Visar inlägg med etikett humor. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett humor. Visa alla inlägg

Fred Armisen



- I fucking love Sweden...

Fred Armisen är lätt jetlaggad, men pigg och väldigt nöjd över att befinna sig på nordliga breddgrader. Han är i Sverige för att prata om sitt sketchprogram Portlandia, som han skapat och medverkar i tillsammans med Carrie Brownstein, rockmusiker med ett förflutet i inflytelserika riot grrrl-bandet Sleater-Kinney, och som nu är frontfigur i Wild Flag.

Armisen har själv en bakgrund som trummis i olika rockband, men är idag mest känd för sin medverkan i direktsända TV-underhållningen Saturday Night Live, en amerikansk humorinstitution på NBC där han är inne på sin tionde säsong som fast ensemblemedlem - en evighet i ett program som har en närmast manisk omsättning av medarbetare.

- Men det känns inte som tio år! Varje vecka är en utmaning, det är ett program i ständig förändring. Jag inser att jag inte kan vara kvar där hur länge som helst, men jag är närmast oförmögen att planera mitt liv ändå, så det är inget jag tänker på, säger komikern.

Att Brownsteins och Armisens humoristiska kortfilmer, som de började göra under namnet Thunderant mest för att roa sig själva under turné- och sändningsuppehåll för några år sedan, skulle leda till en TV-serie tycks också vara resultatet av en serie lyckliga omständigheter.

- Vi har varit vänner länge, och ville göra något kreativt ihop. Men att starta ett band var uttjatat, vi ville göra något annat. Att filma små sketcher kändes mer udda, och därmed roligare. Men vi visste inte vad vi skulle göra med dem, så vi lade upp dem på vår hemsida och sedan ledde det ena till det andra.

Portlandia utspelar sig i Portland, Oregon, en stad som de senaste åren fått en image i USA som ett centrum för allsköns alternativa kulturer och progressivt leverne. På gott och ont, såklart - huruvida man uppfattar staden som en tillflyktsort för den moderna, medvetna människan, eller som en outhärdligt självgod hipsterkoloni, ligger i betraktarens öga. Det är denna ambivalenta inställning till staden som Brownstein och Armisen använder som bas för sina satiriska sketcher. Armisen vidhåller dock att deras kärlek för staden dominerar över cynismen. Brownstein bor sedan länge i Portland, och varje sommar när SNL har uppehåll åker Armisen dit från New York och hälsar på.

Men det är något med Portlandia som gör att den geografiska hemvisten spelar mindre roll än man först kan tro. Förutom att sketcherna i sig är roliga så fångar duons iakttagelser något i samtidens specifika uttryck som går bortom Portlands stadsgränser och blir till komiskt allmängods, vilket också seriens popularitet vittnar om.

Sketcher om ängsliga hipsters, urspårad återvinning och en borgmästare som “kommer ut” som basist i ett reggaeband kan många skratta till oavsett om de bor i Portland eller Malmö. Att baksidan med många samtidsmarkörer skulle innebära att Portlandia snabbt känns daterat är enligt Armisen inget som går att planera för.

- Vi kan inte hänga upp oss på att vara tidlösa eller inte ha med populärkulturella referenser som är inaktuella om två år. Jag kan fortfarande titta på gamla SNL-avsnitt från sjuttiotalet där man pratar om politiker som jag aldrig hört talas om - men det är fortfarande roligt! Det enda vi kan göra är att försöka vara roliga här och nu.

Hade ni föreställt er att programmet skulle kunna funka även utanför USA?

- Vi hade ingen aning om hur Portlandia skulle tas emot, vare sig i USA eller utomlands. Vi blev överlyckliga när vårt pilotavsnitt ledde till en serie, och jag kan fortfarande inte riktigt fatta att vi nu spelat in en andra säsong. Att jag sitter här i Sverige och pratar om programmet känns helt overkligt.

Vad säger folk i Portland om Portlandia?

- Alla är otroligt positiva, de vet att vi inte gör narr av dem. Folk låter oss bo hos dem, spela in hos dem. Vi har fått ett fantastiskt bemötande. Det är ganska överväldigande.

Martin Degrell

En kortare version av den här intervjun publicerades i Sydsvenskan 2012-02-10.

