Lunds humorfestival 2011

Precis som i fjol drabbas humorfestivalens besökare av lyxproblemet att många intressanta föreställningar krockar. Hur man än bär sig åt missar man mängder av komiker - men hellre valfrihet än en snitslad bana. Oavsett vad man väljer springer man dock på Johan Wester och Anders Jansson. De drar ett stort lass under festivalen och är på plats på i princip allt jag ser under fredagen, antingen på scen, som presentatörer eller bara som åskådare. Engagemanget är det inget fel på - och Lund älskar sina komikerkungar.

Halv fem på eftermiddagen är en otacksam tid att köra ståupphumor på - i Stadshallens trista stora sal dessutom - men Elin Nordén, Özz Nûjen och Anna-Lena Brundin gör ett bra jobb med att få igång publiken. Det funkar om inte annat utmärkt som en aptitretare inför resten av kvällen.

Festivalens program är liksom förra året varierat, från dessa ensamma ståuppare på en tom scen till talkshows och framträdanden som nästan dränks i rekvisita. Samtliga behövs om en bred humorfestival ska lyckas locka en stor publik med spretande smak (och det säger jag fullt medveten om festivalpublikens relativa homogenitet).

Utifrån detta är The Pajama Men från Albuquerque en närapå perfekt bokning. Shenoah Allen och Mark Chavez är publikvänliga men aldrig simpla, snarare supersmarta i sin blixtrande snabba sketchshow, där de utan rekvisita och klädbyten iscensätter en myriad fragmenterade scener med en skärpa och komisk tajming som imponerar. Stundtals blir det lite väl flamsigt och teaterapigt, men det är en mindre invändning.

En annan synkad duo är Emma Hansson Löfgren och Sissela Benn, som repriserar sina aktivistkaraktärer Haggan och Ludret från förra årets festival, och även om det till stor del framförs bekant material är det alltid roligt att se detta skånska komikerpar.

Det hedrar också festivalen att bjuda in gäster från humorns värld för samtal om sina liv och erfarenheter, som ärrade TV-producenten John Lloyd, vars karriär sträcker sig från Not the Nine O’Clock News via Black Adder till frågeprogrammet QI. Hans pratstund med Wester och Jansson på ett nästan fullsatt Kino blev en underhållande timme, där Lloyd reflekterade över då och nu, mindes friheten han hade i början av sin karriär och pratade om sin vänskap med Stellan Sundahl.

Nyazeeländaren Sam Wills kallar sig The Boy with Tape on His Face när han framför sin föreställning som skulle kunna beskrivas som ny-mim. Med en bit svart maskeringstejp för munnen använder han sig av musik, ljudeffekter och oändligt med prylar för att roa stora salen i AF-borgen, och han lyckas till fullo - men förlitar sig irriterande mycket på delaktighet från publiken, i form av (o)frivilliga statister som dras upp på scen för att bistå honom i diverse halvförnedrande nummer. När tre hopplöst stela gubbar i grått ska koreograferas för ett taffligt dansnummer är stämningen farligt nära firmafest. Publiken ylar av skratt.

Tidigare publicerad i Sydsvenskan 2011-09-04.

Listig bovjakt

FBI:s lista över de tio mest efterspanade brottslingarna i USA frammanar mytiska bilder av Vilda Västerns wanted-affischer, och har sedan länge varit byråns hemsidas dragningskraft. Den är särskilt spännande att besöka i samband med att någon på listan grips eller dödas, som gangstern Whitey Bulger eller Usama bin Ladin. Hur förändras listan? Vem tar de infångades platser? Finns det några bubblare som är på väg upp? Det är brottsbekämpning och listmani stöpt i en makaber underhållningsform.

Men fbi.gov rymmer även andra fascinerande saker, som en knep och knåp-sida för barn och fyra olika poddsändningar, där man kan lära sig om historiska fall, lyssna på bakom kulisserna-snack och ta del av pedagogiskt utrednings-ABC. Det är en publikvänlig blandning av modernt kriminalnörderi och väloljat pr-maskineri. Det enda som saknas är en webbshop med byråmemorabilia.

När får vi se något sådant på polisens eller Säpos hemsidor?

Tidigare publicerad i Sydsvenskan 2011-08-29.

Malmö från alla håll

Det Malmö som visas upp i Adam Haglunds panoramabilder över staden (på ATT:Gallery t o m 30.9) är motsägelsefullt.

Å ena sidan porträtteras en levande, pulserande organism med lika många historier som en världsmetropol, å andra sidan möter vi en öde spökstad, till synes övergiven av de människor som en gång bodde där. Formatet på de knivskarpa bilderna – svindlande perspektiv som ibland skarvas ihop så de bildar ett helt, skevt 360-graders varv – i kombination med val av motiv skapar en bitvis övernaturlig, filmisk känsla.

Stämningen förtas dock något av de ingående men halvkokta motiv­beskrivningarna som hör till bilderna. Kalenderbitaren i mig uppskattar detaljrikedomen men frustreras av att inte få veta något mer substantiellt om motiven; fotoromantikern i mig vill ha mindre information och mer mystik. Ett tips: skippa texterna. Låt bilderna själva få berätta.

Tidigare publicerad i Sydsvenskan 2011-08-28.

Arvet efter Bergman

Som svensk kritiker eller filmarbetare förväntas man nästan ha en bestämd åsikt om Ingmar Bergman - inte bara om hans filmer utan även om personen, regissören, fenomenet. Ibland får jag intrycket att man knappt får lov att inleda sitt kritikervärv eller filmskapande innan man har formulerat vad man tycker om denna ikon inom svensk kultur, hur man förhåller sig till hans liv och gärning. Bergman tycks ofrånkomlig.

Och inte undra på. Har man en karriär som sträcker sig över nästan sju decennier - från manusförfattande på tidigt 1940-tal, via jobb som regiassistent åt Alf Sjöberg, till regissör med full kreativ kontroll över sina egna nationellt och internationellt hyllade filmer, från Kris 1946 fram till avskedet med Saraband 2003 - då gör man ett ordentligt avtryck på ett litet lands kulturliv.

Lägg därtill Bergmans oerhörda produktivitet. Mellan 1946 och 1964 skrev och regisserade han i snitt en film om året, ibland två, samtidigt som han satte upp pjäser på flera av landets teatrar, bland annat Dramaten och på Malmö Stadsteater, där han var konstnärlig ledare under flera år. Hans produktioner dominerade både vita duken och scenen - ofta med samma skådespelarensembler. Inspelningsmässigt var Bergman också smart, och höll sig ofta till förhållandevis enkla miljöer som höll nere budget och underlättade ett flinkt arbete.

