Listig bovjakt

FBI:s lista över de tio mest efterspanade brottslingarna i USA frammanar mytiska bilder av Vilda Västerns wanted-affischer, och har sedan länge varit byråns hemsidas dragningskraft. Den är särskilt spännande att besöka i samband med att någon på listan grips eller dödas, som gangstern Whitey Bulger eller Usama bin Ladin. Hur förändras listan? Vem tar de infångades platser? Finns det några bubblare som är på väg upp? Det är brottsbekämpning och listmani stöpt i en makaber underhållningsform.

Men fbi.gov rymmer även andra fascinerande saker, som en knep och knåp-sida för barn och fyra olika poddsändningar, där man kan lära sig om historiska fall, lyssna på bakom kulisserna-snack och ta del av pedagogiskt utrednings-ABC. Det är en publikvänlig blandning av modernt kriminalnörderi och väloljat pr-maskineri. Det enda som saknas är en webbshop med byråmemorabilia.

När får vi se något sådant på polisens eller Säpos hemsidor?

Tidigare publicerad i Sydsvenskan 2011-08-29.

Genom konstens nålsöga

Trender kommer och går, även när det kommer till tatueringar. Skillnaden är att de sitter där för alltid. Martin Degrell har dykt ner i bläckets sällsamma värld.

För några veckor sedan läste jag att Mike Tysons personliga tatuerare överväger att stämma producenterna bakom Hollywoodrullen ”Baksmällan 2”. Anledningen? I filmen vaknar Ed Helms karaktär upp efter en blöt natt, och upptäcker till sin fasa att han har blivit tatuerad. Ett stort blaffigt tribalmönster täcker halva ansiktet – en exakt kopia av den tatuering som Mike Tyson har. En tydlig referens till första ”Baksmällan” där Tyson gör ett kort gästspel. Humorn gick förlorad på tatueraren som nu kräver ersättning för att filmen stulit hans design.

Nyheten avfärdades som ett desperat försök av en lycksökare att sko sig på en framgångsrik film, en lustig notis om en ickehändelse. Men för mig väckte den flera intressanta frågor om tatueringar idag. Hur saker som mönsterskydd och äganderätt fungerar inom tatueringsvärlden. Hur motiv och berättelser förnyas och återvinns. Vad som gör att en konstnärlig uttrycksform tycks för evigt klämd i skarven mellan högt och lågt, till synes utan ambition att söka sig vidare.

Jag har min vän Erik att skylla för intresset. Han har jobbat som tatuerare i nästan femton år, och det har alltid varit spännande att diskutera tatueringskulturen utifrån hans perspektiv: hans insikter om branschen, det föränderliga klientelet, populärkulturella trender i motiv och motivation. Attityden gentemot tatueringar och tatuerade personer har förändrats markant de senaste åren och fenomenet har gått från marginaliserad subkultur till mainstream bara på något decennium. Den traditionella uppfattningen – att det endast är sjöbusar och kriminella som pryder sin lekamen med tremastare och flammande skallar i blått och grönt bläck – är som bortblåst. Nu ger morföräldrar sina barnbarn böcker om ryska fängelsetatueringar i julklapp.

Inställningar kring hur man tatuerar sig förändras också snabbt. Jag minns hur jag brukade besöka Eriks arbetsplats och skratta i smyg åt kunder som kom in på studion och bläddrade i de pärmar med exempel på motiv som alltid ligger framme på tatueringsinrättningar. Det var förbluffande att se hur många som inte hade en aning om vad de ville få permanent inristat på sin hud när de anlände till studion, utan istället valde något på plats som såg godtagbart ut. Det där porträttet av en väderbiten indian? Kör på det! Det gick rakt emot alla instinkter jag hade om att skapa något eget, något individuellt. Handlade inte tatueringar om att skilja sig från mängden? Hur unik är du om du går omkring med samma kitschiga delfin på ankeln som hundratals andra?

De slumpmässiga motiven har dock bleknat med tiden. Det viktigaste år 2011 är inte längre att man tatuerar sig, utan vad man tatuerar. En sund utveckling, kan tyckas, men tittar man på något av de många tatueringsrelaterade programmen på TV, som ”Miami Ink” – ett av tatuerare avskytt program – matas man numera med budskapet att alla tatueringar måste ha en mening, en symbolik, en berättelse. Motivet måste betyda något och allting måste ha en egen historia. Din förolyckade kompis odödliggörs med ett porträtt på benet. Dina barns födelsedatum tatueras på axeln. Gungstolen som påminner dig om din gamla farfar hamnar på överarmen. Ren estetik finns eller tillåts inte.

Jag hör av mig till Erik, som är i färd att sjösätta ett projekt som han hoppas ska sätta tatueringskonsten i ett nytt ljus: han vill eliminera kundrelationen. Så länge som det han utför är ett betalt jobb, en tjänst som någon beställer, kommer tatueringar som uttrycksform aldrig att ses som något annat, menar han. Han vill byta perspektiv, inte fokusera på den som får tatueringen, utan på den som gör den. Det handlar lika mycket om en personlig utveckling av det egna hantverket som en medveten provokation, mot såväl branschen som mot en konstvärld som inte vet var man ska sortera in tatueringarna. Gränserna måste testas. Det handlar om vad som händer när tatueraren själv bestämmer motiv, själv bestämmer vilken historia som ska berättas. Inga pengar byter ägare. Kroppen blir för tatueraren vad duken är för målaren.

Vi roar oss med att spekulera kring konsekvenserna av att arbeta på ett sätt som liknar konstnärens. Om vi betraktar en tatuering som ett verk, vem äger det? Vem bestämmer över det? Om personen som fått det inristat vill ta bort det, vad händer då? Om man vill ställa ut verket på en mässa eller ett galleri, hur gör man då? Vi konstaterar att det bara finns ett sätt att ta reda på det.

MARTIN DEGRELL

filmkritiker och kulturjournalist

Tidigare publicerad i Sydsvenskan 2011-07-17.

Kenny G hos Obama

I samband med upprördheten över att rapparen Common förra veckan bjöds in till Vita Husets årliga poesidag tillsammans med andra prominenta diktare - en preudokontrovers underblåst av gaphalsarna på Fox News och effektfullt skjuten i sank av Jon Stewart och andra satiriker - missade de flesta bevakare den riktiga katten bland hermelinerna.

I skuggan av Common hade nämligen president Obama även bjudit in poeten Kenny Goldsmith, vars lekfulla respektlöshet inför sin egen konstform fick många åhörare att höja på ögonbrynen. När Michelle Obama ordnade poesiworkshop för skolelever, och dekorerade poeter som Billy Collins och Rita Dove pratade om inspiration och om att hitta sin egen röst, lockade UbuWeb-grundaren fram nervösa skratt när han med stor entusiasm uppmanade studenterna att arbeta med plagiat och samplingar, piratkopiera sig fram, förkasta inspiration, utplåna det egna uttrycket. Författare anstränger sig för mycket, suckade han.

Goldsmith berättade om sin skrivarkurs i “uncreative writing”, där originalitet och skrivkramp är bannlyst, och om arbetet med sitt monumentala verk Day från 2003, som består av ett minutiöst transkriberat exemplar av New York Times. Poesi är gränslöst, konstaterade han, och tog sig själv som exempel - vilken annan uttrycksform skulle släppa in någon som honom?

Det var stor, subversiv underhållning, som finns arkiverad på whitehouse.gov/live.

En något nerkortad version av den här texten publicerades i Sydsvenskan 2011-05-20.