Arvet efter Bergman

Som svensk kritiker eller filmarbetare förväntas man nästan ha en bestämd åsikt om Ingmar Bergman - inte bara om hans filmer utan även om personen, regissören, fenomenet. Ibland får jag intrycket att man knappt får lov att inleda sitt kritikervärv eller filmskapande innan man har formulerat vad man tycker om denna ikon inom svensk kultur, hur man förhåller sig till hans liv och gärning. Bergman tycks ofrånkomlig.

Och inte undra på. Har man en karriär som sträcker sig över nästan sju decennier - från manusförfattande på tidigt 1940-tal, via jobb som regiassistent åt Alf Sjöberg, till regissör med full kreativ kontroll över sina egna nationellt och internationellt hyllade filmer, från Kris 1946 fram till avskedet med Saraband 2003 - då gör man ett ordentligt avtryck på ett litet lands kulturliv.

Lägg därtill Bergmans oerhörda produktivitet. Mellan 1946 och 1964 skrev och regisserade han i snitt en film om året, ibland två, samtidigt som han satte upp pjäser på flera av landets teatrar, bland annat Dramaten och på Malmö Stadsteater, där han var konstnärlig ledare under flera år. Hans produktioner dominerade både vita duken och scenen - ofta med samma skådespelarensembler. Inspelningsmässigt var Bergman också smart, och höll sig ofta till förhållandevis enkla miljöer som höll nere budget och underlättade ett flinkt arbete.

Under sin konstnärligt kanske mest intressanta period, från början av 50-talet och ett tiotal år framåt, sammanföll dessutom Bergmans framgångar med en allmän kreativ och kommersiell nedgång för svensk film, något som cementerade hans särställning och maktposition inom det svenska kulturlivet. Filmprofessor Leif Furhammar har träffande beskrivit Bergman som en absurditet i jämförelse med annan svensk filmproduktion under den här tiden - så mycket bröt han av mot den rådande rötan, i så ensamt majestät tronade han.

När så nästa generation regissörer kom fram i början av 60-talet, inspirerade av den franska nya vågen och med ett mer uttalat samhällsengagemang än Bergman, kan man förstå att mästaren framstod som ett väghinder och en representant för etablissemanget. Det var ingen slump att Malmösonen Bo Widerberg såg Bergman som en del av problemet med branschen i sin skrift Visionen i svensk film (1962).

Min egen relation till Ingmar Bergman är tämligen okomplicerad. Den storslagna familjekrönikan Fanny & Alexander, Bergmans sista biofilm, blev mitt första riktiga möte med honom, men det var först på universitetsnivå jag stiftade bekant med hans filmer på allvar, samtidigt som jag studerade andra samtida europeiska och amerikanska regissörer, vilket gav ett välbehövligt internationellt perspektiv till Bergmans katalog, och bekräftade hans storhet för mig. Vad jag däremot inte hade räknat med var hans bredd - eller hans humor. Få regissörer kan så naturligt växla mellan lustigheterna i Sommarnattens leende till ångesten i Tystnaden.

För mig har Bergmans filmer under åren blivit ett slags verktyg eller nycklar, inte bara till Bergman själv utan till den svenska filmhistorien i stort. Eftersom han var verksam under så många år, i så många olika discipliner och inom så många olika genrer, är hans verk ofta brukbara som fond, som ett sammanhang, om det så rör sig om en diskussion kring svensk filmpolitik eller hur bilden av Sverige internationellt formades genom Bergmans filmer.

Man kan inte klandra dåtidens filmskapare för att de upplevde att Bergman tog hela skådespelarkåren gisslan eller monopoliserade filmproduktionen i Sverige så att det under en period nästan bara fanns utrymme för demonregissören själv. Men hur förhåller sig dagens filmarbetare till det berömda Bergmanspöket? Finns mästarens närvaro överhuvudtaget kvar någonstans, likt en magikers vålnad vars förtryckande skugga hindrar kreatörer från att utföra stordåd? Eller är det bara vidskepelse, en tom mytbildning baserad på Bergmans förmodade inflytande och makt? Bilden som frammanas är onekligen lockande, och som tagen ur en saga: från sitt karga Fårö, självvalt isolerad på en svårtillgänglig ö mitt ute i havet, kastar den mäktige trollkarlen sina besvärjelser mot fastlandet.

Men så verkar inte Bergman uppfattas idag. Efter diskussioner med några svenska filmarbetare drar jag istället den ovetenskapliga slutsatsen att Bergman snarare tjänar som inspiration än hinder på vägen för unga filmare. Det var Bergman som gjorde dem medvetna om auteur-traditionen i Sverige, där regissören ofta filmar sitt eget manus och står som den kreativa kraften bakom en film, omgiven av duktiga medarbetare och bra skådespelare. Det var Bergman som visade att en vass historieberättare kan hävda sig internationellt även om man kommer från en liten nordisk avkrok. Och det var Bergman som med sin integritet och konstnärliga kompromisslöshet bidrog till att skapa en stark motpol till en filmindustri besatt av kommersiella framgångar - en kamp som ständigt pågår, kanske ännu mer idag.

Det är filmerna som lever kvar, inte spöket.

Martin Degrell
filmkritiker och kulturjournalist

Text för Malmö Stadsteaters programtidning, hösten 2011.

5-Second Films

Internet har gjort oss både otåliga och kräsna - en mardrömskombination för kreativa människor som försöker fånga vår uppmärksamhet på nätet. Hur länge orkar vi vänta på att en sajt ska ladda klart innan vi tröttnar? Ett par sekunder? Hur lång tid får en YouTube-video på sig att hänföra oss innan vi gäspar och klickar oss vidare? Tio? Aldrig tidigare har det varit lättare att avfärda underhållning.

Några som vänt detta dilemma till en styrka är gänget bakom 5-Second Films (www.5secondfilms.com). De gör kortfilmer - små, roliga vinjetter som är exakt fem sekunder långa. Det är inte mycket man hinner med på så kort tid; en tanke, ett par repliker, sedan är stunden över. Varje film är fylld till bristningsgränsen med innehåll. Tempot är halsbrytande.

Det hindrar dock inte kollektivet från att sikta högt och etablera absurda koncept som inte alls ryms inom den självpåtagna begränsningen. Vi fyller i resten själva. Filmen tar slut efter fem sekunder, men berättelsen fortsätter hos oss.

Tidigare publicerad i Sydsvenskan 2011-08-22.

Ett samtal om "Apan" med Jesper Ganslandt och Olle Sarri

JESPER

Finns det något enkelt svar på var Apan kommer ifrån?

Det är en kombination av saker. Jag höll länge på att röra mig kring idéer som på olika sätt påminde om det universum vi skapade till Farväl Falkenberg, men till slut gick luften ur det tankesättet, jag insåg att jag inte kunde göra det igen, att det inte längre kändes rätt. Jag befann mig inte längre i ett läge där jag kände att det jag arbetade med måste göras, att det måste bli av.

Du pratar om en attitydmässig inställning? Motivering till att göra en viss film?

Precis. Om jag ska göra en ny film så får den inte kännas som något jag gör bara för att jag har lust att göra en ny film.

Utan något som måste göras.

Ja, det var det viktiga. Just då befann jag mig i Malmö, bodde på ett hotell där, och var ganska ensam på det där lilla hotellrummet. Jag hade under en viss tid förföljts av möjligheten av det horribla – hemska och tragiska och våldsamma saker som sker i omvärlden, som ofta står som små notiser långt bak i tidningarna. Under ett år eller så hade jag skrämts upp och förföljts av dessa händelser – jag kunde inte förstå när en rubrik löd, till exempel, ”Kvinna våldtagen på väg hem från tunnelbanan”. Jag kunde inte se vad som hände innan och efter, det blir på ett sätt ogripbart, det saknas bitar.