Under sin konstnärligt kanske mest intressanta period, från början av 50-talet och ett tiotal år framåt, sammanföll dessutom Bergmans framgångar med en allmän kreativ och kommersiell nedgång för svensk film, något som cementerade hans särställning och maktposition inom det svenska kulturlivet. Filmprofessor Leif Furhammar har träffande beskrivit Bergman som en absurditet i jämförelse med annan svensk filmproduktion under den här tiden - så mycket bröt han av mot den rådande rötan, i så ensamt majestät tronade han.

När så nästa generation regissörer kom fram i början av 60-talet, inspirerade av den franska nya vågen och med ett mer uttalat samhällsengagemang än Bergman, kan man förstå att mästaren framstod som ett väghinder och en representant för etablissemanget. Det var ingen slump att Malmösonen Bo Widerberg såg Bergman som en del av problemet med branschen i sin skrift Visionen i svensk film (1962).

Min egen relation till Ingmar Bergman är tämligen okomplicerad. Den storslagna familjekrönikan Fanny & Alexander, Bergmans sista biofilm, blev mitt första riktiga möte med honom, men det var först på universitetsnivå jag stiftade bekant med hans filmer på allvar, samtidigt som jag studerade andra samtida europeiska och amerikanska regissörer, vilket gav ett välbehövligt internationellt perspektiv till Bergmans katalog, och bekräftade hans storhet för mig. Vad jag däremot inte hade räknat med var hans bredd - eller hans humor. Få regissörer kan så naturligt växla mellan lustigheterna i Sommarnattens leende till ångesten i Tystnaden.

För mig har Bergmans filmer under åren blivit ett slags verktyg eller nycklar, inte bara till Bergman själv utan till den svenska filmhistorien i stort. Eftersom han var verksam under så många år, i så många olika discipliner och inom så många olika genrer, är hans verk ofta brukbara som fond, som ett sammanhang, om det så rör sig om en diskussion kring svensk filmpolitik eller hur bilden av Sverige internationellt formades genom Bergmans filmer.

Man kan inte klandra dåtidens filmskapare för att de upplevde att Bergman tog hela skådespelarkåren gisslan eller monopoliserade filmproduktionen i Sverige så att det under en period nästan bara fanns utrymme för demonregissören själv. Men hur förhåller sig dagens filmarbetare till det berömda Bergmanspöket? Finns mästarens närvaro överhuvudtaget kvar någonstans, likt en magikers vålnad vars förtryckande skugga hindrar kreatörer från att utföra stordåd? Eller är det bara vidskepelse, en tom mytbildning baserad på Bergmans förmodade inflytande och makt? Bilden som frammanas är onekligen lockande, och som tagen ur en saga: från sitt karga Fårö, självvalt isolerad på en svårtillgänglig ö mitt ute i havet, kastar den mäktige trollkarlen sina besvärjelser mot fastlandet.

Men så verkar inte Bergman uppfattas idag. Efter diskussioner med några svenska filmarbetare drar jag istället den ovetenskapliga slutsatsen att Bergman snarare tjänar som inspiration än hinder på vägen för unga filmare. Det var Bergman som gjorde dem medvetna om auteur-traditionen i Sverige, där regissören ofta filmar sitt eget manus och står som den kreativa kraften bakom en film, omgiven av duktiga medarbetare och bra skådespelare. Det var Bergman som visade att en vass historieberättare kan hävda sig internationellt även om man kommer från en liten nordisk avkrok. Och det var Bergman som med sin integritet och konstnärliga kompromisslöshet bidrog till att skapa en stark motpol till en filmindustri besatt av kommersiella framgångar - en kamp som ständigt pågår, kanske ännu mer idag.

Det är filmerna som lever kvar, inte spöket.

Martin Degrell
filmkritiker och kulturjournalist

Text för Malmö Stadsteaters programtidning, hösten 2011.

5-Second Films

Internet har gjort oss både otåliga och kräsna - en mardrömskombination för kreativa människor som försöker fånga vår uppmärksamhet på nätet. Hur länge orkar vi vänta på att en sajt ska ladda klart innan vi tröttnar? Ett par sekunder? Hur lång tid får en YouTube-video på sig att hänföra oss innan vi gäspar och klickar oss vidare? Tio? Aldrig tidigare har det varit lättare att avfärda underhållning.

Några som vänt detta dilemma till en styrka är gänget bakom 5-Second Films (www.5secondfilms.com). De gör kortfilmer - små, roliga vinjetter som är exakt fem sekunder långa. Det är inte mycket man hinner med på så kort tid; en tanke, ett par repliker, sedan är stunden över. Varje film är fylld till bristningsgränsen med innehåll. Tempot är halsbrytande.

Det hindrar dock inte kollektivet från att sikta högt och etablera absurda koncept som inte alls ryms inom den självpåtagna begränsningen. Vi fyller i resten själva. Filmen tar slut efter fem sekunder, men berättelsen fortsätter hos oss.

Tidigare publicerad i Sydsvenskan 2011-08-22.

Om samlande, exklusivitet och tillgänglighet

Vad gör den hängivna samlaren, som ägnat år åt att gå från ett antikvariat till ett annat på jakt efter den där undflyende förstautgåvan, när alla plötsligt har samma förutsättningar att hitta det man letar efter – på nätet?

Det är en lugn lördagskväll på Manhattans Upper East Side. Jag har ­efter detaljerade instruktioner tagit mig fram till ett anonymt höghus, och ringer nu på porttelefon nummer sju. Inget namn på knappen. Det dröjer någon halvminut, sedan sprakar det till i låset och jag kliver in i det dunkla trapphuset. Tomt på folk. Någon rasslar med en låskedja en våning upp. Jag förflyttar mig dit. En dörr öppnas, en hand vinkar in mig, och jag kliver in i en liten lägenhet, fylld från golv till tak med böcker. Jag befinner mig i ett hemligt bokantikvariat.

Bilden av hemliga litterära tillhåll kan föra tankarna till diktaturer ­eller dystopier, där böcker är förbjudna och intresset för dem måste hållas vid liv i lönndom – men i det här fallet handlar det om en självpåtagen sekretess, en hemlig klubb för utvalda, de som är värdiga inträde.

För att få tillgång till antikvariatet måste man bli godkänd och inbjuden, och för att bli det måste man känna någon, som känner någon, som känner Michael, innehavaren. Tid måste också avtalas – antikvariatet har inga normala öppettider utan gläntar ­endast på dörren vid överenskommelse.

Det finns delvis en pragmatisk orsak till varför verksamheten sker bakom lyckta dörrar – absurda lokalhyror och en allmän ekonomisk nedgång för bokhandlare är inte oväsentliga faktorer i ekvationen – men Michaels antikvariat kan också ses som en ­logisk yttring av dagens samlarkultur, och hur behovet av ett intresses exklusivitet blir allt tydligare i en tid då allt finns tillgängligt för alla, överallt och hela tiden.

