Fyra recensioner

En sydfransk affär - PPP 

Det är ganska enastående hur mycket regissören Catherine Corsini lyckas få in på 80 minuter film. Vad som börjar som en stillsam affär mellan en rik läkarhustru och en enkel hantverkare utvecklas snabbt till ett intensivt och våldsamt drama. Aldrig känns dock tonläget fel – det finns en trygghet i materialet som bärs upp på ett elegant sätt av framförallt Kristin Scott Thomas, som har gjort ett par riktigt fina framträdanden i franska filmer den senaste tiden. Luras inte av den intetsägande svenska titeln – originalets "Partir" är betydligt mer tvetydig och rättvis.

The Human Centipede - P
Tysk doktor kidnappar turister och genomför perverterade experiment på dem, i denna spekulativa och tråkiga skräckis. Mycket har hörts om filmens magstarka scener, men det enda upprörande är hur slarvigt genomförd filmen är och hur kalkonartade dialogscenerna är. Våldet antyds för övrigt mer än det visas. Vi hade kunnat få ett skräckverk i samma anda som David Cronenbergs filmer, istället får vi en förvånansvärt tandlös och tam rulle som i slutändan har mer gemensamt med de senaste årens sadistiska tortyrfilmer än Videodrome.

Micmacs - PPP
Jean-Pierre Jeunets första film på över fem år är en återgång till det intrikata, uppfinningsrika berättande som kännetecknade hans tidiga karriär, i filmer som Delicatessen och Amélie. Micmacs är en modern saga om Bazil, en ung man som befinner sig i utkanten av samhället - utstött, missförstådd och orättvist behandlad. Han hittar ett nytt sammanhang hos ett gäng likasinnade, och tillsammans söker de hämnd mot två vapenfabrikörer som gjort dem illa. Det är humanistiskt, underhållande och visuellt uppiggande utan att vara kvävande.

The Runaways - PP
Historien om Joan Jett och rockbandet The Runaways har blivit en formulaisk historia i händerna på regissören Floria Sigismondi, där varenda klyscha levereras med en naiv storögdhet. Upplevelsen av filmen beror på om man tycker att The Runaways var ett bra band – och personligen har jag alltid tyckt Jett och hennes efterföljare var tämligen mediokra, vilket gör det svårt att bli engagerad. Dakota Fanning är filmens behållning, hon tycks än så länge klara övergången från barnskådis till vuxendito med glans.

Tidigare publicerade i Plaza Magazine, sommaren 2010.

Godard och Truffaut

I år är det femtio år sedan Jean-Luc Godards debutfilm Till sista andetaget (À bout de souffle) hade premiär på filmfestivalen i Cannes. Filmen blev en symbol för energin och uppfinningsrikedomen i den franska nya vågen, en rörelse som hade fått sitt genomslag redan året innan, då François Truffauts De 400 slagen vann pris på samma festival. Men Till sista andetaget signalerade ännu något nytt i berättandet – det fanns en trotsig attityd och en vilja att bryta regler hos Godard som Truffaut inte bjöd på i samma utsträckning. Än idag känns Godards första film ung, ny, cool.

Att det är femtioårsjubileum för en av den moderna filmens milstolpar går såklart ingen förbi, och nyrestaurerade kopior av Till sista andetaget har paraderat biografer runt i år. I samband med detta, och nylanseringen på BluRay, kan det vara värt att försöka få tag på Emmanuel Laurents dokumentär Two in the Wave (2009), en film som för första gången går till botten med Truffauts och Godards långa, komplicerade förhållande som vänner och kollegor, och framförallt deras uppbrott i slutet av sextiotalet.

Truffaut och Godard gjorde sig bägge kända som kritiker på den inflytelserika tidskriften Cahiers du cinéma innan de började göra egna filmer, och Truffauts framgång med De 400 slagen banade väg för Godard och andra likasinnade, som Jacques Rivette och Claude Chabrol.