Men jag blev också skrämd av att vi ska känna till detta, och läsa detta, och förfasas över det, men aldrig behöva sätta det i en mänsklig kontext. Vem är det som går omkring och är ett monster? Då kan det väl lika gärna vara jag, det måste det ju kunna vara. Jag kan inte riktigt föreställa mig att det är skillnad på människor och människor. Det som Apan så småningom kom att handla om var just en av dessa fantasier, en av de som upprörde och skrämde mig mest.

Titeln Apan kommer från en kompis, som berättade att han en dag hade stått på bussen i rusningstrafik och tittat på alla människor – och plötsligt sett hur alla, trots kläder, bussar och civilisation, ändå bara var nakna apor som hade fått lite kläder på sig, och stod där och trängdes och kände sig eländiga. Det behöver inte nödvändigtvis vara något negativt – men den bilden fastnade hos mig.

De här idéerna om det ofattbara, det horribla – hur konkretiserades dem till att bli den historia som sedan filmen berättar?

Svårt att säga. Jag skrev historien på en natt, mer eller mindre, och jag fokuserade på en person som befinner sig mitt i det vanliga, men som bär på mycket aggressioner och som lever ett liv som inte är det liv han föreställt sig – han kan inte förstå hur han hamnat där han är. Sedan fylldes detaljerna på av sig själva – att han var bilskollärare, att han hade familj, att hans bil var på lagning. Det vardagliga var lätt att fylla i. Den dagen då filmen utspelas är dagen efter en dramatisk händelse, inte dagen då den sker. Det tyckte jag var mycket mer intressant.

Eftermälet är mer intressant än själva händelsen?

Precis. Under den här perioden läste jag mycket om Mijajlo Mijajlovic, vilken sinnesstämning han var i när han mördade Anna Lindh. Att han utför dådet är en väldigt konkret, fysisk händelse. Men i eftermälet kan man se personen, och då kanske, kanske man börjar förstå, att greppa vad det är som har hänt. Det har varit min ambition med den här filmen – att man kanske kan greppa en sådan händelse, åtminstone lite grann, genom eftermälet.

Det finns en intressant diskussion om dramaturgi här. Vanligtvis när man skildrar eftermälet till en dramatisk händelse, då handlar det ofta om en utredning, att man ska lösa ett brott, exempelvis...

Och det har vi ju sett förr.

...och det andra är någon slags spänningshistoria som leder upp till ett klimax. I Apan har det jävliga redan skett. Fanns det en poäng med det också, rent berättarmässigt?

Det tror jag. Jag har nästan aldrig sett ett trasigt psyke skildrat så nära genom en film som vi gör här. Det finns en stor poäng i det. Man kan se upptakten i många, många filmer, och man kan se utredningar varje dag på TV om man vill, men det här är lite ovanligare, och lite besvärligare att titta på ibland.

Då kommer vi in på formen. Vi ligger väldigt nära Krister hela tiden, han befinner sig på en knapp armlängs avstånd filmen igenom, och han lämnar sällan bild. Samtidigt befinner vi oss inte i hans huvud, det är aldrig i strikt mening hans perspektiv som skildras.

Nej, vi är strax bakom honom, vid sidan om honom – dels är det ett väldigt spännande att se honom, men det finns också en annan avsikt med det. Det är svårare att skjuta ifrån sig honom då.

Du använder dig av en väldigt realistisk stil i filmen, även vad gäller musik – det är bara existerande musik som hörs, från bilradion, och så vidare.

Allt användande av musik och förskönande foto skulle innebära att man lade ett slags ”cine-hinna” över filmen som gör att man lättare kan luta sig tillbaka. Hela syftet med filmen är att sitta framlutad, och då går det inte att använda musik. Det blir en sorts romantisering, musiken blir en berättare, och jag ville inte ha det.

Var det meningen från början?

Jag bad Erik Enocksson att skriva lite musik ifall det skulle bli aktuellt, men det blev det aldrig. Erik har dock skrivit mängder av musik – jättebra musik – så vi får se om vi lyckas ge ut den musiken vid något senare tillfälle.

Tillbaka till Krister. Du undrade tidigare vad det var för skillnad mellan honom och du eller jag. Då kan man fråga sig: är karaktären Krister viktig? Som individ? Eller kan han vara vemsomhelst?

I experimentet var det åtminstone så: han är vemsomhelst. På pappret är det så, men sedan väntade jag mig hela tiden att en väldigt specifik person – Olle Sarri – skulle sätta sin prägel på Krister. Men länge i manuset hetter han bara ”en man”. Det skulle vara någon som man bara passerar på gatan.

Jag hade en väldigt tydlig inre bild av Krister, men var väldigt motvillig till att släppa ifrån mig för mycket. Dels för Olles skull, men också för min egen – att avslöja för mycket om honom skulle vara att sätta etiketter, något jag ogärna gör. Filmen handlar väl på något plan om att inte sätta etiketter för fort, även om något är horribelt finns det också en annan sida.

Blev Krister i slutändan som du hade tänkt dig?

Han blev exakt som jag tänkt mig. Krister skapades under många mörka sommarnätter, när jag satt på hotellet i Malmö och skrev manuset. Jag visste att han så småningom skulle hamna i händerna på någon annan, en aktör som skulle bidra med sin personlighet till rollen, och det kändes bra.

Vad tillför Olle Sarri till rollen? Vad var det hos honom som gjorde att du ville ha honom i huvudrollen? I Sverige är ju Olle mest känd som en komisk aktör.

Dels är det kul att han är komiker, det görs oftare utomlands, jag har inte sett det så mycket här i Sverige, att man castar en komiker till en mer allvarlig roll – jag tänker på Jim Carrey i Eternal Sunshine of the Spotless Mind, till exempel, där det blir väldigt bra eftersom jag känner att komiken ofta har en sorglig baksida – det är ju en gråtande clown, när det är bra. Jag upplevde det med Olle, att han bar på en massa saker som kunde komma till uttryck här.

Kan du förklara hur det gick till med manuset under inspelningen? Olle fick alltså aldrig läsa det.

Jag ville hålla honom oförberedd, i det mörka, så att han inte påbörjade en intellektuell process kring karaktären och planerade sönder honom. Jag ville hålla honom borta från den här etikettiseringen. Det var ett experiment till en början, men det var spännande att se att det fungerade så väl.

Det finns en slags misstro här, mot traditionella skådespelartekniker.

Det tror jag nog. Jag ser mycket film, men ser sällan övertygande skådespeleri. När det är bra vill jag dock veta hur de har nått fram till det. Jag tror de lyckade tillfällena ofta bottnar i en ödmjukhet inför det man gör, en lyhördhet inför situationen, materialet.

Själv har jag aldrig tänkt tanken att den här metoden skulle kunna ses som en gimmick. Däremot har jag tänkt att det skulle vara en väldigt spännande grej för oss att göra, och också nödvändig. Dels är mitt förtroende för skådespelare ganska lågt, och dels kunde jag inte se hur jag skulle kunna planera detta trauma i detalj utan att tappa närheten och intensiteten i Olles spel, Kristers handlingar. Alla i teamet kunde fokusera på nuet, vad händer just nu, och det tror jag skapar en direkthet och närvaro som skulle vara svår att få fram på annat sätt.

Tror du man kan tillämpa en sådan här metod med flera skådespelare? Är det något du skulle kunna tänka dig att göra?

Det tror jag absolut man kan, jag är ganska sugen på att testa det.

Erbjöd tekniken också ett överraskningsmoment som ni utnyttjade? Jag tänker på att Olle sätts in i scener där han inte känner till hela kontexten – var det något som ni medvetet spelade på? Satte ni till exempel många scener på första tagningen?

Det fanns absolut ett visst överraskningselement, men vi gjorde ändå enormt många tagningar – uppemot femtio stycken på vissa saker. Men då handlar det mycket om att Olle var så otroligt trogen den här metoden. Att försöka behålla den här energin, den lätta desorienteringen, är inte enkelt.

Hur var Olle att jobba med?

