Fred Armisen

- I fucking love Sweden...

Fred Armisen är lätt jetlaggad, men pigg och väldigt nöjd över att befinna sig på nordliga breddgrader. Han är i Sverige för att prata om sitt sketchprogram Portlandia, som han skapat och medverkar i tillsammans med Carrie Brownstein, rockmusiker med ett förflutet i inflytelserika riot grrrl-bandet Sleater-Kinney, och som nu är frontfigur i Wild Flag.

Armisen har själv en bakgrund som trummis i olika rockband, men är idag mest känd för sin medverkan i direktsända TV-underhållningen Saturday Night Live, en amerikansk humorinstitution på NBC där han är inne på sin tionde säsong som fast ensemblemedlem - en evighet i ett program som har en närmast manisk omsättning av medarbetare.

- Men det känns inte som tio år! Varje vecka är en utmaning, det är ett program i ständig förändring. Jag inser att jag inte kan vara kvar där hur länge som helst, men jag är närmast oförmögen att planera mitt liv ändå, så det är inget jag tänker på, säger komikern.

Att Brownsteins och Armisens humoristiska kortfilmer, som de började göra under namnet Thunderant mest för att roa sig själva under turné- och sändningsuppehåll för några år sedan, skulle leda till en TV-serie tycks också vara resultatet av en serie lyckliga omständigheter.

- Vi har varit vänner länge, och ville göra något kreativt ihop. Men att starta ett band var uttjatat, vi ville göra något annat. Att filma små sketcher kändes mer udda, och därmed roligare. Men vi visste inte vad vi skulle göra med dem, så vi lade upp dem på vår hemsida och sedan ledde det ena till det andra.

Portlandia utspelar sig i Portland, Oregon, en stad som de senaste åren fått en image i USA som ett centrum för allsköns alternativa kulturer och progressivt leverne. På gott och ont, såklart - huruvida man uppfattar staden som en tillflyktsort för den moderna, medvetna människan, eller som en outhärdligt självgod hipsterkoloni, ligger i betraktarens öga. Det är denna ambivalenta inställning till staden som Brownstein och Armisen använder som bas för sina satiriska sketcher. Armisen vidhåller dock att deras kärlek för staden dominerar över cynismen. Brownstein bor sedan länge i Portland, och varje sommar när SNL har uppehåll åker Armisen dit från New York och hälsar på.

Men det är något med Portlandia som gör att den geografiska hemvisten spelar mindre roll än man först kan tro. Förutom att sketcherna i sig är roliga så fångar duons iakttagelser något i samtidens specifika uttryck som går bortom Portlands stadsgränser och blir till komiskt allmängods, vilket också seriens popularitet vittnar om.

Sketcher om ängsliga hipsters, urspårad återvinning och en borgmästare som “kommer ut” som basist i ett reggaeband kan många skratta till oavsett om de bor i Portland eller Malmö. Att baksidan med många samtidsmarkörer skulle innebära att Portlandia snabbt känns daterat är enligt Armisen inget som går att planera för.

- Vi kan inte hänga upp oss på att vara tidlösa eller inte ha med populärkulturella referenser som är inaktuella om två år. Jag kan fortfarande titta på gamla SNL-avsnitt från sjuttiotalet där man pratar om politiker som jag aldrig hört talas om - men det är fortfarande roligt! Det enda vi kan göra är att försöka vara roliga här och nu.

Hade ni föreställt er att programmet skulle kunna funka även utanför USA?

- Vi hade ingen aning om hur Portlandia skulle tas emot, vare sig i USA eller utomlands. Vi blev överlyckliga när vårt pilotavsnitt ledde till en serie, och jag kan fortfarande inte riktigt fatta att vi nu spelat in en andra säsong. Att jag sitter här i Sverige och pratar om programmet känns helt overkligt.

Vad säger folk i Portland om Portlandia?

- Alla är otroligt positiva, de vet att vi inte gör narr av dem. Folk låter oss bo hos dem, spela in hos dem. Vi har fått ett fantastiskt bemötande. Det är ganska överväldigande.

Martin Degrell

En kortare version av den här intervjun publicerades i Sydsvenskan 2012-02-10.