Vad gör den hängivna samlaren, som hela sitt liv letat efter den där sällsynta skivan, ägnat år åt att gå från ett dammigt antikvariat till ett annat på jakt efter den där undflyende förstautgåvan, byggt en identitet kring sitt samlande och sina erövringar – när alla plötsligt har samma förutsättningar att hitta det man letar efter, och allt finns ett musklick bort?

Jublar man över de nya möjlig­heterna eller gråter man över hur det inte går att göra några loppisfynd längre, och istället konstruerar nya arenor där man precis som tidigare får en känsla av att ligga steget före?

Idag är spelfältet för alla samlare mer demokratiserat än någonsin, tack vare näthandeln i alla dess former. Nytt och begagnat, köp, sälj och byt. Tillgängligheten ökar, men också kunskapen och prismedvetenheten. En generaliserande konsekvens av detta är dock att man nästan aldrig kan göra några fynd längre. När allting omedelbart kan verifieras och jämföras försvinner lite av spänningen med att leta.

Michael har sålt böcker på alla sätt man kan tänka sig – bokbord, bokhandel, på mässor, på nätet – under flera årtionden. Han håller med om att nätet gjort folk mer prismedvetna, men tycker inte att det är negativt, det innebär bara att oseriösa handlare inte längre kan blåsa folk på pengar med upptrissade priser. Men visst tar det bort lite av tjusningen med att leta efter böcker, på samma sätt som det hela tiden blir mindre lockande att inventera okända marknader. Alla inblandade vet alltings värde, och vet de inte finns information att få, en app bort.

Romantiserar vi jakten för mycket? Denna eventuellt förlorade tjusning, det långa sökandet efter en skatt vid vägs ände? Jag älskar att dyka ner i vinylbackar på såväl loppisar som i vanliga skivaffärer, men det är alltmer sällan jag återvänder till ytan med något sensationellt fynd. Samtidigt kan jag logga in på marknadsplatsen som är knuten till den enorma skivdatabasen Discogs och handla begagnade skivor – exakt de jag vill ha – av andra privatpersoner från hela världen, och få ett kalenderbitande nätsamhälle på köpet, som crowdsourcar fram detaljer om varje litet skivsläpp man kan tänka sig, i bästa Wikipedia-anda. Hur kan jag inte också älska ett sådant upplägg?

För journalisten Matthew J X Malady är dock den nya samlarvärlden problematisk. I ett dramatiskt och nostalgiskt inlägg på Slate beklagar han sig över denna nyordning, där ansträngningen för att få tag på samlarföremål minimerats – själv känner han sig som en bedragare när han använder Ebay och inte en lokal antikhandel för att hitta presenter till släktingar. Tiden för upptäckter är förbi, menar Malady. Magin är över.

Patton Oswalt är inne på samma linje, men går ännu längre. I en bitvis svavelosande artikel i Wired tidigare i år beskriver komikern och författaren hur han och kompisarna i hålan där de växte upp fick kämpa sig fram till litterära och filmiska godbitar i en kulturell öken, och kontrasterar det mot dagens ungdom som får allt serverat på silverfat och inte har vett att uppskatta överflödet. De har det för lätt, menar Oswalt. De är bortskämda.

Det är ganska mycket grinig gammal gubbe över både Maladys och ­Oswalts texter, men även om jag inte delar deras varma känslor för en svunnen tid då mycket var otillgängligt, obskyrt och i ärlighetens namn ganska bedrövligt, så kan jag relatera till ruset man får då man till slut kommer över det man letat sig för­därvad efter, suktat efter under lång tid – och just den tillfredsställelsen kanske inte den nya generationens samlare upplever. Frågan är: spelar det någon roll?

I sina resonemang missar både Malady och Oswalt dessutom en grundläggande men viktig aspekt i samlarkulturer: pengafrågan. Bara för att någonting blir tillgängligt innebär inte det att man har råd att köpa det omedelbart. Att spara pengar till något är fortfarande en högst konkret aspekt av att vara samlare.

Min kompis Peter, en av de mest inbitna samlarna jag känner, är mindre bekymrad. I min umgängeskrets var han i många år alltid först ut med spel, obskyra filmer och memorabilia – en urnörd som tog sitt samlande på yttersta allvar. De senaste åren har dock Peters särställning bland mina vänner avtagit. Fältet har planats ut.

Han kan själv lite nostalgiskt se tillbaka på åren innan internet, när informationsflödet var starkt begränsat och varje litet korn man kom över var en triumf. Men han sörjer inte det förflutna – istället är han glad över att leva i en tid då det är lättare än någonsin att söka information om sina intresseområden och skaffa precis vad man vill till sina samlingar.

På det hemliga antikvariatet i New York finns få dyrgripar – jag ser några tidiga Penguinutgåvor på en hylla – men det är inte heller poängen. Michael insisterar att inget köptvång råder, och att folk lämnar stället tomhänta hela tiden. (Jag går därifrån med biografier om Otto Preminger och Preston Sturges.) Jag funderar på hur mycket besökarna lockas till Michaels lönnantikvariat på grund av hemlighetsmakeriet och känslan av att vara lite utvalda – jag menar, vad gör jag själv här? Jag tar försiktigt upp frågan. Jo, för vissa är smygandet det viktiga, tror Michael. För andra är det samlingsplatsen för likasinnade som lockar. Men huvudsaken kommer alltid att vara böckerna.

Tidigare publicerad i Sydsvenskan 2011-08-21.

Aziz Ansari

”Varför är ni här? Hur känner ni till mig?” När den amerikanske komikern Aziz Ansari klev ut på scenen i Glassalen på Tivoli i lördags inför 700 entusiastiska personer kunde han inte dölja sin nyfikenhet.

Troligtvis var det inte spelad ödmjukhet. Frågan är befogad. Inget av det som grundlagt Ansaris framgångar i USA – sketchshowen Human Giant, NBC:s sitcom Parks and Recreation, hans ståuppkarriär – har egentligen nått Sverige eller Danmark. Inget har åtminstone gått på TV här. Internet i all ära, men det är skillnad på populära YouTube-klipp och att få folk att betala 300 spänn en lördagskväll för att se en humorist som olyckligt nog är mest känd för att han är kompis med Kanye West.

Så naivt resonerade jag på vägen till Tivoli. Ansari är förvisso ingen Jerry Seinfeld som säljer ut stora arenor, men han har en bas som är bred nog att locka folk även i Köpenhamn - fans som endast upplevt honom på nätet. Dagens insikt: 650 000 följare på twitter är inte alltid bara en skrytsam chimär.