Väldigt bra. Han är otroligt prestigelös men går också djupt in i karaktären. Inga manér, bara en disciplinerad, plikttrogen arbetande skådis. Det var nog ett väldigt lyckat möte, tror jag.

Hur kronologiskt spelade ni in filmen?

Nästan helt och hållet. Men vi kom också till en punkt i inspelningen då historien så att säga rullas upp, och efter den fanns det färre hemligheter att avslöja för Olle. Då uppstår något nytt, som man måste försöka ta tillvara på.

Fram till ett par veckor innan inspelningsstart hade du tänkt att filma Apan själv, men i sista minuten överlämnade du det ansvaret till Fredrik Wenzel, som du jobbat med mycket tidigare. Vad tillför Fredrik till filmens uttryck?

Han tillför jättemycket. Han och jag har kommit till en punkt där vi kan mötas som yrkesmänniskor – som regissör och fotograf – vilket vi inte kunnat tidigare. Redan på planeringsstadiet tyckte jag det hade varit fantastiskt om Fredrik kunde filma, men jag visste inte om vi var redo för det, någon av oss. Men det gick bra. Fredrik tillför också en konsekvens till bildberättandet, som gör att jag kan föreslå olika scener och han hittar alltid en konsekvent lösning – något jag inte hade varit lika bra på. Jag tycker han är mästerlig.

Diskuterade ni stilistiska förebilder inför produktionen? Speciella filmskapare, särskilda filmer?

Vi tittade specifikt på två filmer inför starten – bröderna Dardennes Barnet och Gus Van Sants Elephant. Barnets inflytande kan man nog se ganska tydligt i estetiken, och i Elephant var det mycket de svävande, lite flackande steadicam-åkningarna som vi tittade på, särskilt de avsnitt när kaoset är mer påtagligt. En annan film jag visade för Olle var Sidney Lumets Dog Day Afternoon, som jag tycker är en makalös skildring av en dag då allting – samhället, civilisationen – liksom har bestämt sig för att ingenting ska gå din väg, allt är emot dig.

OLLE

Karaktären Krister står i ett extremt centrum i filmen, han är med i nästan varje bildruta. Hur presenterade Jesper projektet för dig?

Karaktären pratade vi inte ett dugg om när han presenterade projektet. Det började med att han undrade om jag kunde tänka mig att hjälpa till med en pilot och då hjälpa till i form av skådis. När han sedan skulle förklara vad det handlade om sa han att han att det skulle vara en feel bad comedy. Det var den första presentationen, en feel bad comedy. Han var trött på feel good, han ville göra feel bad, men komedi. För mig var det helt otänkbart att inte omgående säga ja.

När presenterade han idén om att du inte skulle få läsa manuset?

På en gång. Först sa han att jag inte skulle läsa manus, och sen att jag inte skulle veta manus alls. Det lät jättespännande – det lät konstigt men väldigt spännande – att inte få veta. Långt senare förstod jag att en av anledningarna var helt enkelt att han inte har så gott förtroende för skådespelarskrået. Det tror jag var en bidragande orsak. Det har jag kanske inte direkt konfronterat honom med, men det tar jag för givet. I film är det så himla svårt att komma ifrån att det blir teatralt eller vad man nu ska kalla det – det här är spekulationer från mig, men jag har hört det från Jesper.

Men hur reagerar man som skådespelare på en sådan inställning? Att lämna över sig så till en regissör – det handlar mycket om förtroende.

Absolut. Det är en av anledningarna – jag har mycket stort förtroende för Jesper.

Varför då?

För att vi har jobbat tillsammans tidigare, för längesen, visserligen under helt andra omständigheter, men vi har jobbat ihop. Men kanske den största anledningen är att jag har sett Farväl Falkenberg, och tycker mig känna honom i yrkesutövandet. Det fanns inga tvivel om att han hade tänkt göra något väldigt, väldigt bra. Sen om jag skulle tycka det blev väldigt bra, det visste jag inte, men jag tvivlade inte på hans vilja och förmåga att göra det.

Var det provocerande att Jesper inte visade något förtroende för ett traditionellt skådespeleri? Alla skådespelare kanske inte skulle uppskatta att arbeta under sådana okonventionella former.

Jag betecknar mig själv som en öppen skådespelare, jag är nyfiken på nya saker. Huvudsaken är att det blir bra. Jag brukar också vara noggrann med vilka personer jag jobbar med. Jag brukar ha väldigt stor koll, och sätta mig in i det mesta kring ett projekt, utöver mitt eget jobb. I det här projektet visste jag att Jesper ville att jag skulle ge fan i det, det hade inte jag med att göra. Det viktiga var att jag ägnade mig åt det jag skulle göra, och jag skulle göra Krister. Och så blev det också. Det var skönt att jag kunde ägna mig helt och hållet åt göra det jag skulle göra, och bara det.

Vissa regissörer skulle se det här som en drömsituation, där de har full kontroll över skådespelaren, som bara blir ett instrument i hans händer, medan vissa skådespelare kanske skulle tvärtom se det som en mardrömssituation, där de är helt utlämnade till regissörens infall utan chans att påverka eller för den delen förbereda sig.

Det kan man säkert spekulera i. För mig var det tvärtom, det var ett drömprojekt som skådis. Det var en drömroll. Även om vissa kanske tycker det verkar skrämmande tror jag det finns många skådisar som är avundsjuka på det här. Precis när vi hade avslutat arbetet kände jag att jag aldrig mer skulle kunna jobba, att nu får jag göra något annat, skådespelarmässigt går det inte att komma vidare. Jag tänkte att jag kan inte jobba mer nu, inte nu när jag har gjort det här.

Fanns det någonsin under processen en oro för att arbetssättet skulle framstå som en gimmick?

Efter den andra inspelningsdagen gick vi åt sidan och pratade om huruvida vi skulle fortsätta med metoden eller inte, och vi konstaterade väldigt snabbt att det skulle vi göra. Det viktiga var att filmen skulle bli bra, och så länge vi tyckte att det gynnade filmen så körde vi på det. Och efter ytterligare ett par dagar fanns det inte längre någon tvekan om att det fungerade och vi skulle fortsätta. Jag mådde bitvis väldigt dåligt under arbetet, men samtidigt var det verkligen fantastiskt. Jag har heller aldrig känt så mycket för en karaktär som Krister – jag visste ju ingenting, så hela tiden gick jag och hoppades på att det skulle sluta väl. Inför varje ny scen hoppades jag på det bästa möjliga scenariot jag kunde tänka mig. Det är väl mänskligt – man hoppas på det bästa för sig själv och de man tycker om.

En stor del för mig som skådis i vanliga fall är den känslomässiga matematiken, att hela tiden veta var man befinner sig under filmens gång – och det kunde jag inte ägna någon tid åt nu, det fanns inte en chans. Och det var fantastiskt.

Fanns det några ledord eller riktmärken ni hade under inspelningen för att upprätthålla en konsekvens i berättandet?

Jesper bad mig att överraska honom, det var en genomgående grej. Men samma stund som jag fick den anvisningen så bad han mig också att överraska mig själv, och det försökte jag under hela inspelningen – vilket är väldigt svårt, men roligt när det går.

Jag menar såklart inte det där att jag aldrig kommer att jobba igen – det gör jag ju redan – men det här med Apan har varit, och är, unikt för mig. Jag kommer bara att ha varit med om det en gång i livet, och det är fantastiskt. Jag känner mig väldigt lyckligt lottad.

När nu manussituationen var den som den var, så hade du i princip bara Krister kvar att hänga upp ditt spel på. Hur formad var han när projektet började?

När vi började var han bara utmejslad till viss del. Jag minns att jag fick ett A4 med en ganska knapphändig beskrivning av Krister, som Jesper skrivit. Väl avvägda informationsstycken. När vi testade kläder föll vissa bitar på plats, när vi gjorde den första scenen var det ytterligare några som hamnade rätt, och sedan diskuterade vi konstant om vem Krister är. Med anledning av inspelningens natur pratade vi ofta i gåtor, där jag gjorde antaganden om Krister, och frågade mig fram – ibland fick jag bekräftande svar av Jesper, ibland inte.

