Arvet efter Bergman

Som svensk kritiker eller filmarbetare förväntas man nästan ha en bestämd åsikt om Ingmar Bergman - inte bara om hans filmer utan även om personen, regissören, fenomenet. Ibland får jag intrycket att man knappt får lov att inleda sitt kritikervärv eller filmskapande innan man har formulerat vad man tycker om denna ikon inom svensk kultur, hur man förhåller sig till hans liv och gärning. Bergman tycks ofrånkomlig.

Och inte undra på. Har man en karriär som sträcker sig över nästan sju decennier - från manusförfattande på tidigt 1940-tal, via jobb som regiassistent åt Alf Sjöberg, till regissör med full kreativ kontroll över sina egna nationellt och internationellt hyllade filmer, från Kris 1946 fram till avskedet med Saraband 2003 - då gör man ett ordentligt avtryck på ett litet lands kulturliv.

Lägg därtill Bergmans oerhörda produktivitet. Mellan 1946 och 1964 skrev och regisserade han i snitt en film om året, ibland två, samtidigt som han satte upp pjäser på flera av landets teatrar, bland annat Dramaten och på Malmö Stadsteater, där han var konstnärlig ledare under flera år. Hans produktioner dominerade både vita duken och scenen - ofta med samma skådespelarensembler. Inspelningsmässigt var Bergman också smart, och höll sig ofta till förhållandevis enkla miljöer som höll nere budget och underlättade ett flinkt arbete.

Under sin konstnärligt kanske mest intressanta period, från början av 50-talet och ett tiotal år framåt, sammanföll dessutom Bergmans framgångar med en allmän kreativ och kommersiell nedgång för svensk film, något som cementerade hans särställning och maktposition inom det svenska kulturlivet. Filmprofessor Leif Furhammar har träffande beskrivit Bergman som en absurditet i jämförelse med annan svensk filmproduktion under den här tiden - så mycket bröt han av mot den rådande rötan, i så ensamt majestät tronade han.

När så nästa generation regissörer kom fram i början av 60-talet, inspirerade av den franska nya vågen och med ett mer uttalat samhällsengagemang än Bergman, kan man förstå att mästaren framstod som ett väghinder och en representant för etablissemanget. Det var ingen slump att Malmösonen Bo Widerberg såg Bergman som en del av problemet med branschen i sin skrift Visionen i svensk film (1962).

Min egen relation till Ingmar Bergman är tämligen okomplicerad. Den storslagna familjekrönikan Fanny & Alexander, Bergmans sista biofilm, blev mitt första riktiga möte med honom, men det var först på universitetsnivå jag stiftade bekant med hans filmer på allvar, samtidigt som jag studerade andra samtida europeiska och amerikanska regissörer, vilket gav ett välbehövligt internationellt perspektiv till Bergmans katalog, och bekräftade hans storhet för mig. Vad jag däremot inte hade räknat med var hans bredd - eller hans humor. Få regissörer kan så naturligt växla mellan lustigheterna i Sommarnattens leende till ångesten i Tystnaden.

För mig har Bergmans filmer under åren blivit ett slags verktyg eller nycklar, inte bara till Bergman själv utan till den svenska filmhistorien i stort. Eftersom han var verksam under så många år, i så många olika discipliner och inom så många olika genrer, är hans verk ofta brukbara som fond, som ett sammanhang, om det så rör sig om en diskussion kring svensk filmpolitik eller hur bilden av Sverige internationellt formades genom Bergmans filmer.

Man kan inte klandra dåtidens filmskapare för att de upplevde att Bergman tog hela skådespelarkåren gisslan eller monopoliserade filmproduktionen i Sverige så att det under en period nästan bara fanns utrymme för demonregissören själv. Men hur förhåller sig dagens filmarbetare till det berömda Bergmanspöket? Finns mästarens närvaro överhuvudtaget kvar någonstans, likt en magikers vålnad vars förtryckande skugga hindrar kreatörer från att utföra stordåd? Eller är det bara vidskepelse, en tom mytbildning baserad på Bergmans förmodade inflytande och makt? Bilden som frammanas är onekligen lockande, och som tagen ur en saga: från sitt karga Fårö, självvalt isolerad på en svårtillgänglig ö mitt ute i havet, kastar den mäktige trollkarlen sina besvärjelser mot fastlandet.

Men så verkar inte Bergman uppfattas idag. Efter diskussioner med några svenska filmarbetare drar jag istället den ovetenskapliga slutsatsen att Bergman snarare tjänar som inspiration än hinder på vägen för unga filmare. Det var Bergman som gjorde dem medvetna om auteur-traditionen i Sverige, där regissören ofta filmar sitt eget manus och står som den kreativa kraften bakom en film, omgiven av duktiga medarbetare och bra skådespelare. Det var Bergman som visade att en vass historieberättare kan hävda sig internationellt även om man kommer från en liten nordisk avkrok. Och det var Bergman som med sin integritet och konstnärliga kompromisslöshet bidrog till att skapa en stark motpol till en filmindustri besatt av kommersiella framgångar - en kamp som ständigt pågår, kanske ännu mer idag.

Det är filmerna som lever kvar, inte spöket.

Martin Degrell
filmkritiker och kulturjournalist

Text för Malmö Stadsteaters programtidning, hösten 2011.