Vad som är slående när man ser Godard och Truffaut nu, decennier senare, är hur olika de var. Det känns nästan otroligt att inte deras vänskap och samarbete kraschade tidigare. De hade så skilda synsätt på livet, vilket också återspeglas i deras filmer. Truffaut: den trygga, sympatiska, lätt sentimentala, solida hantverkaren som alltid kommer att vinna folkets röst. Godard, hans motsats: bråkmakaren, revolutionären som tycker all film är politisk, som omkullkastar konventioner. Någon som blandar mästerverk med totala haverier, men som är konsekvent och alltid intressant, hur pretentiös han än är.

Det var politiken som förstörde deras vänskap. 1968 års studentuppror födde en mer revolutionär Godard, som ogillade Truffauts önskan att fortsätta göra, enligt Godards mening, poänglös borgerlig film. Klyftan mellan dem blev för stor, och uppbrottet var ett faktum. Det mest hjärtskärande i Two in the Wave är hur de, likt föräldrarna i en bitter skilsmässa, försökte göra anspråk på deras gemensamma favoritskådespelare Jean-Pierre Leaud. Det var ett ovärdigt slut på en explosiv vänskap som gav oss några av sextiotalets mest hänförande filmverk.

Tidigare publicerad i Plaza Magazine, sommaren 2010.

Fyra recensioner

The Other Guys - PPP
Det nya samarbetet mellan regissören Adam McKay och Will Ferrell är en fyndig och fartfylld actionkomedi som gör narr av polisfilmer i stil med Dödligt vapen. Det är en rolig och sympatisk film, men jag skulle gärna sett att den inte höll tillbaka absurdismen, utan kastade loss i ren anarki. Det bränner till ibland, men tyvärr liknar den alltför ofta den genre den försöker parodiera. Ferrell och Mark Wahlberg är dock utmärkta i huvudrollerna, och birollerna är också bra, med guldstjärna åt Michael Keaton.

Himlen är oskyldigt blå - PPP
Hannes Holms nya film är ett imponerande coming-of-age-drama förklätt till knarkthriller. Det är sjuttiotal, och Bill Skarsgård spelar unge Martin som får sommarjobb hos Peter Dalles krögare i Sandhamn. Krögaren har dock mer skumma affärer för sig, och Martin finner sig plötsligt mitt i en av de största knarkhärvorna i Sveriges historia. Holms känsla för tajming och autencitet smittar av sig på hela produktionen, och Dalle är i god form. En utmärkt film för den talangfulle Skarsgård att slå igenom med.

Oceans - PPPP
Jacques Perrin började arbeta med Oceans för nästan ett decennium sedan, och det märks. Hans omsorgsfulla skildring av världshaven är en pampig upplevelse som bör upplevas på bio. Jämfört med exempelvis BBC:s produktioner håller sig Perrin kort med fakta, och låter mest bilderna tala. Filmen får en sorgsen vändning mot slutet, då Perrin tar upp hur människans framfart har utrotat djur och fört jorden mot en katastrof som kanske inte går att hejda. Det är en tankeväckande avslutning på en vacker film.

Scott Pilgrim vs The World - PPP
Engelsmannen Edgar Wright har tidigare gjort hyperenergiska filmer som Shaun of the Dead och Hot Fuzz, och här tar han sig an en adaption av seriealbumet Scott Pilgrim vs The World, i vilken slackern Scott (Michael Cera) tvingas duellera mot sin nya flickväns sju ex-pojkvänner. Filmen är en sockerbomb av frenetiska serie-, film- och tvspelsreferenser, och det enda problemet är att det är väldigt tomma kalorier, man känner sig nästan yr efteråt. Men jag tror inte Wright tänkt sig något annat heller.

Tidigare publicerade i Plaza Magazine, hösten 2010.

Jägarens natt

Det var kanske aldrig meningen att Charles Laughton skulle regissera film. Den distingerade brittiske teaterskådespelaren, som också hade en lång och framgångsrik karriär som filmaktör, debuterade som regissör 1955 med thrillern The Night of the Hunter. Den blev hans första, och hans sista.
The Night of the Hunter är ett sällsamt mästerverk, baserat på en bok av Davis Grubb och bearbetat av Laughton själv och den inflytelserika författaren och kritikern James Agee. Berättelsen handlar om mördaren och självutnämnde predikanten Harry Powell, deliriskt spelad av Robert Mitchum, som av en dödsdömd medfånge får veta var ett stort rånbyte finns gömt. Väl ute ur fängelset börjar Powell infiltrera medfångens familj, och uppvaktar änkan, alltmedan hennes oskyldiga barn ser den falske prästen för vad han verkligen är.