Fyra recensioner

En sydfransk affär - PPP 

Det är ganska enastående hur mycket regissören Catherine Corsini lyckas få in på 80 minuter film. Vad som börjar som en stillsam affär mellan en rik läkarhustru och en enkel hantverkare utvecklas snabbt till ett intensivt och våldsamt drama. Aldrig känns dock tonläget fel – det finns en trygghet i materialet som bärs upp på ett elegant sätt av framförallt Kristin Scott Thomas, som har gjort ett par riktigt fina framträdanden i franska filmer den senaste tiden. Luras inte av den intetsägande svenska titeln – originalets "Partir" är betydligt mer tvetydig och rättvis.

The Human Centipede - P
Tysk doktor kidnappar turister och genomför perverterade experiment på dem, i denna spekulativa och tråkiga skräckis. Mycket har hörts om filmens magstarka scener, men det enda upprörande är hur slarvigt genomförd filmen är och hur kalkonartade dialogscenerna är. Våldet antyds för övrigt mer än det visas. Vi hade kunnat få ett skräckverk i samma anda som David Cronenbergs filmer, istället får vi en förvånansvärt tandlös och tam rulle som i slutändan har mer gemensamt med de senaste årens sadistiska tortyrfilmer än Videodrome.

Micmacs - PPP
Jean-Pierre Jeunets första film på över fem år är en återgång till det intrikata, uppfinningsrika berättande som kännetecknade hans tidiga karriär, i filmer som Delicatessen och Amélie. Micmacs är en modern saga om Bazil, en ung man som befinner sig i utkanten av samhället - utstött, missförstådd och orättvist behandlad. Han hittar ett nytt sammanhang hos ett gäng likasinnade, och tillsammans söker de hämnd mot två vapenfabrikörer som gjort dem illa. Det är humanistiskt, underhållande och visuellt uppiggande utan att vara kvävande.

The Runaways - PP
Historien om Joan Jett och rockbandet The Runaways har blivit en formulaisk historia i händerna på regissören Floria Sigismondi, där varenda klyscha levereras med en naiv storögdhet. Upplevelsen av filmen beror på om man tycker att The Runaways var ett bra band – och personligen har jag alltid tyckt Jett och hennes efterföljare var tämligen mediokra, vilket gör det svårt att bli engagerad. Dakota Fanning är filmens behållning, hon tycks än så länge klara övergången från barnskådis till vuxendito med glans.

Tidigare publicerade i Plaza Magazine, sommaren 2010.

Godard och Truffaut

I år är det femtio år sedan Jean-Luc Godards debutfilm Till sista andetaget (À bout de souffle) hade premiär på filmfestivalen i Cannes. Filmen blev en symbol för energin och uppfinningsrikedomen i den franska nya vågen, en rörelse som hade fått sitt genomslag redan året innan, då François Truffauts De 400 slagen vann pris på samma festival. Men Till sista andetaget signalerade ännu något nytt i berättandet – det fanns en trotsig attityd och en vilja att bryta regler hos Godard som Truffaut inte bjöd på i samma utsträckning. Än idag känns Godards första film ung, ny, cool.

Att det är femtioårsjubileum för en av den moderna filmens milstolpar går såklart ingen förbi, och nyrestaurerade kopior av Till sista andetaget har paraderat biografer runt i år. I samband med detta, och nylanseringen på BluRay, kan det vara värt att försöka få tag på Emmanuel Laurents dokumentär Two in the Wave (2009), en film som för första gången går till botten med Truffauts och Godards långa, komplicerade förhållande som vänner och kollegor, och framförallt deras uppbrott i slutet av sextiotalet.

Truffaut och Godard gjorde sig bägge kända som kritiker på den inflytelserika tidskriften Cahiers du cinéma innan de började göra egna filmer, och Truffauts framgång med De 400 slagen banade väg för Godard och andra likasinnade, som Jacques Rivette och Claude Chabrol.

Vad som är slående när man ser Godard och Truffaut nu, decennier senare, är hur olika de var. Det känns nästan otroligt att inte deras vänskap och samarbete kraschade tidigare. De hade så skilda synsätt på livet, vilket också återspeglas i deras filmer. Truffaut: den trygga, sympatiska, lätt sentimentala, solida hantverkaren som alltid kommer att vinna folkets röst. Godard, hans motsats: bråkmakaren, revolutionären som tycker all film är politisk, som omkullkastar konventioner. Någon som blandar mästerverk med totala haverier, men som är konsekvent och alltid intressant, hur pretentiös han än är.

Det var politiken som förstörde deras vänskap. 1968 års studentuppror födde en mer revolutionär Godard, som ogillade Truffauts önskan att fortsätta göra, enligt Godards mening, poänglös borgerlig film. Klyftan mellan dem blev för stor, och uppbrottet var ett faktum. Det mest hjärtskärande i Two in the Wave är hur de, likt föräldrarna i en bitter skilsmässa, försökte göra anspråk på deras gemensamma favoritskådespelare Jean-Pierre Leaud. Det var ett ovärdigt slut på en explosiv vänskap som gav oss några av sextiotalets mest hänförande filmverk.

Tidigare publicerad i Plaza Magazine, sommaren 2010.

Fyra recensioner

The Other Guys - PPP
Det nya samarbetet mellan regissören Adam McKay och Will Ferrell är en fyndig och fartfylld actionkomedi som gör narr av polisfilmer i stil med Dödligt vapen. Det är en rolig och sympatisk film, men jag skulle gärna sett att den inte höll tillbaka absurdismen, utan kastade loss i ren anarki. Det bränner till ibland, men tyvärr liknar den alltför ofta den genre den försöker parodiera. Ferrell och Mark Wahlberg är dock utmärkta i huvudrollerna, och birollerna är också bra, med guldstjärna åt Michael Keaton.

Himlen är oskyldigt blå - PPP
Hannes Holms nya film är ett imponerande coming-of-age-drama förklätt till knarkthriller. Det är sjuttiotal, och Bill Skarsgård spelar unge Martin som får sommarjobb hos Peter Dalles krögare i Sandhamn. Krögaren har dock mer skumma affärer för sig, och Martin finner sig plötsligt mitt i en av de största knarkhärvorna i Sveriges historia. Holms känsla för tajming och autencitet smittar av sig på hela produktionen, och Dalle är i god form. En utmärkt film för den talangfulle Skarsgård att slå igenom med.

Oceans - PPPP
Jacques Perrin började arbeta med Oceans för nästan ett decennium sedan, och det märks. Hans omsorgsfulla skildring av världshaven är en pampig upplevelse som bör upplevas på bio. Jämfört med exempelvis BBC:s produktioner håller sig Perrin kort med fakta, och låter mest bilderna tala. Filmen får en sorgsen vändning mot slutet, då Perrin tar upp hur människans framfart har utrotat djur och fört jorden mot en katastrof som kanske inte går att hejda. Det är en tankeväckande avslutning på en vacker film.

Scott Pilgrim vs The World - PPP
Engelsmannen Edgar Wright har tidigare gjort hyperenergiska filmer som Shaun of the Dead och Hot Fuzz, och här tar han sig an en adaption av seriealbumet Scott Pilgrim vs The World, i vilken slackern Scott (Michael Cera) tvingas duellera mot sin nya flickväns sju ex-pojkvänner. Filmen är en sockerbomb av frenetiska serie-, film- och tvspelsreferenser, och det enda problemet är att det är väldigt tomma kalorier, man känner sig nästan yr efteråt. Men jag tror inte Wright tänkt sig något annat heller.

Tidigare publicerade i Plaza Magazine, hösten 2010.