Dansbanan i Täfteå

När jag var tonåring var dansbandsmusik ungefär det töntigaste jag överhuvudtaget kunde föreställa mig. Dansband var fula LP-omslag i dammiga loppisbackar, det var Svensktoppen på söndagar, det var de pinsamma delarna av pappas skivsamling. Jag förstod aldrig tjusningen med musiken - och det gör jag nog fortfarande inte. Dansband var harmlöst men mördande i sin banalitet.

Å andra sidan var kulturen kring dansbandsmusiken något som i allra högsta grad levde och frodades på landsbygden där jag växte upp, och den har jag lättare för att om inte uppskatta så åtminstone förstå. Mina föräldrar var aldrig engagerade i den, men jag minns att min gudmor jämt var ute och svängde på dessa dansställen, och min faster och farbror skippade glatt sammankomster på både helger och födelsedagar för att åka ut till någon loge i skogen och dansa halva nätterna. Det går upp för mig ju mer jag tänker på det: hur de brann för detta med dansen. De tog sin hobby på största allvar.

Med detta i bagaget var det med ett visst intresse jag tog mig an SVT:s nya dokumentärserie Dansbanan i Täfteå, ett program som blivit utskällt på såväl kultursidor som på bloggar och i P1 för sina påstått onyanserade och föraktfulla porträtt av en samling människor med anknytning till en dansloge i det lilla samhället Täfteå utanför Umeå.

Mitt första intryck är att det inte är lika elakt som jag hade befarat, men tilltalet är problematiskt. Speakerrösten dryper bitvis av sarkasm, och tonfallet är genomgående förenklande som vore det ett barnprogram - det är mycket klappa på huvudet, som att man passar på att idiotförklara de som tittar på programmet samtidigt som man idiotförklarar personerna framför kameran.

För det är ju det här som är den springande punkten för kritiken mot Dansbanan i Täfteå, skildringen av personerna kring den lilla logen. Är de utsatta för ett hånfullt produktionsbolag som gör high five när de hittar dessa tevemässiga guldklimpar, dessa norrländska kufar, eller är det ett empatiskt porträtt av en liten landsbygdsorts mest färgstarka och underhållande personer?

Kanske behöver det ena inte utesluta det andra, men frågan om vem som är avsändare är alltid viktig. Vem gör programmet? För vem? I sådana här sammanhang är balansgången mellan genuint visat intresse för udda människor å ena sidan, och exploaterande freakshow å den andra, utomordentligt svår. Upplevelsen av balansgången är til syvende og sidst upp till den enskilde betraktaren - som producent lämnar man verket ifrån sig och hoppas att ens intentioner är så tydliga att de inte kan missuppfattas.

Som kritiker är det dessutom nästan en hopplös debatt att ge sig in i, eftersom kritiken mot programmet lika snabbt vänds tillbaka mot dig, vilket anmälare av det här programmet fått erfara: det är dina egna fördomar som vädras! Det är i själva verket du som ser dessa fina människor som töntar och förlorare, inte vi som gjort programmet! Vi älskar dem!

Jag lämnar programmet med en känsla av att dansbandsmiljön egentligen är helt oviktig för producenterna. Det är bara en fond på vilken man kan projicera de roliga typerna man har hittat - de hade lika gärna kunna filmats på en Finlandsfärja eller en campingplats.

Dansbandskulturen förblir något av en gåta för mig. Jag börjar fantisera om en cinéma vérité-dokumentär från den här miljön, utan intervjuer eller berättarröst - bara en tyst observerande kamera. Ring Frederick Wiseman! Men det är inte så man gör TV-dokumentärer 2011. Idag måste vi ha karaktärer, stjärnor - oavsett om de är sig själva eller spelar lite pajas framför kameran, som en av huvudpersonerna vid logen uttryckte det i Medierna i P1.

Kanske var intentionen med Dansbanan i Täfteå genuint godhjärtad och inte alls så cynisk och fördomsfull som kritiken mot den gör gällande. Så varför ekar ett replikskifte från filmen Happiness i mitt huvud efter att ha sett serien?

- Vi skrattar inte åt dig, vi skrattar med dig!
- Men jag skrattar ju inte.