Malmö Comedy Festival 2012

Ett flertal av Sveriges främsta komiker uppträdde i Malmö under söndagen. Till skillnad från Lunds humorfestival, som sprider ut sig över staden på flertalet lokaler under en hel helg, koncentrerar sig nämligen femårsjubilerande Malmö Comedy Festival på en eftermiddag och kväll, på ett samlat ställe: Slagthuset i Malmö. Bitvis känns det mer som en mässa än en festival, kanske beroende på lokalen.

Men den kompakta inramningen gör arrangemanget till en komfortabel tillställning - den månghövdade publiken glider smidigt mellan de olika scenerna, och programmets struktur, där varje komiker får ungefär tio minuter på sig, gör att även om man råkar ut för någon mindre imponerande skämtare dröjer det inte länge förrän det står en ny förmåga på scen. Timlånga pass med snabbt mingel och bensträckning däremellan. Det är humor på löpande band, och stämningen är uppsluppen och entusiastisk. Måndags morgon känns långt borta.

Även formmässigt har festivalen en tydligare inriktning än sin yngre namne i Lund - det är ur den klassiska ståuppkomiken i klubbmiljö som evenemanget sprungit, och det är denna renodlade form som står i centrum. En person, en mikrofon. Överlag premieras den gimmickbefriade humorn - komiker kan presenteras som “gotlänningen” eller “HBT-personen” men själva akterna går bortom stereotyperna. Det är en befriande trend.

Under det inledande passet blandas välkända namn som Zinat Pirzadeh och Jonas Gardell med yngre stjärnor som Martin Lagos, och under rubriken “Nästa generation” presenteras ett gäng lovande komiker, däribland Södra Sandby-sonen Henrik Mattisson, som blir ett namn att hålla på minnet.

Publiken trivs, och stämningen når en febertopp när Robin Paulsson gör ett oannonserat inhopp på en av de mindre scenerna. Energin förvaltas på ett utmärkt sätt av Ann Westin och Kristoffer Appelqvist. Den sistnämnda är möjligen festivalens stora behållning, med sina hemvändande anekdoter om ett förflutet Malmö som både är syrligt träffsäkra och halsbrytande roliga.

Tidigare publicerad i Sydsvenskan 2012-01-30.

Arlövsrevyn 2012


Den lilla foajén på Arlövs teater är fylld till bristningsgränsen av förväntansfulla besökare. Det är uppklätt, glatt och familjärt. I ett hörn spelas dansbandsmusik; det gratuleras och lämnas över blommor. En söt doft av damparfym och praliner slår emot mig. Det är premiär.

Arlövsrevyns framgångar är väldokumenterade: revyn körs för artonde året i rad, och trots att spelschemat sträcker sig in i april är biljetterna redan nu i princip slutsålda. Samtidigt som populariteten inte går att ifrågasätta får jag ändå en känsla av tidsresa under kvällen som går - revyn som fenomen representerar för mig en annan tids underhållning, med en annan tids uppfattning om humor, som inte alltid går i takt med samtiden. Kanske är det den höga medelåldern i salongen som spökar - här är Lilla Fridolf mer bekant än Lil Wayne - men den breda, folkliga varietéshow som en gång var mainstream känns idag nästan som en subkultur, och för yngre personer med ett intresse av showbizhistoria är den värd att besöka enbart av den anledningen.

En nummerrevy av det här slaget har ingen övergripande handling utan fungerar till stor del som ett slags scenens årskrönika, där vi tillsammans med artisterna återupplever det 2011 vi nyss lämnat bakom oss. Kommentarer om samtidsfenomen (Zumba) och kändisar (Zlatan) blandas med sketcher, sånger och regelrätta vitsar av såväl rumsren som ekivok art. Lite sång, lite dans, lite fräckt, lite skratt. Det spretiga innehållet ligger i revyns natur och är både dess charm och dess förbannelse.

Numren rivs av i ett högt tempo med knappt så mycket som en andningspaus mellan dem, och tur är nog det - annars hade den redan väl tilltagna speltiden blivit ännu längre. Det är sympatiskt att vilja ge publiken så mycket underhållning som möjligt, men tre timmar mellan insläpp och utgång är i längsta laget. En strängare bearbetning av materialet hade antagligen förbättrat upplevelsen för både publiken och de andfådda, hårt arbetande stjärnorna. I övrigt är produktionen välgjord och den samspelta ensemblens entusiasm är smittsam. Årets gäststjärna Siw Malmkvist, 75 år ung, används klokt och får kvällens varmaste applåder.