Tidigare publicerad i Sydsvenskan.

Kenny G hos Obama

I samband med upprördheten över att rapparen Common förra veckan bjöds in till Vita Husets årliga poesidag tillsammans med andra prominenta diktare - en preudokontrovers underblåst av gaphalsarna på Fox News och effektfullt skjuten i sank av Jon Stewart och andra satiriker - missade de flesta bevakare den riktiga katten bland hermelinerna.

I skuggan av Common hade nämligen president Obama även bjudit in poeten Kenny Goldsmith, vars lekfulla respektlöshet inför sin egen konstform fick många åhörare att höja på ögonbrynen. När Michelle Obama ordnade poesiworkshop för skolelever, och dekorerade poeter som Billy Collins och Rita Dove pratade om inspiration och om att hitta sin egen röst, lockade UbuWeb-grundaren fram nervösa skratt när han med stor entusiasm uppmanade studenterna att arbeta med plagiat och samplingar, piratkopiera sig fram, förkasta inspiration, utplåna det egna uttrycket. Författare anstränger sig för mycket, suckade han.

Goldsmith berättade om sin skrivarkurs i “uncreative writing”, där originalitet och skrivkramp är bannlyst, och om arbetet med sitt monumentala verk Day från 2003, som består av ett minutiöst transkriberat exemplar av New York Times. Poesi är gränslöst, konstaterade han, och tog sig själv som exempel - vilken annan uttrycksform skulle släppa in någon som honom?

Det var stor, subversiv underhållning, som finns arkiverad på whitehouse.gov/live.

En något nerkortad version av den här texten publicerades i Sydsvenskan 2011-05-20.

Dansbanan i Täfteå

När jag var tonåring var dansbandsmusik ungefär det töntigaste jag överhuvudtaget kunde föreställa mig. Dansband var fula LP-omslag i dammiga loppisbackar, det var Svensktoppen på söndagar, det var de pinsamma delarna av pappas skivsamling. Jag förstod aldrig tjusningen med musiken - och det gör jag nog fortfarande inte. Dansband var harmlöst men mördande i sin banalitet.

Å andra sidan var kulturen kring dansbandsmusiken något som i allra högsta grad levde och frodades på landsbygden där jag växte upp, och den har jag lättare för att om inte uppskatta så åtminstone förstå. Mina föräldrar var aldrig engagerade i den, men jag minns att min gudmor jämt var ute och svängde på dessa dansställen, och min faster och farbror skippade glatt sammankomster på både helger och födelsedagar för att åka ut till någon loge i skogen och dansa halva nätterna. Det går upp för mig ju mer jag tänker på det: hur de brann för detta med dansen. De tog sin hobby på största allvar.

Med detta i bagaget var det med ett visst intresse jag tog mig an SVT:s nya dokumentärserie Dansbanan i Täfteå, ett program som blivit utskällt på såväl kultursidor som på bloggar och i P1 för sina påstått onyanserade och föraktfulla porträtt av en samling människor med anknytning till en dansloge i det lilla samhället Täfteå utanför Umeå.

Mitt första intryck är att det inte är lika elakt som jag hade befarat, men tilltalet är problematiskt. Speakerrösten dryper bitvis av sarkasm, och tonfallet är genomgående förenklande som vore det ett barnprogram - det är mycket klappa på huvudet, som att man passar på att idiotförklara de som tittar på programmet samtidigt som man idiotförklarar personerna framför kameran.

För det är ju det här som är den springande punkten för kritiken mot Dansbanan i Täfteå, skildringen av personerna kring den lilla logen. Är de utsatta för ett hånfullt produktionsbolag som gör high five när de hittar dessa tevemässiga guldklimpar, dessa norrländska kufar, eller är det ett empatiskt porträtt av en liten landsbygdsorts mest färgstarka och underhållande personer?

Kanske behöver det ena inte utesluta det andra, men frågan om vem som är avsändare är alltid viktig. Vem gör programmet? För vem? I sådana här sammanhang är balansgången mellan genuint visat intresse för udda människor å ena sidan, och exploaterande freakshow å den andra, utomordentligt svår. Upplevelsen av balansgången är til syvende og sidst upp till den enskilde betraktaren - som producent lämnar man verket ifrån sig och hoppas att ens intentioner är så tydliga att de inte kan missuppfattas.

Som kritiker är det dessutom nästan en hopplös debatt att ge sig in i, eftersom kritiken mot programmet lika snabbt vänds tillbaka mot dig, vilket anmälare av det här programmet fått erfara: det är dina egna fördomar som vädras! Det är i själva verket du som ser dessa fina människor som töntar och förlorare, inte vi som gjort programmet! Vi älskar dem!

Jag lämnar programmet med en känsla av att dansbandsmiljön egentligen är helt oviktig för producenterna. Det är bara en fond på vilken man kan projicera de roliga typerna man har hittat - de hade lika gärna kunna filmats på en Finlandsfärja eller en campingplats.

Dansbandskulturen förblir något av en gåta för mig. Jag börjar fantisera om en cinéma vérité-dokumentär från den här miljön, utan intervjuer eller berättarröst - bara en tyst observerande kamera. Ring Frederick Wiseman! Men det är inte så man gör TV-dokumentärer 2011. Idag måste vi ha karaktärer, stjärnor - oavsett om de är sig själva eller spelar lite pajas framför kameran, som en av huvudpersonerna vid logen uttryckte det i Medierna i P1.

Kanske var intentionen med Dansbanan i Täfteå genuint godhjärtad och inte alls så cynisk och fördomsfull som kritiken mot den gör gällande. Så varför ekar ett replikskifte från filmen Happiness i mitt huvud efter att ha sett serien?

- Vi skrattar inte åt dig, vi skrattar med dig!
- Men jag skrattar ju inte.

Tidigare publicerad i Sydsvenskan.

Jerry Seinfeld

“Är det bara jag, eller är det varmt här inne?”, säger Jerry Seinfeld och torkar av sin panna. Vi är bara tio minuter in i stjärnkomikerns ståuppshow, och inne på Forum är det kvavt och stekhett. Men Seinfeld, för dagen klädd i mörkgrå kostym och guldgul slips, låter sig inte påverkas, utan fortsätter framföra sin monolog med smittsam entusiasm. 57 år har han hunnit bli, men han har nog aldrig uppträtt så energiskt och fysiskt på scen som nu.

I programmet Talking Funny, där Ricky Gervais samtalar med Chris Rock, Jerry Seinfeld och Louis CK om ståupphumor, kommer diskussionen vid ett tillfälle in på hur CK alltid kasserar sina skämt efter en turné och börjar om på nytt, livrädd för att stelna i gamla gester. Seinfeld har en helt annan filosofi: han är den nitiske perfektionisten. Han älskar skämt, och även om han hela tiden skriver nya räds han inte sina greatest hits; han är besatt av att kunna leverera dem på ett så fulländat sätt som möjligt.