Tidigare publicerad i Sydsvenskan.

TV-krönika

Sommaren är som vi alla vet den allra segaste tv-säsongen. Såsiga och idisslade program packas på varandra, alla serier har uppehåll, och man finner sig likt en årstidens förrädare längta till höstens gråa vardag, då det åtminstone erbjuds en ordentlig tv-tablå. Så vad göra när man ruttnat på alla gamla vanliga kanalers skåpmat?


För egen del vandrar jag uppåt i kanallistan. Vanligtvis kommer jag sällan längre än filmkanalerna runt plats 30 på digitalboxen, men idag klickar jag mig längre. Kalla mig äventyrlig.


Jag blir sittande framför Discovery Channel. Den finns i mitt medvetande, jag bläddrar förbi den då och då, men jag har inte på allvar tittat på den på länge. Vad jag alltid gillat med denna faktakanal är det späckade innehållet, förmågan att förmedla nyfikenhet kring de ämnen den presenterar – naturvetenskap, historia, djur och natur. Människans stora bedrifter.


Men något har hänt. Det jag tidigare förknippat med kanalen finns numera undanskuffat i systerkanaler som Discovery Science och Discovery Civilisation, medan huvudkanalen, flaggskeppet, nästan uteslutande innehåller populärvetenskapliga och grabbiga program med mer eller mindre tydlig dokusåpastämpel, där dramat kommer i första rum och fakta hittas i någon städskrubb.


En vanlig kväll – och Discovery är full av vanliga kvällar – kastas vi mellan dödsföraktande fiskare i ”Dödlig fångst” och dieseldränkta dönickar i ”American Chopper”, vidare till ännu mer oktan i ”Extrema bilar” och martyrmachismo i ”Extrem överlevnad”. Däremellan kläms in både ett och två avsnitt av kanalens mest populära koncept: de båda tatueringssåporna ”Miami Ink” och ”LA Ink” (älskade av folk som går i tatueringstankar men avskydda av alla tatuerare jag känner) och ”Mythbusters”, ett slags testprogram för korkade nördar där myter synas i sömmarna – det sprängs och skjuts och kraschas, och ibland håller myten och ibland inte. Jaha.


Samtliga dessa program är bra tidsfördriv, vissa är avgjort charmigare än andra, men som helhet känns det tunt. Problemet med Discovery idag är att upptäckarlusten i namnet inte längre betyder något.
Kanalens tveksamma skepnad till trots är det där jag har hittat ett av mina favoritprogram. Det går bara i systerkanalen Discovery HD, och av god anledning. ”Soluppgång över jorden” är precis vad det låter som. Klockan sex varje morgon bjuds tittarna på nästan en timmes högupplöst soluppgång från olika delar av planeten, från Afrikas savanner till Alaskas is. Det är bländande vackert, så enkelt och elegant – ingen berättarröst, ingen musik, bara olika delar av världen som vaknar så sakteliga under solens värmande strålar. Det är ett fantastiskt program att vakna till, oavsett årstid.


Tidigare publicerad i Sydsvenskan.

The Wire

Under den allra värsta hysterin kring den amerikanska tv-serien The Wire himlade en god vän med ögonen åt alla superlativer och jämförelser med klassisk litteratur serien fick. Vad ska ske härnäst, undrade han – ska man börja hålla universitetskurser om den också? Jo, det är precis vad man ska göra.

Nästa år startar nämligen Harvard en kurs om The Wire, i vilken studenter ska sluka hela serien under skoltid och diskutera dess tema och budskap. Men kursen ges inte inom ramen för film- och tv-studier, istället är det sociologiprofessorn William J. Wilson som startar kursen för att visa hur skildringen av livet och döden i städer som Baltimore kan hjälpa oss att förstå reella sociala problem – och göra något åt dem. Till universitetstidningen The Harvard Crimson säger Wilson att The Wire lyckas uppmärksamma den systematiska ojämlikhet som lamslår den fattiga delen av befolkningen mer än någon akademisk studie gjort. Kursen ämnar fokusera på just detta. Granska spelet, inte spelaren.

Tidigare publicerad i Sydsvenskan.