Den obligatoriska politiska satiren som dyker upp i ett par nummer är snäll och lär inte uppröra någon. Mest krut läggs på oppositionen. Kanske inte så konstigt med en så skämtinbjudande galjonsfigur som Håkan Juholt (en porträttlik Anders Aldgård), men satir brukar vara som mest effektiv ju högre upp den slår - därför är det förvånande att en satirmogen makthavare som statsministern överhuvudtaget inte nämns. Andra inslag kan beskrivas som gladpopulistiska, som när man till stormande applåder drar en harang om hur man borde byta plats på Caremas vårdtagare och landets fängelsekunder, eftersom internerna har det så mycket bättre än de gamla; eller när man gör sig lustig över höstens Kinapuffsdebatt.

Dylika unkna skämt lämnar en dålig eftersmak, men Kent Nilsson och kompani har ingen anledning att ändra på ett vinnande koncept. Man känner sin publik, och publiken älskar varje sekund av föreställningen. När jag lämnar salongen efter sista numret suckar damen intill uppgivet: “Och så var det över!”

Tidigare publicerad i Sydsvenskan 2012-01-07.

Lunds humorfestival 2011

Precis som i fjol drabbas humorfestivalens besökare av lyxproblemet att många intressanta föreställningar krockar. Hur man än bär sig åt missar man mängder av komiker - men hellre valfrihet än en snitslad bana. Oavsett vad man väljer springer man dock på Johan Wester och Anders Jansson. De drar ett stort lass under festivalen och är på plats på i princip allt jag ser under fredagen, antingen på scen, som presentatörer eller bara som åskådare. Engagemanget är det inget fel på - och Lund älskar sina komikerkungar.

Halv fem på eftermiddagen är en otacksam tid att köra ståupphumor på - i Stadshallens trista stora sal dessutom - men Elin Nordén, Özz Nûjen och Anna-Lena Brundin gör ett bra jobb med att få igång publiken. Det funkar om inte annat utmärkt som en aptitretare inför resten av kvällen.

Festivalens program är liksom förra året varierat, från dessa ensamma ståuppare på en tom scen till talkshows och framträdanden som nästan dränks i rekvisita. Samtliga behövs om en bred humorfestival ska lyckas locka en stor publik med spretande smak (och det säger jag fullt medveten om festivalpublikens relativa homogenitet).

Utifrån detta är The Pajama Men från Albuquerque en närapå perfekt bokning. Shenoah Allen och Mark Chavez är publikvänliga men aldrig simpla, snarare supersmarta i sin blixtrande snabba sketchshow, där de utan rekvisita och klädbyten iscensätter en myriad fragmenterade scener med en skärpa och komisk tajming som imponerar. Stundtals blir det lite väl flamsigt och teaterapigt, men det är en mindre invändning.

En annan synkad duo är Emma Hansson Löfgren och Sissela Benn, som repriserar sina aktivistkaraktärer Haggan och Ludret från förra årets festival, och även om det till stor del framförs bekant material är det alltid roligt att se detta skånska komikerpar.

Det hedrar också festivalen att bjuda in gäster från humorns värld för samtal om sina liv och erfarenheter, som ärrade TV-producenten John Lloyd, vars karriär sträcker sig från Not the Nine O’Clock News via Black Adder till frågeprogrammet QI. Hans pratstund med Wester och Jansson på ett nästan fullsatt Kino blev en underhållande timme, där Lloyd reflekterade över då och nu, mindes friheten han hade i början av sin karriär och pratade om sin vänskap med Stellan Sundahl.

Nyazeeländaren Sam Wills kallar sig The Boy with Tape on His Face när han framför sin föreställning som skulle kunna beskrivas som ny-mim. Med en bit svart maskeringstejp för munnen använder han sig av musik, ljudeffekter och oändligt med prylar för att roa stora salen i AF-borgen, och han lyckas till fullo - men förlitar sig irriterande mycket på delaktighet från publiken, i form av (o)frivilliga statister som dras upp på scen för att bistå honom i diverse halvförnedrande nummer. När tre hopplöst stela gubbar i grått ska koreograferas för ett taffligt dansnummer är stämningen farligt nära firmafest. Publiken ylar av skratt.

Tidigare publicerad i Sydsvenskan 2011-09-04.