Jägarens natt

Det var kanske aldrig meningen att Charles Laughton skulle regissera film. Den distingerade brittiske teaterskådespelaren, som också hade en lång och framgångsrik karriär som filmaktör, debuterade som regissör 1955 med thrillern The Night of the Hunter. Den blev hans första, och hans sista.
The Night of the Hunter är ett sällsamt mästerverk, baserat på en bok av Davis Grubb och bearbetat av Laughton själv och den inflytelserika författaren och kritikern James Agee. Berättelsen handlar om mördaren och självutnämnde predikanten Harry Powell, deliriskt spelad av Robert Mitchum, som av en dödsdömd medfånge får veta var ett stort rånbyte finns gömt. Väl ute ur fängelset börjar Powell infiltrera medfångens familj, och uppvaktar änkan, alltmedan hennes oskyldiga barn ser den falske prästen för vad han verkligen är.

Det är en stiliserad studie om kampen mellan gott och ont, inspirerad av bröderna Grimm och tysk expressionism, med stora skuggor, dramatiska siluetter och en artificiell yta som bröt med den rådande estetiska stilen. Mitchum gör något av sitt livs roll, och den genuint obehaglige Powell, med “LOVE” och “HATE” tatuerat på knogarna, har influerat flera generationer av filmskapare.

Men vid premiären sågades The Night of the Hunter vid fotknölarna – den sågs som bisarr, konstig, och ett snedsteg för Robert Mitchum, vars karriär dittills bara hade gått uppåt. Fiaskot var ett faktum och filmen föll i glömska för den stora allmänheten. Bara fantaster brydde sig om den, och den fick snart ett orättvist rykte som en knasig kultfilm.

På senare tid har filmen och Charles Laughton dock fått sin historiska upprättelse – 1992 valdes den in i Library of Congress som ett betydande konstnärligt verk, men först på senare år har en större publik fått ta del av filmen i sin helhet. Detta kulminerar nu i höst, då en restaurerad version av filmen, med ett digert bihängande dokumentärt material, släpps på såväl Blu-ray som DVD. Det har varit en lång väntan på en av filmhistoriens märkligaste, och mest orättvist bespottade, verk. Charles Laughton fick aldrig uppleva upprättelsen själv – han dog 1962, 63 år gammal, när The Night of the Hunter alltjämt uppfattades som ett misslyckande.

Fotnot: Den svenska titeln på filmen, ofta använd i svenska artiklar men i övrigt ganska obskyr, avslöjar berättelsens stora hemlighet på ett så flagrant sätt att jag valt att kalla filmen vid dess originaltitel, som den ändå är mest känd som, i den här texten.


Tidigare publicerad i Plaza Magazine, hösten 2010.

Den ofrivilliga dokumentären

En av de mest omtalade dokumentärerna i år är amerikanska Catfish, som orsakade en smärre sensation vid premiären på Sundancefestivalen i vintras. Förutom att ha prisats som en av de bästa filmerna på festivalen så ifrågasattes även dess sanningshalt – en reaktion som nästan får förväntas när en dokumentär berättar en så osannolik historia som Catfish gör.

Catfish handlar om en internet-förälskelse mellan två unga människor, en romans som dokumenteras av den kära killens rumskompisar. Som romansen utvecklas är det uppenbart att dokumentärfilmen blev till av en ren händelse, men att ens berätta mer om handlingen än så är riskabelt. Man kommer genast in på storyns vändningar och överraskningar, och en historia som bygger så mycket på att man inte vet något om den, och upptäcker den tillsammans med filmskaparna, är svår att hantera, och inte minst svår att rapportera om.

Filmen är den senaste i en rad dokumentärer som innehåller så spektakulära berättarmässiga vändningar och överraskningar att även ett förenklat synopsis riskerar spoliera hela handlingen för tittaren. Glöm att kolla upp den på IMDB eller Wikipedia, och att läsa en recension är nästan omöjligt om man vill gå in med ett öppet sinne. Det är motsvarigheten till spelfilmens “twist ending” - och det kan göras såväl elegant som extremt klumpigt. Ofta är det dock sammanknippat med filmens oplanerade tillkomst.

Vi har sett det förr – för inte så länge sedan skrev jag här i Plaza om den hjärtskärande Dear Zachary, en film som helt bygger på tittarens gradvisa, krypande insikt om att allt inte står rätt till med berättelsen. En annan film som passar in i denna kategori, men som hela tiden behåller sin värdighet och undviker de värsta spekulativa fällorna, är Kimberley Reeds Prodigal Sons (2008) – en fantastisk film som utgår från ett tillfälle då filmskaparen själv åker tillbaka till sin hemort för att gå på en skolåterträff. Handlingen zoomar obevekligt in på hennes adopterade bror, deras osannolika uppväxt, förflutna och framtid. Det är en svindlande, intim film som tar vändningar man aldrig trodde var möjliga.

Vad regissörerna av dessa dokumentärer utsätts för är risken att framstå som beräknande och spekulativa – något som drabbat personerna bakom Catfish extra hårt. Vad som gör Prodigal Sons så värdig är det empatiska sätt på vilket Kimberley Reed utlämnar sig själv och sin familj, gör sig själv så öppen och sårbar jämte sin problemfyllda bror. I slutändan är allt som kvarstår ett drabbande familjedrama.

Tidigare publicerad i Plaza Magazine, hösten 2010.

Fyra recensioner

Till det som är vackert – P

Ung kvinna från enkla förhållanden dras till de fina konsterna och utnyttjas av skrupelfri dirigent. Det finns spännande ambitioner i Lisa Langseths debut som spelfilmsregissör, men dessvärre lämnar de aldrig pappret. Det som hade kunnat bli en ursinnig uppgörelse med ett förtryckande gubbvälde har blivit en livlös historia där protagonisten finner styrka i just de döda vita män hon vill omstörta, vilket underminerar filmens centrala tes. Filmen är inte övertygande varken som drama eller klassanalys.

Du kommer att möta en lång mörk främling – PP

Woody Allen fortsätter att göra film i hög takt – en om året är fortfarande standard. Tyvärr har kvaliteten på filmerna sjunkit betänkligt med åren, och jämfört med den så imponerande samlingen filmer från hans tidiga karriär kommer dessvärre alla nya alster att se bleka ut. Hans senaste är inspelad i London, befolkas av stjärnor som Anthony Hopkins, Naomi Watts och Josh Brolin, vimlar av förment romantiska intriger som ska vara både roliga och dramatiska. Men det lyfter sällan, och roar inte mer än för stunden.

Piranha – PPP

I skrivande stund är det oklart huruvida 3D-monsterfilmen Piranha verkligen får svensk biodistribution. Låt oss hoppas det. Denna ”reboot” av Joe Dantes b-filmsklassiker Piranha är nämligen skamlöst underhållande sleaze som levererar precis det den utlovar: 50% idiotiska, fulla, halvklädda ungdomar på ”spring break”, och 50% hejdlös massaker på samma ungdomar, utförd av muterade pirayor. Elisabeth Shue leder en namnkunnig rollbesättning, som föga förvånande successivt förvandlas till fiskmat.

Exit Through the Gift Shop – PPPP

Gatukonstnären Banksy har gjort en tankeväckande och underhållande dokumentär om fenomenet gatukonst, vilka människor som dras till uttrycksformen, hur den utvecklats under åren och var den är på väg. Samtidigt är det en slug, lurig film som elegant ställer frågor om vad som är konst, vad vi godtar som sanning, och vem som egentligen styr konstdebatten. Och med tanke på att Banksy är en ärrad bluffmakare vet man inte vad som är sanning och vad som är lögn – på så vis påminner den om Orson Welles klassiker F for Fake.

Tidigare publicerade i Plaza Magazine, hösten 2010.

Subaltern

Det mest uppfriskande med tidskriften Subalterns temanummer om film (Bokförlaget h:ström) är onekligen artiklarnas ämnesval – svenska texter om den amerikanske undergroundnestorn Jonas Mekas och tyska gayfilmsikonen Rosa von Praunheim är man sannerligen inte bortskämd med. Just den ambitionen finns såklart redan i namnet; tidskriften ägnar sig huvudsakligen åt det underjordiska.