Conans sista kväll

Igår kväll, amerikansk tid, sändes troligen ”The Tonight Show with Conan O'Brien” för sista gången, blott åtta månader efter premiären på NBC i juni förra året. Det blev kulmen på en infekterad strid om kanalens flaggskepp, en strid som inleddes för några veckor sedan när NBC bestämde sig för att lägga ner O'Briens föregångare Jay Lenos nya show, som just nu sänds direkt innan The Tonight Show, för att flytta tillbaka Leno till sin gamla tid. Orsaken är dåliga tittarsiffror – ända sedan han blev av med showen han ledde under sjutton år har Lenos publik minskat, samtidigt som O'Briens inte har motsvarat förväntningarna.

Vad som förvånade många var kanalens bristande tålamod – normalt sett brukar man ge den här typen av nystarter längre tid att komma till rätta och hitta sin publik, men istället för att ha is i magen fick NBC – en kanal i kris – panik och sökte en kortsiktig lösning på ett långsiktigt problem. Eftersom Leno var ett beprövat kort – en lojal kassako som man dessutom inte ville se försvinna till någon annan kanal – agerade man på ett sätt som mer eller mindre tvingade ut O'Brien. Ställd inför ett ultimatum konstaterade O'Brien att hans dagar på NBC var räknade.

Vid det här laget har det skrivits spaltmeter om NBC:s fumliga hantering av situationen. Anklagelser flyger från alla håll, energiska fans allierar sig med ”Team Conan” och ”Team Leno”, och huvudpersonerna själva häller bensin på elden – vilket ironiskt nog gett såväl O'Brien som Leno högre tittarsiffror. Och på CBS sitter David Letterman och myser.

Innan förhandlingarna havererade mellan NBC och O'Brien var ett av förslagen att O'Brien skulle flytta The Tonight Show från sin ursprungliga tid – halv tolv på kvällen – till fem minuter över midnatt, och låta Leno få ett nytt halvtimmesprogram på sin gamla tid, och därmed förhoppningsvis locka tillbaka tittarna. Det har spekulerats i huruvida detta var ett allvarligt menat förslag, men i vilket fall som helst nappade inte O'Brien – tvärtom så var det efter detta han skrev ett pressmeddelande där han förklarade att han inte ämnade medverka i demonteringen av ett av TV-världens mest respekterade varumärken. Dessutom, som någon påpekat, ett program som börjar fem minuter över midnatt är inte The Tonight Show längre, det är ”The Tomorrow Show”. En flytt på en halvtimme sågs som en förolämpning.

Om man tycker detta bråk om 30 minuter hit eller dit verkar småaktigt så är det kanske inte så konstigt. I Sverige har vi under många år kunnat se nästan alla amerikanska sena talkshows – Letterman, Leno, O'Brien, Jimmy Kimmel – men utan undantag med en fördröjning på upp till en vecka, inte sällan tablålagda på tämligen fluktuerande tider, och ofta i ganska obskyra kanaler. Många av oss ser klipp från programmen på nätet. Exakt när programmen går på kvällen är med andra ord inte särskilt viktigt för oss.

Men för att förstå vad denna halvtimme har för symboliskt värde måste man förstå vilken institution inom amerikansk TV-underhållning The Tonight Show är. Sedan starten 1954 har det bara haft fem programledare. Av de fem har Johnny Carson historiskt sett haft det största inflytandet, över flera generationer av komiker och andra artister – det fanns en tid då ett framträdande hos honom kunde vara skillnaden mellan kämpande amatör och superstjärna. När Carson slutade 1993 var David Letterman sedan länge utsedd till kronprins – de bägge delade samma sorts humor, och Letterman var även värd för ”Late Night”, pratprogrammet som följer direkt efter The Tonight Show. Ränksmideri bakom kulisserna resulterade dock i att Jay Leno tog över. Letterman flyttade bittert till CBS.