Aziz Ansari

”Varför är ni här? Hur känner ni till mig?” När den amerikanske komikern Aziz Ansari klev ut på scenen i Glassalen på Tivoli i lördags inför 700 entusiastiska personer kunde han inte dölja sin nyfikenhet.

Troligtvis var det inte spelad ödmjukhet. Frågan är befogad. Inget av det som grundlagt Ansaris framgångar i USA – sketchshowen Human Giant, NBC:s sitcom Parks and Recreation, hans ståuppkarriär – har egentligen nått Sverige eller Danmark. Inget har åtminstone gått på TV här. Internet i all ära, men det är skillnad på populära YouTube-klipp och att få folk att betala 300 spänn en lördagskväll för att se en humorist som olyckligt nog är mest känd för att han är kompis med Kanye West.

Så naivt resonerade jag på vägen till Tivoli. Ansari är förvisso ingen Jerry Seinfeld som säljer ut stora arenor, men han har en bas som är bred nog att locka folk även i Köpenhamn - fans som endast upplevt honom på nätet. Dagens insikt: 650 000 följare på twitter är inte alltid bara en skrytsam chimär.

Tidigare publicerad i Sydsvenskan.

Poddhyllan

John Hodgman har gjort sig ett namn som författare av bluffböcker – digra luntor fyllda av falska fakta, nedpräntade i pompös besserwisserstil av en person som sägs besitta all världens kunskap. Titlarna speglar detta: The Areas of My Expertise (2005) följdes av More Information Than You Require (2008).

Hodgman har förfinat sin persona i The Daily Show, där han som ”resident expert” bergsäkert uttalar sig om allsköns ämnen. Helt i linje med böckerna, men också som en syrlig passning till tv-nyheternas ovana att bolla sitt rapporterande mot åsiktsmaskiner.

Böckerna utgör grund för Today in the Past, en podcast utformad som en almanacka (gratis på iTunes). Hodgman läser dagligen upp en historisk anekdot, och det påminner om den sortens kalender i vilken man lär sig ett bevingat ord om dagen – men här är det bara spektakulära lögner. Hodgmans styrka är att framstå beläst och antiintellektuell på samma gång; hylla det skrivna ordet och samtidigt göra narr av det. Det är satir med flera bottnar.

Tidigare publicerad i Sydsvenskan.

Jerry Seinfeld

“Är det bara jag, eller är det varmt här inne?”, säger Jerry Seinfeld och torkar av sin panna. Vi är bara tio minuter in i stjärnkomikerns ståuppshow, och inne på Forum är det kvavt och stekhett. Men Seinfeld, för dagen klädd i mörkgrå kostym och guldgul slips, låter sig inte påverkas, utan fortsätter framföra sin monolog med smittsam entusiasm. 57 år har han hunnit bli, men han har nog aldrig uppträtt så energiskt och fysiskt på scen som nu.

I programmet Talking Funny, där Ricky Gervais samtalar med Chris Rock, Jerry Seinfeld och Louis CK om ståupphumor, kommer diskussionen vid ett tillfälle in på hur CK alltid kasserar sina skämt efter en turné och börjar om på nytt, livrädd för att stelna i gamla gester. Seinfeld har en helt annan filosofi: han är den nitiske perfektionisten. Han älskar skämt, och även om han hela tiden skriver nya räds han inte sina greatest hits; han är besatt av att kunna leverera dem på ett så fulländat sätt som möjligt.

Seinfeld är på många sätt de små tingens mästare. Där andra komiker, som landsmannen Jim Gaffigan, vänder och vrider på ett ämne tills inget längre finns att utvinna från det, skär Seinfeld rakt till kärnan av skämtet med kirurgisk precision. Han filar på det, förfinar de allmängiltiga premisserna och putsar på poängerna tills skämtet är optimalt konstruerat.

På ett utsålt Forum ser vi inget av Seinfelds långa process, bara de färdigslipade diamanterna. Här får vi det fullfjädrade komikerproffset som självsäkert kliver ut på scen och äger publiken från första stund. Ett par lustigheter om Köpenhamn, lite smicker av publiken som orkat ta sig dit för att se “sin vän Jerry från TV” - sen är han iväg på sin snyggt länkade associationskedja, som tar slut prick åttio minuter senare.

Seinfelds skämt är inte alltid världens bästa, men han har en enastående förmåga att hitta de gemensamma nämnarna i det mänskliga tillståndet och göra sig lustig över dem på ett både lättillgängligt och smart sätt. Det är en beundransvärd talang, framförallt då man betänker att det inte finns något som är universellt roligt, hur mycket vi än önskar det vore så - allt ligger i betraktarens öga.