Personligen får jag ut mest av Kristoffer Nohedens detaljerade, om än något akademiskt torra, essä om Louis Feuillades klassiska stumfilmsföljetong Fantômas. Jag hade förvisso gärna sett ett längre kontextuellt resonemang kring andra antihjältar i denna märkligt amoraliska litteratur- och filmgenre (som till exempel Judex och Diabolik), men det är en mindre invändning. Likaså är den generösa Peter Whitehead-specialen, med såväl en lång intervju som en grundlig introduktion till den brittiske regissörens verk, mycket läsvärd. Att Whitehead nu förbereder en comeback efter nästan 40 års frånvaro från filmscenen ger dessutom artiklarna en intressant aktualitet, och skribenternas uppenbara entusiasm kring Whiteheads förestående återkomst smittar av sig. Överlag är skribenternas personliga avtryck i numret något att uppskatta.

Texternas varierande form ger, ska erkännas, en blandad upplevelse – ofta funkar det bra att lätta upp de kompakta, fotnot-späckade essäerna med kortare texter av en mer poetisk karaktär, men ibland känns det som att dessa fritt associerande alster mer än lovligt trampar vatten. Paradoxalt nog är det dock just denna blandning av det poetiska och det akademiska, samt det frikostiga utrymmet för formexperiment och det spretiga innehållet, som gör en tidskrift som Subaltern så anspråkslös och läsvärd.

Tidigare publicerad i Sydsvenskan.  

Fyra recensioner

Hobo with a Shotgun – PP

Grindhouse-trenden, som inleddes av Robert Rodriguez och Quentin Tarantino för ett par år sedan, ses av vissa som den slutgiltiga avarten av postmodern fan-estetik upphöjd till ironisk kitsch. Riktigt så illa är det inte, men vi hade nog alla mått lite bättre om hyllningen till usla sjuttiotalsfilmer stannade vid distanserad beundran och inte aktiv återuppskattning som den här filmen, i vilken Rutger Hauer spelar en luffare i ett apokalyptiskt landskap som blir folkets hämnare. Känns mer som Troma än Grindhouse.

Gasland – PPP

Aktivistdokumentärer är populära just nu – vi tycks inte kunna få nog av David mot Goliat-berättelser, med tydliga hjältar och skurkar, vanligt folk som ställer sig upp mot orättvisor, med oddsen mot sig. Från svenska Bananas till oljedokumentären Crude, och nu Gasland, om naturgasexploatörer i USA som borrar sig genom landet på jakt efter den dyrbara gasen. Filmen vinner mycket på att regissören Josh Fox själv drabbats av gasborrning, och hans resa i USA:s sönderborrade land väcker såväl eftertanke som ilska.

Barneys många liv – PPP

Paul Giamatti är i storform som Barney, en kronisk strulpelle som ständigt finner nya sätt att krascha sina förhållanden. Ramverket är en åldrande Barney som ser tillbaka på sitt liv och sina relationer. Bygger på en bok, vilket märks – den tidshoppande strukturen känns som en roman, men hanteras ändå varsamt. Det är uniformt välspelat, även om man måste anstränga sig för att sympatisera med karaktären Barney, en skitstövel som får mycket serverat på silverfat men aldrig tycks värdesätta det.

Marwencol – PPPP

Efter Mark Hogankamp misshandlats svårt av ett gäng ynglingar vid en bar tvingades han lära sig allt på nytt – gå, skriva, tala. Minnen fanns bara kvar som fragment. I brist på hjälp från sjukvården uppfann Mark sin egen terapi – han byggde ett dioramalandskap från andra världskriget, en fantastisk värld befolkad av hans alter ego och dockversioner av alla hans vänner. Han kallade det Marwencol, och det blev hans sätt att bearbeta det som hänt. En fascinerande dokumentär om ett trauma och ett unikt sätt att gå vidare.

Tidigare publicerade i Plaza Magazine.

En mästares förfall

Jag sitter och tittar på trailern till Woody Allens nya film Midnatt i Paris – premiär i Cannes – då två tankar slår mig. Först den här: den forne mästaren har blivit en pastisch på sig själv. Midnatt i Paris verkar vara ett oinspirerat mishmash av de allra värsta sidorna av Allen – odräglig borgerlig romantik, slapp exotisering av Europa, mannen som hittar sig själv hos några genuina och oförställt charmiga fransmän (och inte minst fransyskor). Det ser ut som något som skulle kunna dyka upp som en genreparodi på humorsajten Funny or Die. Att Owen Wilson spelar huvudrollen gör mig bara mer misstänksam.

Sedan den här tanken: vi befinner oss i en tid då Woody Allens dåliga filmer för första gången sedan han slog igenom som manusförfattare och regissör på sjuttiotalet formar den första upplevelsen av honom som auteur. Vi har en hel generation unga filmälskare som främst inte känner Allen genom hans klassiska mästerverk utan via hans samtida medelmåttiga alster – för enkelhetens skull kan vi säga att det går en kvalitetsgräns circa 1995 efter Mighty Aphrodite. Ingenting han gjort därefter kan mäta sig med något han gjort tidigare.

Det är en chockerande insikt för ett stenhårt Woody-fan som undertecknad. Tillåt mig därför att bli lite nostalgisk och uppmärksamma fem av Allens tidigare filmer som alla är tidlösa klassiker – en utmanande gallring, hans karriär sträcker sig över 40 år och hans bagage innehåller nästan hur mycket kvalitet som helst.

Ta pengarna och stick. Den av Allens tidiga filmer som bäst visar hur påverkad han var av slapstickhumor och bröderna Marx. Innehåller fler fysiska gags än någon av hans senare filmer.

Annie Hall. Den moderna romantiska komedins ursprung. Så imiterad och parodierad att den nästan inte borde hålla längre, men det gör den. Omöjlig att komma ifrån. Ska man se en film som bäst sammanfattar Allen är det den här som gäller.

Broadway Danny Rose. Allens kärleksbrev till gammal showbiz, en värld han levde i under många år som komiker, innan han slog igenom som filmskapare. Underskattad komedi med Mia Farrow i en lysande biroll.

Radio Days. Den bästa av Allens romantiska tillbakablickar på en uppväxt i New York som präglades av radio och film. Genuint varmt och välgjort.

Små och stora brott. Woodys allvar kommer fram i det här hårt drabbande – men också roliga – dramat om moralitet, otrohet och ond bråd död. Kanske hans allra bästa film.

Kanske har jag helt fel. Kanske är Midnatt i Paris ett nytt mästerverk. Men i så fall äter jag upp min basker.

Tidigare publicerad i Plaza Magazine.

Fyra recensioner

Client 9: The Rise and Fall of Eliot Spitzer – PPPP

När Eliot Spitzer blev chefsåklagare i New York darrade Wall Street. Den orädde, hetlevrade juristen hade byggt sin karriär på att sätta dit svindlande toppdirektörer, och detta fortsatte även när han blev guvernör i samma stat – tills hans pikanta inblandning i en prostitutionsskandal abrupt satte stopp för karriären. Alex Gibney berättar skickligt historien om det stora demokratiska löftet som tillintetgjordes av sina egna laster, samtidigt som hans mäktiga motståndare hällde vatten på kvarnen.

Flickorna i Dagenham – PPP

En programmatisk och floskelfylld, men samtidigt en sympatisk och verklighetsbaserad historia om orättvist behandlade sömmerskor på en Fordfabrik i England som i slutet av sextiotalet strejkade för att få samma löner som männen, och därmed skrev historia. Sally Hawkins och Bob Hoskins ingår i den begåvade ensemblen, vars spel pendlar mellan trivsam komedi och känslosam dramatik. Regissören Nigel Cole skildrar detta viktiga skeende i jämlikhetens historia flyhänt och tidstroget, om än något anonymt.