Det är en stiliserad studie om kampen mellan gott och ont, inspirerad av bröderna Grimm och tysk expressionism, med stora skuggor, dramatiska siluetter och en artificiell yta som bröt med den rådande estetiska stilen. Mitchum gör något av sitt livs roll, och den genuint obehaglige Powell, med “LOVE” och “HATE” tatuerat på knogarna, har influerat flera generationer av filmskapare.

Men vid premiären sågades The Night of the Hunter vid fotknölarna – den sågs som bisarr, konstig, och ett snedsteg för Robert Mitchum, vars karriär dittills bara hade gått uppåt. Fiaskot var ett faktum och filmen föll i glömska för den stora allmänheten. Bara fantaster brydde sig om den, och den fick snart ett orättvist rykte som en knasig kultfilm.

På senare tid har filmen och Charles Laughton dock fått sin historiska upprättelse – 1992 valdes den in i Library of Congress som ett betydande konstnärligt verk, men först på senare år har en större publik fått ta del av filmen i sin helhet. Detta kulminerar nu i höst, då en restaurerad version av filmen, med ett digert bihängande dokumentärt material, släpps på såväl Blu-ray som DVD. Det har varit en lång väntan på en av filmhistoriens märkligaste, och mest orättvist bespottade, verk. Charles Laughton fick aldrig uppleva upprättelsen själv – han dog 1962, 63 år gammal, när The Night of the Hunter alltjämt uppfattades som ett misslyckande.

Fotnot: Den svenska titeln på filmen, ofta använd i svenska artiklar men i övrigt ganska obskyr, avslöjar berättelsens stora hemlighet på ett så flagrant sätt att jag valt att kalla filmen vid dess originaltitel, som den ändå är mest känd som, i den här texten.


Tidigare publicerad i Plaza Magazine, hösten 2010.

Den ofrivilliga dokumentären

En av de mest omtalade dokumentärerna i år är amerikanska Catfish, som orsakade en smärre sensation vid premiären på Sundancefestivalen i vintras. Förutom att ha prisats som en av de bästa filmerna på festivalen så ifrågasattes även dess sanningshalt – en reaktion som nästan får förväntas när en dokumentär berättar en så osannolik historia som Catfish gör.

Catfish handlar om en internet-förälskelse mellan två unga människor, en romans som dokumenteras av den kära killens rumskompisar. Som romansen utvecklas är det uppenbart att dokumentärfilmen blev till av en ren händelse, men att ens berätta mer om handlingen än så är riskabelt. Man kommer genast in på storyns vändningar och överraskningar, och en historia som bygger så mycket på att man inte vet något om den, och upptäcker den tillsammans med filmskaparna, är svår att hantera, och inte minst svår att rapportera om.

Filmen är den senaste i en rad dokumentärer som innehåller så spektakulära berättarmässiga vändningar och överraskningar att även ett förenklat synopsis riskerar spoliera hela handlingen för tittaren. Glöm att kolla upp den på IMDB eller Wikipedia, och att läsa en recension är nästan omöjligt om man vill gå in med ett öppet sinne. Det är motsvarigheten till spelfilmens “twist ending” - och det kan göras såväl elegant som extremt klumpigt. Ofta är det dock sammanknippat med filmens oplanerade tillkomst.

Vi har sett det förr – för inte så länge sedan skrev jag här i Plaza om den hjärtskärande Dear Zachary, en film som helt bygger på tittarens gradvisa, krypande insikt om att allt inte står rätt till med berättelsen. En annan film som passar in i denna kategori, men som hela tiden behåller sin värdighet och undviker de värsta spekulativa fällorna, är Kimberley Reeds Prodigal Sons (2008) – en fantastisk film som utgår från ett tillfälle då filmskaparen själv åker tillbaka till sin hemort för att gå på en skolåterträff. Handlingen zoomar obevekligt in på hennes adopterade bror, deras osannolika uppväxt, förflutna och framtid. Det är en svindlande, intim film som tar vändningar man aldrig trodde var möjliga.