Fokuseringen på det universella har också sina baksidor - showen blir ibland lite blodfattig, lite för prydlig. Seinfeld blir aldrig politisk och nästan aldrig personlig. Dessutom hade han gärna fått pensionera - eller åtminstone korta ner - det långa partiet om hur kvinnor och män beter sig i relationer. Där övergår det allmängiltiga i trötta klichéer.

Tidigare publicerad i Sydsvenskan.

Lunds humorfestival 2010

Om man inte vetat bättre hade man kunnat tro att Lunds humorfestival är en gammal tradition, ett evenemang som varje år samlar Sveriges humorelit och drar fulla salonger i hela staden. Att det skulle vara första gången festivalen genomförs hade varit svårt att gissa utifrån premiärårets digra och välplanerade utbud. Ståuppkomik blandades med improvisationsteater, sketchshower, komikerintervjuer och allt däremellan. Att välja godbitarna ur programmet var ett angenämt problem.

Det löst sammanhållna kollektivet Rikets sal framförde en vild blandning av sketch, sång och absurda upptåg. Fokus låg på idéer snarare än på perfekt inövade nummer, och för varje skämt som gick hem var det ett annat som kraschade – och det var en del av charmen.

Betydligt mer slipade var Nour El-Refai, Johan Glans och David Batra, som delade ett pass på Stadsteatern. Det var optimala förutsättningar för de hemvändande skåningarna, med en entusiastisk publik, stolt över sina lokala förmågor. Batra i synnerhet tog hem många poäng med sina publikfriande, men mycket träffsäkra, Lundaspecifika observationer.

En av helgens stora höjdpunkter var Emma Hansson och Sissela Benn, som uppträdde på Lilla teaterns scen som Haggan och Ludret, två Möllantjejer vilsna i aktivistdjungeln. Ur det som kunde blivit en simpel parodi växte det istället fram nyanserade porträtt av två unga människor med massor av energi men ingenstans att rikta den. Det var också, ska sägas, fantastiskt roligt, och duons samspel felfritt – Hansson som ledaren och pådrivaren, och Benn som det känslomässiga navet. Benns komiska tajming är verkligen värd att hylla.

Två generationer ståuppkomik möttes under lördagskvällen, då Robin Paulsson och Peter Wahlbeck intog Stadsteatern. Paulsson har vuxit som komiker i takt med sitt pratprogram i SVT, och nu imponerade han med solida skämt om danskar, Zlatan och Mark Levengood – med en road Jonas Gardell i publiken. Wahlbeck har fortfarande en enastående förmåga att förbluffa sina åhörare. Han tycks älska att se en villrådig publik som inte vet hur den ska reagera på hans svador, som rör sig från skämt till anti-skämt, från dialektala dissekeringar till Per Gessles gula Ferrari. Det är lika delar roligt och oroligt.

Som bonus fick publiken även se en märkbart nervös Björn Gustafsson, som kom ut på scenen innan Paulsson och Wahlbeck och körde några minuters ståupp, för första gången på två år. Sveriges humorgunstling kunde knappast valt en mer välkomnande miljö för sin återkomst.

Lund är storleksmässigt närmast perfekt för ett arrangemang av det här slaget. Samtliga scener ligger inom gångavstånd från varandra, och i princip alla uppträdanden sker i teatermiljö och inte på krogen, vilket gynnar både artist och åhörare. Även publikintresset har varit stort – en majoritet av föreställningarna var utsålda, trots höga biljettpriser. Folk fick sitta i trappor och på extrastolar för att få plats på vissa programpunkter. Frågan är vad som händer om, eller snarare när, festivalen vill växa.

Tidigare publicerad i Sydsvenskan.

En kväll i Jersey City



Det började som en sömning radiostation på ett oansenligt college i New Jersey 1958. Femtio år senare är WFMU ett fenomen som trotsar alla kommersiella lagar genom sin blotta existens.