It's Kind of a Funny Story – PPP

Ryan Fleck och Anna Boden är filmskaparparet som slog igenom med den lysande Half Nelson för ett par år sedan. Sedan dess har de gjort en film om en lovande baseballspelare, Sugar, och nu ger de sig på en tredje genre, när de filmatiserar en bok om en ung man i New York som frivilligt skriver in sig på en psykavdelning när han drabbas av självmordstankar. På kliniken får han perspektiv på sina problem, och även om storyn är något tunn så räddas den av mestadels utmärkta skådisar, bland dem Zach Galifianakis.

Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv – PPPP

Den thailändske regissören med det tungvrickande namnet Apichatpong Weerasethakul gör filmer som få andra – spirituella, vackra mediationer i maklig takt, ofta i underskön naturmiljö på den thailändska landsbygden. Hans senaste är ännu ett kraftprov; en finstämd berättelse om Boonmee, som tillsammans med familjemedlemmar, levande och i andeform, minns tillbaka på sina liv. Weerasethakul frammanar en säregen stämning bland både väsen och personer, en harmoni och försoning som man sent glömmer.

Tidigare publicerade i Plaza Magazine.

Gummi

Filmer som inte har människor i huvudrollerna ser man inte varje dag. Det finns såklart ett flertal exempel på de som handlar om robotar (Wall-E) eller djur (vilken Disneyfilm som helst), figurer som på många sätt agerar som människor, men väldigt få filmer handlar om ting, saker som varken talar eller på annat sätt relaterar till oss som mänskliga varelser. Döda objekt alltså, som på något sätt lever och står i centrum för filmerna. I de få fall detta inträffar är det antingen i surrealistiska sagor, som den vackra franska klassikern Den röda ballongen, om en mystisk röd ballong som en dag slår följe med en liten kille, eller skräckorienterade thrillers, som Stephen King-filmatiseringen Christine, om den mordiska Cadillacen med samma namn.

Quentin Dupieuxs märkliga Rubber sällar sig således till en ganska liten skara filmer. Rubber handlar nämligen om ett bildäck. Ett bildäck som heter Robert, som i början av filmen ligger övergivet och halvt täckt av sand i ett ökenliknande landskap. Utan förklaring väcks Robert så en dag till liv och rullar ut i världen. Men istället för att hans plötsliga nya medvetande kanaliseras i upptäckarglädje och nyfikenhet använder Robert omedelbart sina krafter i destruktiva syften. Han stöter på en tom läskburk – och rullar över den så den skrynklas ihop. Han möter en flaska, upptäcker att han besitter psykiska krafter – och spränger flaskan i luften med blotta tanken. Och så fortsätter det. Allt och alla Robert stöter på ser han som fiender – kaniner, bilister, människor i största allmänhet. Sällan söker han kamratskap, och när han gör det kan han inte förmedla det. Han är ett evigt rullande bildäck, och han har hela världen som fiende.

Rubber är en underhållande hybrid av skräckfilm, komedi, existentiell fars och inte minst metafilm. Från ett till en början säkert avstånd i en annan del av öknen står nämligen en publik och tittar på ”filmen” om Robert, precis som vi fast med kikare, möjligen ditplockade av vetenskapsmän, eller kanske något mer ondskefullt. Publiken fungerar som en grekisk kör, som kommenterar handlingen allt eftersom Robert rullar vägen fram och krossar allt framför sig.

När lagens långa arm får upp spåret på Robert tvingas den lokala sheriffen ställa sig frågan: om de där borta är en publik som tittar på en film om ett mordiskt bildäck, och allt det här är på låtsas – vem är det då som mördar alla dessa människor? Var slutar den fiktiva världen, och var tar verkligheten vid? Rubber är förtjusande vag på den punkten.

Tidigare publicerad i Plaza Magazine.

Fyra recensioner

Waiting for Superman – PPP

Ett bitvis väldigt deprimerande men behövligt dokument om skolans status i USA av Davis Guggenheim, som låg bakom Al Gore-dokumentären An Inconvenient Truth häromåret. Guggenheim utgick från sig själv när han gjorde filmen: Vilken skola ska mina barn gå i? Vad är den viktigaste faktorn för en elevs framgång – är det lärarna, skolan eller barnets uppfostran? Även om hans slutsatser kan ses som drastiska och sensationella väcker de viktiga frågor om utbildningens plats i samhället.

Never Let Me Go – PP

I en alternativ, dyster version av England växer en samling barn upp till unga vuxna bärande på en ohygglig hemlighet. En trio – Kiera Nightley, Andrew Garfield och Carey Mulligan – står på tröskeln till en vuxenvärld dit de aldrig får tillträde. Mark Romaneks film, baserad på en bok av Kazuo Ishiguro, är i grunden en science fiction-historia förklädd till lågmält drama. Det är dystert och grått, men av en god anledning – man berättar om en fundamental, allomfattande sorg.

Let Me In – PPP

Att spela in en ny version av en älskad film är alltid en utmaning, och att göra en amerikansk upplaga av den väldigt svenska skräcksuccén Låt den rätte komma in torde ha varit ännu svårare. Men Matt Reeves har under dessa omständigheter lyckats över förväntningarna. Hans version av berättelsen, som utspelas i New Mexico istället för Blackeberg, baseras mer på rå skräck, men skådespelarinsatserna imponerar, särskilt Chloe Moretz som Abby. Nyinspelningar är bevisligen inte alltid en hopplös idé.

Animal Kingdom – PPPP

Kompromisslöst actiondrama om en yrkeskriminell familj i Melbourne, Australien, som sakteliga snärjs av den lokala polisen efter att de begått ett misstag för mycket. Familjelojaliteten sätts på prov när temperaturen skruvas upp och polisen letar villiga tjallare. Den här australiska succén är baserad på riktiga händelser, och de skildras med en strålande fingertoppskänsla av regissören David Michôd och hans imponerande ensemble av skådespelare. I karaktären Pope finner vi en av årets mest obehagliga sociopater.

Tidigare publicerade i Plaza Magazine.

Chomets magi

En av 2003 års mest oväntade pärlor på filmrepertoiren var fransmannen Sylvain Chomets Trion från Belleville – ett animerat mästerverk med en helt egen ton och stil, som tycktes ha dykt upp från ingenstans, eller kanske från en annan dimension: ploppat upp i en modern värld fylld av datoranimerade blockbusters och familjevänliga Disneysagor. Chomets värld var något helt annat: en osalig och mustig blandning av fabel och dystopi, en skruvad version av Europa, där gangsters kidnappar stjärncyklister och stumma mormördrar förvandlas till hjältar. Allt magnifikt designat och handtecknat enligt gammal tradition.

En handfull år har gått, och Chomet har jobbat vidare i det tysta. Och hans nya film, Illusionisten, genomförs på samma oansenliga sätt, och med ett lika egensinnigt uttryck som debuten. Inget av uppmärksamheten och framgången tycks ha påverkat Chomet – om något så är Illusionisten ännu mer privat och blygsam, ännu mer inåtvänd och tyst, än sin föregångare.

Filmen baseras på ett tidigare ofilmat manus av Jacques Tati, den stora franska mästaren, och har i sitt centrum en Monsieur Hulot-liknande figur, som jobbar som trollkarl på olika fallfärdiga teatrar i Paris. Det är sent femtiotal, och den grånande illusionisten ser sitt värv åldras med honom. Det handlar om vaudevillens död, en alltmer marginaliserad syssla som för illusionisten längre och längre bort från händelsernas centrum, längre upp och ut på landsbygden, tills han plötsligt befinner sig i Edinburgh, Skottland. Där slår han läger på ett pensionat fyllt av likaledes deprimerade och desperata underhållare, som bara väntar på att klockan ska slå. Han möter en ung dam, tar jobb på en biltvätt, och försöker smått uppgivet att återkomma till rampljuset med sina korttrick och sin borttrollade kanin.