Vad regissörerna av dessa dokumentärer utsätts för är risken att framstå som beräknande och spekulativa – något som drabbat personerna bakom Catfish extra hårt. Vad som gör Prodigal Sons så värdig är det empatiska sätt på vilket Kimberley Reed utlämnar sig själv och sin familj, gör sig själv så öppen och sårbar jämte sin problemfyllda bror. I slutändan är allt som kvarstår ett drabbande familjedrama.

Tidigare publicerad i Plaza Magazine, hösten 2010.

Fyra recensioner

Till det som är vackert – P

Ung kvinna från enkla förhållanden dras till de fina konsterna och utnyttjas av skrupelfri dirigent. Det finns spännande ambitioner i Lisa Langseths debut som spelfilmsregissör, men dessvärre lämnar de aldrig pappret. Det som hade kunnat bli en ursinnig uppgörelse med ett förtryckande gubbvälde har blivit en livlös historia där protagonisten finner styrka i just de döda vita män hon vill omstörta, vilket underminerar filmens centrala tes. Filmen är inte övertygande varken som drama eller klassanalys.

Du kommer att möta en lång mörk främling – PP

Woody Allen fortsätter att göra film i hög takt – en om året är fortfarande standard. Tyvärr har kvaliteten på filmerna sjunkit betänkligt med åren, och jämfört med den så imponerande samlingen filmer från hans tidiga karriär kommer dessvärre alla nya alster att se bleka ut. Hans senaste är inspelad i London, befolkas av stjärnor som Anthony Hopkins, Naomi Watts och Josh Brolin, vimlar av förment romantiska intriger som ska vara både roliga och dramatiska. Men det lyfter sällan, och roar inte mer än för stunden.

Piranha – PPP

I skrivande stund är det oklart huruvida 3D-monsterfilmen Piranha verkligen får svensk biodistribution. Låt oss hoppas det. Denna ”reboot” av Joe Dantes b-filmsklassiker Piranha är nämligen skamlöst underhållande sleaze som levererar precis det den utlovar: 50% idiotiska, fulla, halvklädda ungdomar på ”spring break”, och 50% hejdlös massaker på samma ungdomar, utförd av muterade pirayor. Elisabeth Shue leder en namnkunnig rollbesättning, som föga förvånande successivt förvandlas till fiskmat.

Exit Through the Gift Shop – PPPP

Gatukonstnären Banksy har gjort en tankeväckande och underhållande dokumentär om fenomenet gatukonst, vilka människor som dras till uttrycksformen, hur den utvecklats under åren och var den är på väg. Samtidigt är det en slug, lurig film som elegant ställer frågor om vad som är konst, vad vi godtar som sanning, och vem som egentligen styr konstdebatten. Och med tanke på att Banksy är en ärrad bluffmakare vet man inte vad som är sanning och vad som är lögn – på så vis påminner den om Orson Welles klassiker F for Fake.

Tidigare publicerade i Plaza Magazine, hösten 2010.

Conans sista kväll

Igår kväll, amerikansk tid, sändes troligen ”The Tonight Show with Conan O'Brien” för sista gången, blott åtta månader efter premiären på NBC i juni förra året. Det blev kulmen på en infekterad strid om kanalens flaggskepp, en strid som inleddes för några veckor sedan när NBC bestämde sig för att lägga ner O'Briens föregångare Jay Lenos nya show, som just nu sänds direkt innan The Tonight Show, för att flytta tillbaka Leno till sin gamla tid. Orsaken är dåliga tittarsiffror – ända sedan han blev av med showen han ledde under sjutton år har Lenos publik minskat, samtidigt som O'Briens inte har motsvarat förväntningarna.

Vad som förvånade många var kanalens bristande tålamod – normalt sett brukar man ge den här typen av nystarter längre tid att komma till rätta och hitta sin publik, men istället för att ha is i magen fick NBC – en kanal i kris – panik och sökte en kortsiktig lösning på ett långsiktigt problem. Eftersom Leno var ett beprövat kort – en lojal kassako som man dessutom inte ville se försvinna till någon annan kanal – agerade man på ett sätt som mer eller mindre tvingade ut O'Brien. Ställd inför ett ultimatum konstaterade O'Brien att hans dagar på NBC var räknade.