Det är tisdag kväll i Jersey City, och allt är lugnt. Affärsbyggnaderna har släckts ner, pendlarna åkt hem, och stadskärnan är nästintill öde. Men skenet bedrar. I ett smalt hus intill en dygnet runt-öppen diner, i skuggan av anonyma kontorskomplex och ett stenkast från Manhattan tvärsöver Hudsonfloden, råder febril aktivitet. Här huserar en av USA:s mest beryktade radiostationer, WFMU, och just nu är man mitt uppe i sitt årliga maraton, då allt krut läggs på att be sina trogna lyssnare om ekonomiskt stöd för det kommande året. Maratonet är livsviktigt för stationen – under två intensiva veckor samlar man i princip in hela årets kassa.


På tredje våningen i byggnaden råder ett frejdigt kaos. Stället myllrar av folk: volontärer sitter redo vid telefonerna, gäster laddar upp i en improviserad loge. Någon erbjuder hemlagad pasta. Klockan är strax åtta, och DJ:n Tom Scharpling, vars populära program The Best Show on WFMU börjar om ett par minuter, far omkring och plockar ihop skivor som ska spelas, listor som ska bockas av, priser som ska lottas ut. För dagen är han klädd som kapten på en lyxjakt. Telefonvolontärerna är klädda som matroser.

WFMU startade som en oförarglig radiostation vid den lilla konstskolan Upsala College i slutet av femtiotalet. Sändningarna dominerades till en början av skolmeddelanden och protestantiska gudstjänster, men i samband med rockens intåg och sextiotalets föränderliga anda togs stationen snart över av musikälskande beatniks, långhåriga hippies och andra subversiva yngligar som ville sprida sin gospel via radiovågorna. Skolan protesterade, men kunde inte förneka att radiostationen fick nytt liv och sköttes relativt väl, så under många år upprättades en sorts terrorbalans mellan stationen och skolan, som fortfarande stod för sändningstillståndet.

Men då Upsala College efter ekonomiska problem gick i konkurs på åttiotalet hade WFMU:s ledning redan märkt åt vilket håll vinden blåste, och tillsammans med stationens anhängare köpte man loss sig själva från Upsalas sjunkande skepp. Sedan dess ägs och sköts stationen av en ideell stiftelse, och nästan alla som jobbar där idag är volontärer.

Scharpling, som till vardags är manusförfattare och producent på tv-deckaren Monk, menar att den frihet som WFMU ger honom är unik.



Tom Scharpling


”Att vara DJ på WFMU innebär att jag kan göra precis vad jag vill”, säger han. ”Så länge som jag håller mig inom granskningsnämnden FCC:s råmärken kan jag komma hit varje tisdag och göra precis det program jag önskar. Det är det fina med att jobba här – jag blir aldrig avbruten av reklam, jag behöver aldrig oroa mig över att göra sponsorer upprörda.”

Förra året firade WFMU sitt femtioårsjubileum med gratiskonserter runtom New York, man gav ut böcker om viktiga händelser i stationens historia, och nu planerar man att bygga en ny radiomast på Manhattan. Och allt betalas av lyssnarna – helt utan inblandning från vare sig kommersiella intressen, feta fonder eller statliga stöd. Det är inte utan att man frågar sig hur det går ihop i dagens sönderkommersialiserade radiolandskap.

”Rimligen borde vi inte ens existera”, säger stationschefen Ken Freedman när han tar emot i sitt överbelamrade kontor på fjärde våningen. ”Men på något sätt gör vi det. Våra DJ:s är passionerade, våra lyssnare likaså. Vi hushåller med kassan, men någon buffert har vi inte direkt.” Freedman är en av ett fåtal heltidsanställda på stationen, och har själv varit engagerad i WFMU sedan tidigt åttiotal. Med sitt gråvita hår och lugna uppenbarelse är han stationens självklara pappa.


***

”Ring! 800-989-9368! Kom igen!” Halvvägs in i The Best Shows tretimmarspass vädjar Tom Scharpling desperat om mer bidrag. Till sin hjälp ikväll har han bland andra musikerna Ted Leo och Aimee Mann, som tränger ihop sig i den lilla studion och spelar önskelåtar mot att folk ringer in. Även komikerna Paul F. Tompkins och John Hodgman gör sitt bästa i telefonrummet för att uppmuntra potentiella donationer. Stämningen är uppsluppen, men samtidigt känner alla situationens allvar.



Paul F. Tompkins




WFMU:s betydelse för framförallt rockscenen i New York och New Jersey ska inte underskattas. Stationen har sedan länge haft en huvudsaklig profil som alternativ musikstation, och listan på band som spelat här innan sina genombrott kan göras lång – från MC5 till The Strokes. Regissören Jim Jarmusch har sagt att stationen är det enda han lyssnar på när han är i New York. Idag är dock WFMU inte lika rockorienterad som förr; all sorts udda musik blandas upp med pratradio, experimentell ljudkonst och kulturprogram.