Seinfeld är på många sätt de små tingens mästare. Där andra komiker, som landsmannen Jim Gaffigan, vänder och vrider på ett ämne tills inget längre finns att utvinna från det, skär Seinfeld rakt till kärnan av skämtet med kirurgisk precision. Han filar på det, förfinar de allmängiltiga premisserna och putsar på poängerna tills skämtet är optimalt konstruerat.

På ett utsålt Forum ser vi inget av Seinfelds långa process, bara de färdigslipade diamanterna. Här får vi det fullfjädrade komikerproffset som självsäkert kliver ut på scen och äger publiken från första stund. Ett par lustigheter om Köpenhamn, lite smicker av publiken som orkat ta sig dit för att se “sin vän Jerry från TV” - sen är han iväg på sin snyggt länkade associationskedja, som tar slut prick åttio minuter senare.

Seinfelds skämt är inte alltid världens bästa, men han har en enastående förmåga att hitta de gemensamma nämnarna i det mänskliga tillståndet och göra sig lustig över dem på ett både lättillgängligt och smart sätt. Det är en beundransvärd talang, framförallt då man betänker att det inte finns något som är universellt roligt, hur mycket vi än önskar det vore så - allt ligger i betraktarens öga.

Fokuseringen på det universella har också sina baksidor - showen blir ibland lite blodfattig, lite för prydlig. Seinfeld blir aldrig politisk och nästan aldrig personlig. Dessutom hade han gärna fått pensionera - eller åtminstone korta ner - det långa partiet om hur kvinnor och män beter sig i relationer. Där övergår det allmängiltiga i trötta klichéer.

Tidigare publicerad i Sydsvenskan.

Fyra recensioner

Hobo with a Shotgun – PP

Grindhouse-trenden, som inleddes av Robert Rodriguez och Quentin Tarantino för ett par år sedan, ses av vissa som den slutgiltiga avarten av postmodern fan-estetik upphöjd till ironisk kitsch. Riktigt så illa är det inte, men vi hade nog alla mått lite bättre om hyllningen till usla sjuttiotalsfilmer stannade vid distanserad beundran och inte aktiv återuppskattning som den här filmen, i vilken Rutger Hauer spelar en luffare i ett apokalyptiskt landskap som blir folkets hämnare. Känns mer som Troma än Grindhouse.

Gasland – PPP

Aktivistdokumentärer är populära just nu – vi tycks inte kunna få nog av David mot Goliat-berättelser, med tydliga hjältar och skurkar, vanligt folk som ställer sig upp mot orättvisor, med oddsen mot sig. Från svenska Bananas till oljedokumentären Crude, och nu Gasland, om naturgasexploatörer i USA som borrar sig genom landet på jakt efter den dyrbara gasen. Filmen vinner mycket på att regissören Josh Fox själv drabbats av gasborrning, och hans resa i USA:s sönderborrade land väcker såväl eftertanke som ilska.

Barneys många liv – PPP

Paul Giamatti är i storform som Barney, en kronisk strulpelle som ständigt finner nya sätt att krascha sina förhållanden. Ramverket är en åldrande Barney som ser tillbaka på sitt liv och sina relationer. Bygger på en bok, vilket märks – den tidshoppande strukturen känns som en roman, men hanteras ändå varsamt. Det är uniformt välspelat, även om man måste anstränga sig för att sympatisera med karaktären Barney, en skitstövel som får mycket serverat på silverfat men aldrig tycks värdesätta det.

Marwencol – PPPP

Efter Mark Hogankamp misshandlats svårt av ett gäng ynglingar vid en bar tvingades han lära sig allt på nytt – gå, skriva, tala. Minnen fanns bara kvar som fragment. I brist på hjälp från sjukvården uppfann Mark sin egen terapi – han byggde ett dioramalandskap från andra världskriget, en fantastisk värld befolkad av hans alter ego och dockversioner av alla hans vänner. Han kallade det Marwencol, och det blev hans sätt att bearbeta det som hänt. En fascinerande dokumentär om ett trauma och ett unikt sätt att gå vidare.

Tidigare publicerade i Plaza Magazine.

En mästares förfall

Jag sitter och tittar på trailern till Woody Allens nya film Midnatt i Paris – premiär i Cannes – då två tankar slår mig. Först den här: den forne mästaren har blivit en pastisch på sig själv. Midnatt i Paris verkar vara ett oinspirerat mishmash av de allra värsta sidorna av Allen – odräglig borgerlig romantik, slapp exotisering av Europa, mannen som hittar sig själv hos några genuina och oförställt charmiga fransmän (och inte minst fransyskor). Det ser ut som något som skulle kunna dyka upp som en genreparodi på humorsajten Funny or Die. Att Owen Wilson spelar huvudrollen gör mig bara mer misstänksam.

Sedan den här tanken: vi befinner oss i en tid då Woody Allens dåliga filmer för första gången sedan han slog igenom som manusförfattare och regissör på sjuttiotalet formar den första upplevelsen av honom som auteur. Vi har en hel generation unga filmälskare som främst inte känner Allen genom hans klassiska mästerverk utan via hans samtida medelmåttiga alster – för enkelhetens skull kan vi säga att det går en kvalitetsgräns circa 1995 efter Mighty Aphrodite. Ingenting han gjort därefter kan mäta sig med något han gjort tidigare.

Det är en chockerande insikt för ett stenhårt Woody-fan som undertecknad. Tillåt mig därför att bli lite nostalgisk och uppmärksamma fem av Allens tidigare filmer som alla är tidlösa klassiker – en utmanande gallring, hans karriär sträcker sig över 40 år och hans bagage innehåller nästan hur mycket kvalitet som helst.

Ta pengarna och stick. Den av Allens tidiga filmer som bäst visar hur påverkad han var av slapstickhumor och bröderna Marx. Innehåller fler fysiska gags än någon av hans senare filmer.

Annie Hall. Den moderna romantiska komedins ursprung. Så imiterad och parodierad att den nästan inte borde hålla längre, men det gör den. Omöjlig att komma ifrån. Ska man se en film som bäst sammanfattar Allen är det den här som gäller.

Broadway Danny Rose. Allens kärleksbrev till gammal showbiz, en värld han levde i under många år som komiker, innan han slog igenom som filmskapare. Underskattad komedi med Mia Farrow i en lysande biroll.

Radio Days. Den bästa av Allens romantiska tillbakablickar på en uppväxt i New York som präglades av radio och film. Genuint varmt och välgjort.