Vid det här laget har det skrivits spaltmeter om NBC:s fumliga hantering av situationen. Anklagelser flyger från alla håll, energiska fans allierar sig med ”Team Conan” och ”Team Leno”, och huvudpersonerna själva häller bensin på elden – vilket ironiskt nog gett såväl O'Brien som Leno högre tittarsiffror. Och på CBS sitter David Letterman och myser.

Innan förhandlingarna havererade mellan NBC och O'Brien var ett av förslagen att O'Brien skulle flytta The Tonight Show från sin ursprungliga tid – halv tolv på kvällen – till fem minuter över midnatt, och låta Leno få ett nytt halvtimmesprogram på sin gamla tid, och därmed förhoppningsvis locka tillbaka tittarna. Det har spekulerats i huruvida detta var ett allvarligt menat förslag, men i vilket fall som helst nappade inte O'Brien – tvärtom så var det efter detta han skrev ett pressmeddelande där han förklarade att han inte ämnade medverka i demonteringen av ett av TV-världens mest respekterade varumärken. Dessutom, som någon påpekat, ett program som börjar fem minuter över midnatt är inte The Tonight Show längre, det är ”The Tomorrow Show”. En flytt på en halvtimme sågs som en förolämpning.

Om man tycker detta bråk om 30 minuter hit eller dit verkar småaktigt så är det kanske inte så konstigt. I Sverige har vi under många år kunnat se nästan alla amerikanska sena talkshows – Letterman, Leno, O'Brien, Jimmy Kimmel – men utan undantag med en fördröjning på upp till en vecka, inte sällan tablålagda på tämligen fluktuerande tider, och ofta i ganska obskyra kanaler. Många av oss ser klipp från programmen på nätet. Exakt när programmen går på kvällen är med andra ord inte särskilt viktigt för oss.

Men för att förstå vad denna halvtimme har för symboliskt värde måste man förstå vilken institution inom amerikansk TV-underhållning The Tonight Show är. Sedan starten 1954 har det bara haft fem programledare. Av de fem har Johnny Carson historiskt sett haft det största inflytandet, över flera generationer av komiker och andra artister – det fanns en tid då ett framträdande hos honom kunde vara skillnaden mellan kämpande amatör och superstjärna. När Carson slutade 1993 var David Letterman sedan länge utsedd till kronprins – de bägge delade samma sorts humor, och Letterman var även värd för ”Late Night”, pratprogrammet som följer direkt efter The Tonight Show. Ränksmideri bakom kulisserna resulterade dock i att Jay Leno tog över. Letterman flyttade bittert till CBS.

När O'Brien skulle ta över The Tonight Show från Leno var hans fans exalterade. Folk var nästintill förbluffade över att det skulle ske. O'Brien signalerade nämligen inte bara ett generationsskifte inom talkshowvärlden, utan också ett paradigmskifte från föregångaren Leno, som företräder en bred, folklig humor noggrant formad under år som ståuppare. Komikern Paul F. Tompkins förklarar: ”För en hel generation humorfans representerar Conan en ny, modern talkshow-värd. Letterman var den logiska utvecklingen efter Johnny Carson, och Conan är nästa steg. Hans rötter finns hos Saturday Night Live och The Simpsons snarare än i ståuppkomik.”

Matt Belknap, grundare av det inflytelserika humorforumet A Special Thing, såg förväntningarna på nära håll i Los Angeles: ”För många under 30 är Conan den som introducerade dem för en ny typ av humor som bryter traditionella TV-konventioner. Conan älskar det absurda, det löjliga, det smarta och innovativa, ofta självreflekterande och meta – sånt som humornördar älskar. Att se det erkännas med en befordran till The Tonight Show var otroligt spännande.”