När O'Brien skulle ta över The Tonight Show från Leno var hans fans exalterade. Folk var nästintill förbluffade över att det skulle ske. O'Brien signalerade nämligen inte bara ett generationsskifte inom talkshowvärlden, utan också ett paradigmskifte från föregångaren Leno, som företräder en bred, folklig humor noggrant formad under år som ståuppare. Komikern Paul F. Tompkins förklarar: ”För en hel generation humorfans representerar Conan en ny, modern talkshow-värd. Letterman var den logiska utvecklingen efter Johnny Carson, och Conan är nästa steg. Hans rötter finns hos Saturday Night Live och The Simpsons snarare än i ståuppkomik.”

Matt Belknap, grundare av det inflytelserika humorforumet A Special Thing, såg förväntningarna på nära håll i Los Angeles: ”För många under 30 är Conan den som introducerade dem för en ny typ av humor som bryter traditionella TV-konventioner. Conan älskar det absurda, det löjliga, det smarta och innovativa, ofta självreflekterande och meta – sånt som humornördar älskar. Att se det erkännas med en befordran till The Tonight Show var otroligt spännande.”

Lyckan blev alltså kortvarig, men det finns ändå en framtidstro. Efter den första besvikelsen har det nu börjat höras mer optimistiska tongångar från O'Briens anhängare; en omvärdering av situationen – i sin mekanik inte helt olikt en politisk spin – är i görningen. Kanske är det ett sätt för O'Briens allierade att distansera sig själva från The Tonight Show och devalvera programmets betydelse, men kanske tyder det ändå på att showens status som populärkulturell monolit inte längre är så självklar. Många, och framförallt den yngre generation som har O'Brien som favorit, är inte längre bundna vid den klassiska halvtolv-tiden – man spelar in showen på sin TiVo och kollar dagen efter, eller strömmar klipp på nätet. Klockslaget spelar mindre och mindre roll. Och därmed blir institutionen också svagare. Man har inga nostalgiska minnen av Johnny Carson – istället minns man sjutton mediokra år med Leno. Ytterligare några år med samma värd riskerar urvattna varumärket fullständigt. Radioprataren Tom Scharpling är övertygad om The Tonight Shows förlorade betydelse: ”Jay Leno förstörde The Tonight Show”, säger han. ”Det betyder ingenting längre.”

Så vad händer med O'Brien nu? Trots debaclet och alla hårda ord mellan honom, Leno och NBC så kliver han ur ringen som något av en folkets hjälte. Kanske kan nederlaget till och med visa sig bli ett lyft. Matt Belknap igen: ”Jag upplevde att namnet The Tonight Show tyngde Conan, gjorde honom mer konventionell. Min förhoppning när han började var att det skulle bli tvärtom: att han skulle göra The Tonight Show mindre konventionell.”

Stödet för O'Brien från såväl fans som kollegor har varit enormt, och med det i ryggen – plus en fallskärm från NBC på runt 200 miljoner kronor – kan han hålla huvudet högt och i lugn och ro överväga sina valmöjligheter. Vill han fortfarande göra en show hos en konkurrent ligger Fox närmast till hands.

Tidigare publicerad i Sydsvenskan.

En udda tripp

På pappret låter The Trip på många sätt som en hopplös idé. Steve Coogan spelar en lätt skruvad version av sig själv – en firad komiker i hemlandet England, vars karriär i USA står och trampar vatten. Han blir kontaktad av tidningen The Observer, som vill att han ska åka upp till norra England och Skottland och skriva recensioner om några lyxiga restauranger på landsbygden. Coogan har inget bättre för sig, och tackar ja. Eftersom förhållandet med hans amerikanska flickvän är i gungning ber han istället sin vän och kollega Rob Brydon, som också spelar sig själv, att slå följe. Brydon, som inser att han är längst ner på listan över potentiella resekamrater, sväljer stoltheten och följer med.

De två bitvis motvilliga kompisarna åker sedan runt på serpentinvägar på skotska höglandet, äter ändlösa lyxmiddagar, filosoferar om sina respektive karriärer och bräcker varandra med imitationer av Sean Connery, Anthony Hopkins och Michael Caine. Det är i princip det hela. Och så håller det på – i antingen knappt två timmar, om man ser filmversionen av The Trip, eller tre, om man ger sig på TV-versionen, som är uppdelad i sex avsnitt à trettio minuter.