WFMU är en tämligen unik radiostation i den meningen att den förlitar sig helt på bidrag från lyssnarna – och av någon anledning lyckas man inte bara överleva, utan också blomstra. Utöver maratonet ber man aldrig sina mecenater om hjälp. Att hamna i en situation där man jämt och ständigt tigger pengar från sponsorer och lyssnare, likt många andra radiostationer i USA, är otänkbar.

”Det skulle innebära ett förräderi mot vår publik”, säger Freedman, och jämför med den nationella radiostationen NPR, vars program alltid ”presenteras i samarbete med” olika företag, på samma sätt som exempelvis SVT gör med vissa av sina större evenemang och idrottssändningar. ”Vad är det för skillnad på det och reklam?” undrar Freedman, samtidigt som han medger att stationen kan bli bättre på att marknadsföra sig. Dagens prekära ekonomiska läge gör också att stationen har all anledning att oroa sig för framtiden.



Aimee Mann och Ted Leo


Strax efter elva på kvällen lämnar Tom Scharpling studion och svalkar sig med ett glas vatten. Insamlingen har varit en triumf – över 61 000 dollar har ringts in på tre timmar. Scharplings blandning av humor, musik och prat har än en gång visat sig vara en stor tillgång för WFMU. Känslorna är ömsesidiga.

”Jag skulle aldrig kunna göra det här programmet någon annanstans”, säger Scharpling. ”Den typen av långsamt uppbyggda skämt och ingående intervjuer som jag ägnar mig åt hade varit en omöjlighet på andra stationer.”

Hur gick det då under årets maraton? Sammanlagt skänkte över 10 000 personer drygt 1,1 miljoner dollar. Skeppet WFMU seglar vidare ett år till.

Opublicerad text från 2008.

Poddhylla

Amerikansk humor har drabbats av en podcastingepidemi. Det tycks finnas något så lockande med detta medium att få humorister kan hålla sig borta från det. Det är lätt att förstå varför – man har fria tyglar, får lyssnarnas odelade uppmärksamhet, och skapar en helt ny relation till sina fans.

Sällan blir det så lyckat som hos Marc Maron. Maron har utöver sin långa komikerkarriär även ett förflutet på Air America, den numera nedlagda progressiva radiostationen i New York, och efter ett par vilsna år har han funnit ny energi i sin podcast WTF (wtfpod.com), i vilken han har långa, personliga samtal med showbizkollegor om neuroser och drivkrafter – alltid filtrerat genom Marons egen narcissism och ångest.


Marons kontaktnät ger honom öppna dörrar hos Sarah Silverman och Louis CK, men de mest spännande konversationerna är med personer du aldrig hört talas om, som Mike DiStefano eller Mike Schmidt, människor med fascinerande livsöden som Maron lirkar upp bättre än vilken Oprah som helst.



Tidigare publicerad i Sydsvenskan.

Krigshylla

Fältartisteri kan, för en civilist, framstå som en ganska märklig företeelse. Åtminstone dess former: välpriviligierade underhållare av de mest skilda slag skeppas in till stridande soldater för att ge dem något annat än krigets fasor och tristess att tänka på under ett par timmar. Sång och dans och skratt, varpå artisterna lika snabbt skeppas tillbaka, och trupperna återgår till allvaret.

Just nu är Irak av förklarliga skäl ett vanligt turnéstopp för amerikanska fältartister. Om upplevelsen att vara en av dessa underhållare berättar komikern Louis CK just nu utförligt på sin hemsida, louisck.net. Nyss hemkommen från en kort turné i Kuwait och Irak skildrar CK med en fritt flödande prosa allt från surrealistiska helikopterturer över oändliga ökenområden till verbala klavertramp inför sina medresenärer, som inkluderar såväl hejaklacksledare som ärrade countrysångare. Han möter en publik som samtidigt är den lättaste och den svåraste han någonsin haft.

Anhängare av CK känner igen den drastiska och personliga tonen i hans rapporter, men också den djupa humanism som ligger till grund för mycket av hans humor. Det är roligt och rörande, och något av det bästa jag läst om kriget på länge.

Tidigare publicerad i Sydsvenskan.