Lyckan blev alltså kortvarig, men det finns ändå en framtidstro. Efter den första besvikelsen har det nu börjat höras mer optimistiska tongångar från O'Briens anhängare; en omvärdering av situationen – i sin mekanik inte helt olikt en politisk spin – är i görningen. Kanske är det ett sätt för O'Briens allierade att distansera sig själva från The Tonight Show och devalvera programmets betydelse, men kanske tyder det ändå på att showens status som populärkulturell monolit inte längre är så självklar. Många, och framförallt den yngre generation som har O'Brien som favorit, är inte längre bundna vid den klassiska halvtolv-tiden – man spelar in showen på sin TiVo och kollar dagen efter, eller strömmar klipp på nätet. Klockslaget spelar mindre och mindre roll. Och därmed blir institutionen också svagare. Man har inga nostalgiska minnen av Johnny Carson – istället minns man sjutton mediokra år med Leno. Ytterligare några år med samma värd riskerar urvattna varumärket fullständigt. Radioprataren Tom Scharpling är övertygad om The Tonight Shows förlorade betydelse: ”Jay Leno förstörde The Tonight Show”, säger han. ”Det betyder ingenting längre.”

Så vad händer med O'Brien nu? Trots debaclet och alla hårda ord mellan honom, Leno och NBC så kliver han ur ringen som något av en folkets hjälte. Kanske kan nederlaget till och med visa sig bli ett lyft. Matt Belknap igen: ”Jag upplevde att namnet The Tonight Show tyngde Conan, gjorde honom mer konventionell. Min förhoppning när han började var att det skulle bli tvärtom: att han skulle göra The Tonight Show mindre konventionell.”

Stödet för O'Brien från såväl fans som kollegor har varit enormt, och med det i ryggen – plus en fallskärm från NBC på runt 200 miljoner kronor – kan han hålla huvudet högt och i lugn och ro överväga sina valmöjligheter. Vill han fortfarande göra en show hos en konkurrent ligger Fox närmast till hands.

Tidigare publicerad i Sydsvenskan.

Lunds humorfestival 2010

Om man inte vetat bättre hade man kunnat tro att Lunds humorfestival är en gammal tradition, ett evenemang som varje år samlar Sveriges humorelit och drar fulla salonger i hela staden. Att det skulle vara första gången festivalen genomförs hade varit svårt att gissa utifrån premiärårets digra och välplanerade utbud. Ståuppkomik blandades med improvisationsteater, sketchshower, komikerintervjuer och allt däremellan. Att välja godbitarna ur programmet var ett angenämt problem.

Det löst sammanhållna kollektivet Rikets sal framförde en vild blandning av sketch, sång och absurda upptåg. Fokus låg på idéer snarare än på perfekt inövade nummer, och för varje skämt som gick hem var det ett annat som kraschade – och det var en del av charmen.

Betydligt mer slipade var Nour El-Refai, Johan Glans och David Batra, som delade ett pass på Stadsteatern. Det var optimala förutsättningar för de hemvändande skåningarna, med en entusiastisk publik, stolt över sina lokala förmågor. Batra i synnerhet tog hem många poäng med sina publikfriande, men mycket träffsäkra, Lundaspecifika observationer.

En av helgens stora höjdpunkter var Emma Hansson och Sissela Benn, som uppträdde på Lilla teaterns scen som Haggan och Ludret, två Möllantjejer vilsna i aktivistdjungeln. Ur det som kunde blivit en simpel parodi växte det istället fram nyanserade porträtt av två unga människor med massor av energi men ingenstans att rikta den. Det var också, ska sägas, fantastiskt roligt, och duons samspel felfritt – Hansson som ledaren och pådrivaren, och Benn som det känslomässiga navet. Benns komiska tajming är verkligen värd att hylla.

Två generationer ståuppkomik möttes under lördagskvällen, då Robin Paulsson och Peter Wahlbeck intog Stadsteatern. Paulsson har vuxit som komiker i takt med sitt pratprogram i SVT, och nu imponerade han med solida skämt om danskar, Zlatan och Mark Levengood – med en road Jonas Gardell i publiken. Wahlbeck har fortfarande en enastående förmåga att förbluffa sina åhörare. Han tycks älska att se en villrådig publik som inte vet hur den ska reagera på hans svador, som rör sig från skämt till anti-skämt, från dialektala dissekeringar till Per Gessles gula Ferrari. Det är lika delar roligt och oroligt.