Chomet presenterar ofta Illusionisten på samma sätt som jag tänker mig att Tati skulle gjort det: i stora tablåer, med få närbilder, där händelser ständigt pågår i bakgrunden och i marginalerna. Edinburgh-miljöerna är älskvärt och minutiöst återskapade. På många sätt påminner just tablåerna om den gamla skolans äventyrsspel i stil med Broken Sword eller Grim Fandango – en på många sätt rik kontrast till dagens ofta hetsiga tempo, både i spel och på film.

Det är en vacker och sorglig film, och illusionistens borttynande tillvaro blir på sätt och vis en metafor för det Chomet själv sysslar med i sin idogt handritade animation – ett hantverk ingen längre efterfrågar, en utdöende konstform som allt färre människor bryr sig om.


Tidigare publicerad i Plaza Magazine.

Fyra recensioner

The Two Escobars – PPP

Ambitiös och upplysande dokumentär om två av Colombias mest kända personer med efternamnet Escobar: knarkkungen Pablo och fotbollsspelaren Andrès. De var inte släkt, men deras öden var på kusliga sätt sammanflätade. Filmen berättar hur intresset för fotboll i landet ökade parallellt med att knarkkungarna blev allt mäktigare, och hur landet störtades ner mot ruinens kant innan kursen ändrades. Det blir en undersökning av såväl samhällsekonomi och korruption som av fotbollens innersta väsen.

Black Swan – PP

Natalie Portman spelar en ballerina som är på väg mot sitt livs roll: den vita svanen i Svansjön. Men balettvärlden är en krävande och hård miljö, och Portmans sinne börjar vackla under pressen. Darren Aronofskys psykodrama är på pappret fullt av extravagant camp – en hyllning till Dario Argento via Flugan och De röda skorna – men utöver Portmans insats lyfter det inte. Aronofsky är alltför bokstavstrogen och allvarlig; ett kontrollfreak som vägrar släpper greppet. Det blir aldrig så flippat som storyn kräver.

127 Hours – PPP

Den sanna berättelsen om den amerikanske bergsklättraren Aron Ralston som fastnade med armen under ett klippblock långt ute i vildmarken och tvingades kapa sin egen arm för att överleva, är en dramatisk historia, men händelsemässigt ganska begränsad – en man sitter fast i en klippa i fem dagar. That's it. En otålig regissör som Danny Boyle tar därför till alla visuella trick han har, vilket hjälper, men det gör mig också skeptisk till Boyles egna tilltro till historien. Klart sevärd ändå – inte minst för James Franco i huvudrollen.

Monsters – PPP

Gareth Edwards regidebut tar vid ungefär där andra monsterfilmer brukar sluta. I Monsters har den första kontakten mellan människorna och utomjordingarna redan skett, och några år har förflutit. Varelserna är nu ett ständigt närvarande hot, men människor har lärt sig att leva med det och gå vidare. Parallellerna till dagens terrorhot är tydliga. Det är en spännande men ändå lågmäld film, och det mest imponerande är hur snygg Edwards lyckats få den, med minimala medel – effekterna är smakfulla och sparsamt använda.

Tidigare publicerade i Plaza Magazine.

Språkförbistring på svenska biografer

Nu i mars har den iranske regissören Abbas Kiarostamis nya film, den företrädesvis franskfinansierade Copie conforme, svensk biopremiär. Kiarostami, som mest arbetar utanför Iran nu för tiden, är en förgrundsfigur för den iranska nya vågen, och oändligt respekterad för sina filmer, som ofta innehåller reflektioner över sanning och lögn, fasad och verklighet. Samtidigt utmärks flera av Kiarostamis verk av en vilja, ibland lekfull och ibland gravallvarlig, att utforska det regelverk som vi som publik och han som filmskapare har satt upp mellan oss – och att tänja på dessa gränser.

Copie conforme är inget undantag. Den utspelar sig i en liten italiensk stad. Juliette Binoche spelar en kvinna som går och lyssnar på en engelsk författare, som är i staden för att föreläsa om sin nya bok. Efter föreläsningen träffar hon författaren, de börjar prata, och spenderar sedan dagen ihop. Deras bekantskap tycks vara ny, men gradvis börjar de samtala såsom ett gift par skulle samtala med varandra, och plötsligt vet vi inte längre någonting om deras relation. Är det bara ett charmigt uppvaktande? Är de i själva verket ett gift par? Det blir ett spännande, underhållande möte där vi själva får fylla i tomrummen.

Men en varning är på plats. Risken finns att detta intellektuella, raffinerade romantiska drama orättvist får stämpeln ”romantiskt myspys” när det får premiär på svenska biografer. Anledningen är den svenska titeln. Originalets ”Copie conforme”, ”äkta kopia”, anspelar på den bok i filmen som den engelska författaren föreläser om, en bok som diskuterar nyttan och värdet i original kontra kopior, framförallt i konsten. Detta tema får sin naturliga parallell då Binoche och mannen själva börjar framföra sin pardans, som kanske eller kanske inte är äkta.

På svenska har distributören dock bestämt att filmen ska heta Möte i Toscana. Från ett intellektuellt laddat namn, en titel med ambitioner och tvetydighet – till något som doftar verklighetsflyende romanslitteratur. En titel att glömma, helt enkelt. Det är ett cyniskt men säkert logiskt sätt att locka den förväntade målgruppen – medelålders kulturdamer som man förutsätter flockar till salongerna så fort något med ”Toscana” eller ”Provence” i titeln visas – som om den geografiska hemvisten skulle diktera hur filmen i övrigt är.

Så luras inte av titeln. Gräv djupare. Gå bortom affischen och associationerna. Då kommer du att upptäcka en av vårens mest intressanta och underfundiga filmer.

Tidigare publicerad i Plaza Magazine.

Fyra recensioner

Winter's Bone – PPPPP

Debra Graniks redan prisade adaption av Daniel Woodrells okuvliga deckare i amerikansk fattig bergsmiljö är karg, hård och en av årets bästa filmer. Woodrell har gjort det till en specialitet att skildra vit underklass genom ett klassiskt noir-filter, och Granik förvaltar historien om unga Ree och hennes alltmer hopplösa sökande efter sin försvunna far med fullständig kontroll. Jennifer Lawrence i rollen som Ree är ett sällsynt stjärnskott vars integritet och handlingskraft går rakt igenom duken.

Carlos – PPP

Olivier Assayas film om den ökände terroristen Carlos, ”Schakalen” populärt kallad, är en mastodont som trots storleken rör sig över decennier och hanterar politiska intriger, multipla kontinenter och språkbarriärer på ett förvånansvärt snyggt sätt. Framförallt imponerar Édgar Ramírez i huvudrollen som den karismatiske och kallhamrade revolutionären. Ibland känns filmen något sammanfattande, trots en spellängd på knappt tre timmar, men den finns också i en fem timmar lång TV-version för den hugade.

Enter the Void – PPP

Gaspar Noés senaste film visades redan förra året på festivaler, men i en version som var långt ifrån klar. Nu finns Enter the Void till slut i en färdig version, och resultatet är en visuell tour de force, en psykedelisk skärseldsvandring genom ett neondränkt Tokyo. En ung knarklangare dör, och hans osaliga ande svävar över miljonstaden och blickar tillbaka på hans liv. Noé lyckas kombinera känslan från Kubricks 2001 med Jonas Åkerlunds Prodigy-video Smack My Bitch Up på ett sublimt och svindlande sätt.

Howl – PPP

Howl är berättelsen om Allen Ginsbergs episka dikt med samma namn – hur den skrevs, vad som fick beatpoeten Ginsberg att frammana dess form och innehåll – men det är också berättelsen om hur dikten hamnade framför en domstol, anklagad för att vara obscen. Regissörerna Rob Epstein och Jeffrey Friedman har gjort en sevärd dramadokumentär i vilken arkivbilder blandas med dramatiserade scener från Ginsbergs liv. James Franco gör ytterligare en trovärdig rolltolkning som den inflytelserika poeten.

Tidigare publicerade i Plaza Magazine.