Små och stora brott. Woodys allvar kommer fram i det här hårt drabbande – men också roliga – dramat om moralitet, otrohet och ond bråd död. Kanske hans allra bästa film.

Kanske har jag helt fel. Kanske är Midnatt i Paris ett nytt mästerverk. Men i så fall äter jag upp min basker.

Tidigare publicerad i Plaza Magazine.

Fyra recensioner

Client 9: The Rise and Fall of Eliot Spitzer – PPPP

När Eliot Spitzer blev chefsåklagare i New York darrade Wall Street. Den orädde, hetlevrade juristen hade byggt sin karriär på att sätta dit svindlande toppdirektörer, och detta fortsatte även när han blev guvernör i samma stat – tills hans pikanta inblandning i en prostitutionsskandal abrupt satte stopp för karriären. Alex Gibney berättar skickligt historien om det stora demokratiska löftet som tillintetgjordes av sina egna laster, samtidigt som hans mäktiga motståndare hällde vatten på kvarnen.

Flickorna i Dagenham – PPP

En programmatisk och floskelfylld, men samtidigt en sympatisk och verklighetsbaserad historia om orättvist behandlade sömmerskor på en Fordfabrik i England som i slutet av sextiotalet strejkade för att få samma löner som männen, och därmed skrev historia. Sally Hawkins och Bob Hoskins ingår i den begåvade ensemblen, vars spel pendlar mellan trivsam komedi och känslosam dramatik. Regissören Nigel Cole skildrar detta viktiga skeende i jämlikhetens historia flyhänt och tidstroget, om än något anonymt.

It's Kind of a Funny Story – PPP

Ryan Fleck och Anna Boden är filmskaparparet som slog igenom med den lysande Half Nelson för ett par år sedan. Sedan dess har de gjort en film om en lovande baseballspelare, Sugar, och nu ger de sig på en tredje genre, när de filmatiserar en bok om en ung man i New York som frivilligt skriver in sig på en psykavdelning när han drabbas av självmordstankar. På kliniken får han perspektiv på sina problem, och även om storyn är något tunn så räddas den av mestadels utmärkta skådisar, bland dem Zach Galifianakis.

Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv – PPPP

Den thailändske regissören med det tungvrickande namnet Apichatpong Weerasethakul gör filmer som få andra – spirituella, vackra mediationer i maklig takt, ofta i underskön naturmiljö på den thailändska landsbygden. Hans senaste är ännu ett kraftprov; en finstämd berättelse om Boonmee, som tillsammans med familjemedlemmar, levande och i andeform, minns tillbaka på sina liv. Weerasethakul frammanar en säregen stämning bland både väsen och personer, en harmoni och försoning som man sent glömmer.

Tidigare publicerade i Plaza Magazine.

Gummi

Filmer som inte har människor i huvudrollerna ser man inte varje dag. Det finns såklart ett flertal exempel på de som handlar om robotar (Wall-E) eller djur (vilken Disneyfilm som helst), figurer som på många sätt agerar som människor, men väldigt få filmer handlar om ting, saker som varken talar eller på annat sätt relaterar till oss som mänskliga varelser. Döda objekt alltså, som på något sätt lever och står i centrum för filmerna. I de få fall detta inträffar är det antingen i surrealistiska sagor, som den vackra franska klassikern Den röda ballongen, om en mystisk röd ballong som en dag slår följe med en liten kille, eller skräckorienterade thrillers, som Stephen King-filmatiseringen Christine, om den mordiska Cadillacen med samma namn.

Quentin Dupieuxs märkliga Rubber sällar sig således till en ganska liten skara filmer. Rubber handlar nämligen om ett bildäck. Ett bildäck som heter Robert, som i början av filmen ligger övergivet och halvt täckt av sand i ett ökenliknande landskap. Utan förklaring väcks Robert så en dag till liv och rullar ut i världen. Men istället för att hans plötsliga nya medvetande kanaliseras i upptäckarglädje och nyfikenhet använder Robert omedelbart sina krafter i destruktiva syften. Han stöter på en tom läskburk – och rullar över den så den skrynklas ihop. Han möter en flaska, upptäcker att han besitter psykiska krafter – och spränger flaskan i luften med blotta tanken. Och så fortsätter det. Allt och alla Robert stöter på ser han som fiender – kaniner, bilister, människor i största allmänhet. Sällan söker han kamratskap, och när han gör det kan han inte förmedla det. Han är ett evigt rullande bildäck, och han har hela världen som fiende.

Rubber är en underhållande hybrid av skräckfilm, komedi, existentiell fars och inte minst metafilm. Från ett till en början säkert avstånd i en annan del av öknen står nämligen en publik och tittar på ”filmen” om Robert, precis som vi fast med kikare, möjligen ditplockade av vetenskapsmän, eller kanske något mer ondskefullt. Publiken fungerar som en grekisk kör, som kommenterar handlingen allt eftersom Robert rullar vägen fram och krossar allt framför sig.

När lagens långa arm får upp spåret på Robert tvingas den lokala sheriffen ställa sig frågan: om de där borta är en publik som tittar på en film om ett mordiskt bildäck, och allt det här är på låtsas – vem är det då som mördar alla dessa människor? Var slutar den fiktiva världen, och var tar verkligheten vid? Rubber är förtjusande vag på den punkten.

Tidigare publicerad i Plaza Magazine.

Fyra recensioner

Waiting for Superman – PPP

Ett bitvis väldigt deprimerande men behövligt dokument om skolans status i USA av Davis Guggenheim, som låg bakom Al Gore-dokumentären An Inconvenient Truth häromåret. Guggenheim utgick från sig själv när han gjorde filmen: Vilken skola ska mina barn gå i? Vad är den viktigaste faktorn för en elevs framgång – är det lärarna, skolan eller barnets uppfostran? Även om hans slutsatser kan ses som drastiska och sensationella väcker de viktiga frågor om utbildningens plats i samhället.

Never Let Me Go – PP

I en alternativ, dyster version av England växer en samling barn upp till unga vuxna bärande på en ohygglig hemlighet. En trio – Kiera Nightley, Andrew Garfield och Carey Mulligan – står på tröskeln till en vuxenvärld dit de aldrig får tillträde. Mark Romaneks film, baserad på en bok av Kazuo Ishiguro, är i grunden en science fiction-historia förklädd till lågmält drama. Det är dystert och grått, men av en god anledning – man berättar om en fundamental, allomfattande sorg.

Let Me In – PPP

Att spela in en ny version av en älskad film är alltid en utmaning, och att göra en amerikansk upplaga av den väldigt svenska skräcksuccén Låt den rätte komma in torde ha varit ännu svårare. Men Matt Reeves har under dessa omständigheter lyckats över förväntningarna. Hans version av berättelsen, som utspelas i New Mexico istället för Blackeberg, baseras mer på rå skräck, men skådespelarinsatserna imponerar, särskilt Chloe Moretz som Abby. Nyinspelningar är bevisligen inte alltid en hopplös idé.

