappa på huvudet, som att man passar på att idiotförklara de som tittar på programmet samtidigt som man idiotförklarar personerna framför kameran.

För det är ju det här som är den springande punkten för kritiken mot Dansbanan i Täfteå, skildringen av personerna kring den lilla logen. Är de utsatta för ett hånfullt produktionsbolag som gör high five när de hittar dessa tevemässiga guldklimpar, dessa norrländska kufar, eller är det ett empatiskt porträtt av en liten landsbygdsorts mest färgstarka och underhållande personer?

Kanske behöver det ena inte utesluta det andra, men frågan om vem som är avsändare är alltid viktig. Vem gör programmet? För vem? I sådana här sammanhang är balansgången mellan genuint visat intresse för udda människor å ena sidan, och exploaterande freakshow å den andra, utomordentligt svår. Upplevelsen av balansgången är til syvende og sidst upp till den enskilde betraktaren - som producent lämnar man verket ifrån sig och hoppas att ens intentioner är så tydliga att de inte kan missuppfattas.

Som kritiker är det dessutom nästan en hopplös debatt att ge sig in i, eftersom kritiken mot programmet lika snabbt vänds tillbaka mot dig, vilket anmälare av det här programmet fått erfara: det är dina egna fördomar som vädras! Det är i själva verket du som ser dessa fina människor som töntar och förlorare, inte vi som gjort programmet! Vi älskar dem!

Jag lämnar programmet med en känsla av att dansbandsmiljön egentligen är helt oviktig för producenterna. Det är bara en fond på vilken man kan projicera de roliga typerna man har hittat - de hade lika gärna kunna filmats på en Finlandsfärja eller en campingplats.

Dansbandskulturen förblir något av en gåta för mig. Jag börjar fantisera om en cinéma vérité-dokumentär från den här miljön, utan intervjuer eller berättarröst - bara en tyst observerande kamera. Ring Frederick Wiseman! Men det är inte så man gör TV-dokumentärer 2011. Idag måste vi ha karaktärer, stjärnor - oavsett om de är sig själva eller spelar lite pajas framför kameran, som en av huvudpersonerna vid logen uttryckte det i Medierna i P1.

Kanske var intentionen med Dansbanan i Täfteå genuint godhjärtad och inte alls så cynisk och fördomsfull som kritiken mot den gör gällande. Så varför ekar ett replikskifte från filmen Happiness i mitt huvud efter att ha sett serien?

- Vi skrattar inte åt dig, vi skrattar med dig!
- Men jag skrattar ju inte.

Tidigare publicerad i Sydsvenskan.