Som bonus fick publiken även se en märkbart nervös Björn Gustafsson, som kom ut på scenen innan Paulsson och Wahlbeck och körde några minuters ståupp, för första gången på två år. Sveriges humorgunstling kunde knappast valt en mer välkomnande miljö för sin återkomst.

Lund är storleksmässigt närmast perfekt för ett arrangemang av det här slaget. Samtliga scener ligger inom gångavstånd från varandra, och i princip alla uppträdanden sker i teatermiljö och inte på krogen, vilket gynnar både artist och åhörare. Även publikintresset har varit stort – en majoritet av föreställningarna var utsålda, trots höga biljettpriser. Folk fick sitta i trappor och på extrastolar för att få plats på vissa programpunkter. Frågan är vad som händer om, eller snarare när, festivalen vill växa.

Tidigare publicerad i Sydsvenskan.

Författare på trettio dagar

Enligt tidningsartiklar för några veckor sedan drömmer var tredje svensk om att skriva en bok. Under förra månaden gavs ett utmärkt tillfälle att förverkliga de drömmarna. Med november avslutades också National Novel Writing Month, NaNoWriMo, ett årligt evenemang som ursprungligen startades i USA som ett projekt för att sporra den nationella skrivlusten – nu är det ett internationellt fenomen. Reglerna är enkla: skriv en roman på en månad. Målet är 50 000 ord. Förra året lockade NaNoWriMo över 165 000 deltagare, varav 30 000 passerade mållinjen.

I år hade ett par vänner till mig bestämt sig för att deltaga, och i ett svagt ögonblick – delvis inspirerad, delvis provocerad – gav jag mig också i kast med uppgiften. För lika mycket som min första impuls var att avfärda det hela som ett töntigt jippo kunde jag inte låta bli att lockas av utmaningen. Och dessutom: hur svårt kunde det vara? Vilken idiot som helst kan skriva en bok – idioter gör det hela tiden, för att parafrasera filmkritikern Joe Queenan. Jag började räkna: 50 000 ord, det är drygt 1500 om dagen. Det kändes överkomligt.

Jag började genast fundera på hur jag enklast skulle ro det hela i hamn. Skriva om något som kräver noll research, självklart. Gräva där jag står, absolut. Inga mysterier, inga komplicerade mordgåtor. Relationer mellan människor, här och nu i Malmö, där har vi något. Inre monologer som bara maler på, sida efter sida.

Det blev snart tydligt att jag gick in i projektet med helt fel attityd – med rationalisering snarare än ohämmad skrivlust. Bara efter någon dag började jag förenkla, ta genvägar. Hur ställer sig NaNoWriMo till konceptuella texter med långa lånade citat? Det kan ju äta upp lite utrymme. Jag blev en powergamer, och tvingades stanna upp. Det var väl ändå inte det här det skulle gå ut på? Vad hände med fantasin och passionen?

Efter en vecka låg jag hopplöst efter. Kompisar på de sociala nätverken uppdaterade hurtigt sin status: ”13000/50000. Här går det undan!” Jag reagerade med taggarna utåt. Toppen, ännu ett område där vi kan kvantifiera oss och mäta vår förmåga med varandra. Ännu en arena där stress och dåligt samvete dikterar allt. Vad händer med den kreativa friheten när den fjättras under dessa bojor? Jag ojade mig dramatiskt framför min laptop. Kunde man inte tänka sig en variant där man skriver 50 000 tecken på trettio timmar istället? Ingen sympati.

Med knappt två veckor kvar av november insåg jag att loppet sedan länge var kört. Inget skrivet på flera dagar, en illa planerad Stockholmsresa som fick mig att halka efter betänkligt. Vardagens kvävande gång. En NaNoWriMo-skrivande vän försökte peppa mig: det handlar om att tysta den inre redaktören, att disciplinera sig så man bara fortsätter skriva, trots att man vet att det man skriver är skräp. Det handlar om en hyperintensiv skrivarmånad, att sänka alla krav och bara få ur sig en massa text. Jag ljög och sa att jag minsann hade högre konstnärliga ambitioner än så.

Tidigare publicerad i Sydsvenskan.