Animal Kingdom – PPPP

Kompromisslöst actiondrama om en yrkeskriminell familj i Melbourne, Australien, som sakteliga snärjs av den lokala polisen efter att de begått ett misstag för mycket. Familjelojaliteten sätts på prov när temperaturen skruvas upp och polisen letar villiga tjallare. Den här australiska succén är baserad på riktiga händelser, och de skildras med en strålande fingertoppskänsla av regissören David Michôd och hans imponerande ensemble av skådespelare. I karaktären Pope finner vi en av årets mest obehagliga sociopater.

Tidigare publicerade i Plaza Magazine.

Chomets magi

En av 2003 års mest oväntade pärlor på filmrepertoiren var fransmannen Sylvain Chomets Trion från Belleville – ett animerat mästerverk med en helt egen ton och stil, som tycktes ha dykt upp från ingenstans, eller kanske från en annan dimension: ploppat upp i en modern värld fylld av datoranimerade blockbusters och familjevänliga Disneysagor. Chomets värld var något helt annat: en osalig och mustig blandning av fabel och dystopi, en skruvad version av Europa, där gangsters kidnappar stjärncyklister och stumma mormördrar förvandlas till hjältar. Allt magnifikt designat och handtecknat enligt gammal tradition.

En handfull år har gått, och Chomet har jobbat vidare i det tysta. Och hans nya film, Illusionisten, genomförs på samma oansenliga sätt, och med ett lika egensinnigt uttryck som debuten. Inget av uppmärksamheten och framgången tycks ha påverkat Chomet – om något så är Illusionisten ännu mer privat och blygsam, ännu mer inåtvänd och tyst, än sin föregångare.

Filmen baseras på ett tidigare ofilmat manus av Jacques Tati, den stora franska mästaren, och har i sitt centrum en Monsieur Hulot-liknande figur, som jobbar som trollkarl på olika fallfärdiga teatrar i Paris. Det är sent femtiotal, och den grånande illusionisten ser sitt värv åldras med honom. Det handlar om vaudevillens död, en alltmer marginaliserad syssla som för illusionisten längre och längre bort från händelsernas centrum, längre upp och ut på landsbygden, tills han plötsligt befinner sig i Edinburgh, Skottland. Där slår han läger på ett pensionat fyllt av likaledes deprimerade och desperata underhållare, som bara väntar på att klockan ska slå. Han möter en ung dam, tar jobb på en biltvätt, och försöker smått uppgivet att återkomma till rampljuset med sina korttrick och sin borttrollade kanin.

Chomet presenterar ofta Illusionisten på samma sätt som jag tänker mig att Tati skulle gjort det: i stora tablåer, med få närbilder, där händelser ständigt pågår i bakgrunden och i marginalerna. Edinburgh-miljöerna är älskvärt och minutiöst återskapade. På många sätt påminner just tablåerna om den gamla skolans äventyrsspel i stil med Broken Sword eller Grim Fandango – en på många sätt rik kontrast till dagens ofta hetsiga tempo, både i spel och på film.

Det är en vacker och sorglig film, och illusionistens borttynande tillvaro blir på sätt och vis en metafor för det Chomet själv sysslar med i sin idogt handritade animation – ett hantverk ingen längre efterfrågar, en utdöende konstform som allt färre människor bryr sig om.


Tidigare publicerad i Plaza Magazine.

Fyra recensioner

The Two Escobars – PPP

Ambitiös och upplysande dokumentär om två av Colombias mest kända personer med efternamnet Escobar: knarkkungen Pablo och fotbollsspelaren Andrès. De var inte släkt, men deras öden var på kusliga sätt sammanflätade. Filmen berättar hur intresset för fotboll i landet ökade parallellt med att knarkkungarna blev allt mäktigare, och hur landet störtades ner mot ruinens kant innan kursen ändrades. Det blir en undersökning av såväl samhällsekonomi och korruption som av fotbollens innersta väsen.

Black Swan – PP

Natalie Portman spelar en ballerina som är på väg mot sitt livs roll: den vita svanen i Svansjön. Men balettvärlden är en krävande och hård miljö, och Portmans sinne börjar vackla under pressen. Darren Aronofskys psykodrama är på pappret fullt av extravagant camp – en hyllning till Dario Argento via Flugan och De röda skorna – men utöver Portmans insats lyfter det inte. Aronofsky är alltför bokstavstrogen och allvarlig; ett kontrollfreak som vägrar släpper greppet. Det blir aldrig så flippat som storyn kräver.

127 Hours – PPP

Den sanna berättelsen om den amerikanske bergsklättraren Aron Ralston som fastnade med armen under ett klippblock långt ute i vildmarken och tvingades kapa sin egen arm för att överleva, är en dramatisk historia, men händelsemässigt ganska begränsad – en man sitter fast i en klippa i fem dagar. That's it. En otålig regissör som Danny Boyle tar därför till alla visuella trick han har, vilket hjälper, men det gör mig också skeptisk till Boyles egna tilltro till historien. Klart sevärd ändå – inte minst för James Franco i huvudrollen.

Monsters – PPP

Gareth Edwards regidebut tar vid ungefär där andra monsterfilmer brukar sluta. I Monsters har den första kontakten mellan människorna och utomjordingarna redan skett, och några år har förflutit. Varelserna är nu ett ständigt närvarande hot, men människor har lärt sig att leva med det och gå vidare. Parallellerna till dagens terrorhot är tydliga. Det är en spännande men ändå lågmäld film, och det mest imponerande är hur snygg Edwards lyckats få den, med minimala medel – effekterna är smakfulla och sparsamt använda.

Tidigare publicerade i Plaza Magazine.

Språkförbistring på svenska biografer

Nu i mars har den iranske regissören Abbas Kiarostamis nya film, den företrädesvis franskfinansierade Copie conforme, svensk biopremiär. Kiarostami, som mest arbetar utanför Iran nu för tiden, är en förgrundsfigur för den iranska nya vågen, och oändligt respekterad för sina filmer, som ofta innehåller reflektioner över sanning och lögn, fasad och verklighet. Samtidigt utmärks flera av Kiarostamis verk av en vilja, ibland lekfull och ibland gravallvarlig, att utforska det regelverk som vi som publik och han som filmskapare har satt upp mellan oss – och att tänja på dessa gränser.