Men det fantastiska är att det funkar. Över all förväntan. Michael Winterbottom, som tidigare regisserat Coogan och Brydon i Tristram Shandy, står för regin, och precis som i den filmen fångar han på ett lysande sätt parets passivt-aggressiva konversationer och situationens absurda metanivåer. Det är en fröjd att se två briljanta komiker mer eller mindre ägna sig åt en sorts aldrig upphörande lång improvisation. Kanske är det extra njutbart när man tänker på vilken outhärdlig soppa det hade kunnat bli med mindre finkänsliga kockar inblandade.

The Trip blir också, något överraskande, en väldigt fin meditation över karriärval, medelålder och mognad: Coogans oroliga strävan uppåt samtidigt som hans personliga liv krakelerar kontrasteras med Brydons familjeman som stormtrivs med sitt liv trots att hans karriär aldrig fått fart på samma sätt som Coogans. Medan Brydon myser framför brasan på något anrikt pensionat travar Coogan rastlöst omkring på hedarna och försöker få täckning på sin mobiltelefon så han kan nå någon – sin agent, sin flickvän, sin tonårsson – och få bekräftelse på sin vilsna tillvaro.

I sin filmversion har The Trip turnerat runt på filmfestivaler den gångna säsongen, men för maximal effekt rekommenderas TV-versionen. Där får Coogans och Brydons komiska tajming fullt spelrum.

Tidigare publicerad i Plaza Magazine.

TV-krönika

”En av vår tids största underhållare har dött!”

Min amerikanska vän var skakad.

”En ikon är borta!”

Ja, svarade jag, Michael Jacksons död var verkligen tragisk.

”Michael Jackson? Nej nej, Billy Mays!”

Billy vem?

Billy Mays var kungen av TV-informercials, en professionell ”pitchman” som blev ett fenomen tack vare sin okuvliga entusiasm, även för de mest underliga produkter han sålde, och sitt aggressiva säljarsnack – han brukar bland annat tillskrivas den i sammanhanget oumbärliga frasen ”But wait, there's more!”, för att vinna över skeptiska köpare. ”OK, så du nöjer dig inte med det här tvättmedlet, men om vi slänger med en klockradio också? Och kanske en klotgrill?”

När Mays syntes i rutan – och gick rakt igenom den – under TV-kanalernas förmiddagsblock eller de programtunna nattpassen, kastade sig folk över telefonen och beställde produkter de aldrig tidigare visste att de behövde. Alla som sett Mays framfart i TV eller på nätet – där det finns ett digert arkiv – kan vittna om hans svårslagna och underhållande försäljarstil; en blandning mellan frälsaren som lovar oss ett rikare liv, och mobbaren som hotar oss med stryk om vi inte slår till NU. Yrket och tugget lärde han sig på pirerna i Atlantic City.

Mays sista projekt var Pitchmen, en dokumentärserie på Discovery Channel i vilken han tog sig an lovande produktutvecklare och skänkte deras uppfinningar den professionella krängarens handpåläggning, med den uttalade förväntningen att nu kommer pengarna att rulla in. Det var alltså inte nödvändigtvis de finansiella medlen för att lyckas som Mays bidrog med, utan snarare en välsignelse från den bästa i branschen. Så betrodd var Mays förmåga att sälja, att övertyga sin publik att just DETTA är det rätta för dem.

Så sent som förra veckan var han och hans kollega Anthony Sullivan gäster hos Conan O'Brien för att göra reklam för Pitchmen, och Mays malde på med samma svada som alltid. Han var en stor och bullrig man, en sådan person som, tycktes det, aldrig behövde ta till en mikrofon för att höras. En manisk energi, hela tiden på väg upp ur soffan. Och så det där omöjligt välansade helskägget, som något påmålat, en svart kirurgmask.

I söndags hittades Billy Mays död i sitt hem i Florida. Dödsorsaken var enligt de första rapporterna en hjärtattack.

Den amerikanska populärkulturen kan vara den enda plats där en halvgalen infomercial-personlighet blir en så självklar del av medvetandet att hans död nämns i samma andetag som andra nyligen avlidna kändisar som Farrah Fawcett och Johnny Carsons bisittare Ed McMahon.

”The King of Shop” blev 50 år gammal.

Tidigare publicerad i Sydsvenskan.