Copie conforme är inget undantag. Den utspelar sig i en liten italiensk stad. Juliette Binoche spelar en kvinna som går och lyssnar på en engelsk författare, som är i staden för att föreläsa om sin nya bok. Efter föreläsningen träffar hon författaren, de börjar prata, och spenderar sedan dagen ihop. Deras bekantskap tycks vara ny, men gradvis börjar de samtala såsom ett gift par skulle samtala med varandra, och plötsligt vet vi inte längre någonting om deras relation. Är det bara ett charmigt uppvaktande? Är de i själva verket ett gift par? Det blir ett spännande, underhållande möte där vi själva får fylla i tomrummen.

Men en varning är på plats. Risken finns att detta intellektuella, raffinerade romantiska drama orättvist får stämpeln ”romantiskt myspys” när det får premiär på svenska biografer. Anledningen är den svenska titeln. Originalets ”Copie conforme”, ”äkta kopia”, anspelar på den bok i filmen som den engelska författaren föreläser om, en bok som diskuterar nyttan och värdet i original kontra kopior, framförallt i konsten. Detta tema får sin naturliga parallell då Binoche och mannen själva börjar framföra sin pardans, som kanske eller kanske inte är äkta.

På svenska har distributören dock bestämt att filmen ska heta Möte i Toscana. Från ett intellektuellt laddat namn, en titel med ambitioner och tvetydighet – till något som doftar verklighetsflyende romanslitteratur. En titel att glömma, helt enkelt. Det är ett cyniskt men säkert logiskt sätt att locka den förväntade målgruppen – medelålders kulturdamer som man förutsätter flockar till salongerna så fort något med ”Toscana” eller ”Provence” i titeln visas – som om den geografiska hemvisten skulle diktera hur filmen i övrigt är.

Så luras inte av titeln. Gräv djupare. Gå bortom affischen och associationerna. Då kommer du att upptäcka en av vårens mest intressanta och underfundiga filmer.

Tidigare publicerad i Plaza Magazine.

Fyra recensioner

Winter's Bone – PPPPP

Debra Graniks redan prisade adaption av Daniel Woodrells okuvliga deckare i amerikansk fattig bergsmiljö är karg, hård och en av årets bästa filmer. Woodrell har gjort det till en specialitet att skildra vit underklass genom ett klassiskt noir-filter, och Granik förvaltar historien om unga Ree och hennes alltmer hopplösa sökande efter sin försvunna far med fullständig kontroll. Jennifer Lawrence i rollen som Ree är ett sällsynt stjärnskott vars integritet och handlingskraft går rakt igenom duken.

Carlos – PPP

Olivier Assayas film om den ökände terroristen Carlos, ”Schakalen” populärt kallad, är en mastodont som trots storleken rör sig över decennier och hanterar politiska intriger, multipla kontinenter och språkbarriärer på ett förvånansvärt snyggt sätt. Framförallt imponerar Édgar Ramírez i huvudrollen som den karismatiske och kallhamrade revolutionären. Ibland känns filmen något sammanfattande, trots en spellängd på knappt tre timmar, men den finns också i en fem timmar lång TV-version för den hugade.

Enter the Void – PPP

Gaspar Noés senaste film visades redan förra året på festivaler, men i en version som var långt ifrån klar. Nu finns Enter the Void till slut i en färdig version, och resultatet är en visuell tour de force, en psykedelisk skärseldsvandring genom ett neondränkt Tokyo. En ung knarklangare dör, och hans osaliga ande svävar över miljonstaden och blickar tillbaka på hans liv. Noé lyckas kombinera känslan från Kubricks 2001 med Jonas Åkerlunds Prodigy-video Smack My Bitch Up på ett sublimt och svindlande sätt.

Howl – PPP

Howl är berättelsen om Allen Ginsbergs episka dikt med samma namn – hur den skrevs, vad som fick beatpoeten Ginsberg att frammana dess form och innehåll – men det är också berättelsen om hur dikten hamnade framför en domstol, anklagad för att vara obscen. Regissörerna Rob Epstein och Jeffrey Friedman har gjort en sevärd dramadokumentär i vilken arkivbilder blandas med dramatiserade scener från Ginsbergs liv. James Franco gör ytterligare en trovärdig rolltolkning som den inflytelserika poeten.

Tidigare publicerade i Plaza Magazine.

En udda tripp

På pappret låter The Trip på många sätt som en hopplös idé. Steve Coogan spelar en lätt skruvad version av sig själv – en firad komiker i hemlandet England, vars karriär i USA står och trampar vatten. Han blir kontaktad av tidningen The Observer, som vill att han ska åka upp till norra England och Skottland och skriva recensioner om några lyxiga restauranger på landsbygden. Coogan har inget bättre för sig, och tackar ja. Eftersom förhållandet med hans amerikanska flickvän är i gungning ber han istället sin vän och kollega Rob Brydon, som också spelar sig själv, att slå följe. Brydon, som inser att han är längst ner på listan över potentiella resekamrater, sväljer stoltheten och följer med.

De två bitvis motvilliga kompisarna åker sedan runt på serpentinvägar på skotska höglandet, äter ändlösa lyxmiddagar, filosoferar om sina respektive karriärer och bräcker varandra med imitationer av Sean Connery, Anthony Hopkins och Michael Caine. Det är i princip det hela. Och så håller det på – i antingen knappt två timmar, om man ser filmversionen av The Trip, eller tre, om man ger sig på TV-versionen, som är uppdelad i sex avsnitt à trettio minuter.

Men det fantastiska är att det funkar. Över all förväntan. Michael Winterbottom, som tidigare regisserat Coogan och Brydon i Tristram Shandy, står för regin, och precis som i den filmen fångar han på ett lysande sätt parets passivt-aggressiva konversationer och situationens absurda metanivåer. Det är en fröjd att se två briljanta komiker mer eller mindre ägna sig åt en sorts aldrig upphörande lång improvisation. Kanske är det extra njutbart när man tänker på vilken outhärdlig soppa det hade kunnat bli med mindre finkänsliga kockar inblandade.

The Trip blir också, något överraskande, en väldigt fin meditation över karriärval, medelålder och mognad: Coogans oroliga strävan uppåt samtidigt som hans personliga liv krakelerar kontrasteras med Brydons familjeman som stormtrivs med sitt liv trots att hans karriär aldrig fått fart på samma sätt som Coogans. Medan Brydon myser framför brasan på något anrikt pensionat travar Coogan rastlöst omkring på hedarna och försöker få täckning på sin mobiltelefon så han kan nå någon – sin agent, sin flickvän, sin tonårsson – och få bekräftelse på sin vilsna tillvaro.

I sin filmversion har The Trip turnerat runt på filmfestivaler den gångna säsongen, men för maximal effekt rekommenderas TV-versionen. Där får Coogans och Brydons komiska tajming fullt spelrum.

Tidigare publicerad i Plaza Magazine.