Listig bovjakt

FBI:s lista över de tio mest efterspanade brottslingarna i USA frammanar mytiska bilder av Vilda Västerns wanted-affischer, och har sedan länge varit byråns hemsidas dragningskraft. Den är särskilt spännande att besöka i samband med att någon på listan grips eller dödas, som gangstern Whitey Bulger eller Usama bin Ladin. Hur förändras listan? Vem tar de infångades platser? Finns det några bubblare som är på väg upp? Det är brottsbekämpning och listmani stöpt i en makaber underhållningsform.

Men fbi.gov rymmer även andra fascinerande saker, som en knep och knåp-sida för barn och fyra olika poddsändningar, där man kan lära sig om historiska fall, lyssna på bakom kulisserna-snack och ta del av pedagogiskt utrednings-ABC. Det är en publikvänlig blandning av modernt kriminalnörderi och väloljat pr-maskineri. Det enda som saknas är en webbshop med byråmemorabilia.

När får vi se något sådant på polisens eller Säpos hemsidor?

Tidigare publicerad i Sydsvenskan 2011-08-29.

Malmö från alla håll

Det Malmö som visas upp i Adam Haglunds panoramabilder över staden (på ATT:Gallery t o m 30.9) är motsägelsefullt.

Å ena sidan porträtteras en levande, pulserande organism med lika många historier som en världsmetropol, å andra sidan möter vi en öde spökstad, till synes övergiven av de människor som en gång bodde där. Formatet på de knivskarpa bilderna – svindlande perspektiv som ibland skarvas ihop så de bildar ett helt, skevt 360-graders varv – i kombination med val av motiv skapar en bitvis övernaturlig, filmisk känsla.

Stämningen förtas dock något av de ingående men halvkokta motiv­beskrivningarna som hör till bilderna. Kalenderbitaren i mig uppskattar detaljrikedomen men frustreras av att inte få veta något mer substantiellt om motiven; fotoromantikern i mig vill ha mindre information och mer mystik. Ett tips: skippa texterna. Låt bilderna själva få berätta.

Tidigare publicerad i Sydsvenskan 2011-08-28.

Arvet efter Bergman

Som svensk kritiker eller filmarbetare förväntas man nästan ha en bestämd åsikt om Ingmar Bergman - inte bara om hans filmer utan även om personen, regissören, fenomenet. Ibland får jag intrycket att man knappt får lov att inleda sitt kritikervärv eller filmskapande innan man har formulerat vad man tycker om denna ikon inom svensk kultur, hur man förhåller sig till hans liv och gärning. Bergman tycks ofrånkomlig.

Och inte undra på. Har man en karriär som sträcker sig över nästan sju decennier - från manusförfattande på tidigt 1940-tal, via jobb som regiassistent åt Alf Sjöberg, till regissör med full kreativ kontroll över sina egna nationellt och internationellt hyllade filmer, från Kris 1946 fram till avskedet med Saraband 2003 - då gör man ett ordentligt avtryck på ett litet lands kulturliv.

Lägg därtill Bergmans oerhörda produktivitet. Mellan 1946 och 1964 skrev och regisserade han i snitt en film om året, ibland två, samtidigt som han satte upp pjäser på flera av landets teatrar, bland annat Dramaten och på Malmö Stadsteater, där han var konstnärlig ledare under flera år. Hans produktioner dominerade både vita duken och scenen - ofta med samma skådespelarensembler. Inspelningsmässigt var Bergman också smart, och höll sig ofta till förhållandevis enkla miljöer som höll nere budget och underlättade ett flinkt arbete.

Under sin konstnärligt kanske mest intressanta period, från början av 50-talet och ett tiotal år framåt, sammanföll dessutom Bergmans framgångar med en allmän kreativ och kommersiell nedgång för svensk film, något som cementerade hans särställning och maktposition inom det svenska kulturlivet. Filmprofessor Leif Furhammar har träffande beskrivit Bergman som en absurditet i jämförelse med annan svensk filmproduktion under den här tiden - så mycket bröt han av mot den rådande rötan, i så ensamt majestät tronade han.

När så nästa generation regissörer kom fram i början av 60-talet, inspirerade av den franska nya vågen och med ett mer uttalat samhällsengagemang än Bergman, kan man förstå att mästaren framstod som ett väghinder och en representant för etablissemanget. Det var ingen slump att Malmösonen Bo Widerberg såg Bergman som en del av problemet med branschen i sin skrift Visionen i svensk film (1962).

Min egen relation till Ingmar Bergman är tämligen okomplicerad. Den storslagna familjekrönikan Fanny & Alexander, Bergmans sista biofilm, blev mitt första riktiga möte med honom, men det var först på universitetsnivå jag stiftade bekant med hans filmer på allvar, samtidigt som jag studerade andra samtida europeiska och amerikanska regissörer, vilket gav ett välbehövligt internationellt perspektiv till Bergmans katalog, och bekräftade hans storhet för mig. Vad jag däremot inte hade räknat med var hans bredd - eller hans humor. Få regissörer kan så naturligt växla mellan lustigheterna i Sommarnattens leende till ångesten i Tystnaden.

För mig har Bergmans filmer under åren blivit ett slags verktyg eller nycklar, inte bara till Bergman själv utan till den svenska filmhistorien i stort. Eftersom han var verksam under så många år, i så många olika discipliner och inom så många olika genrer, är hans verk ofta brukbara som fond, som ett sammanhang, om det så rör sig om en diskussion kring svensk filmpolitik eller hur bilden av Sverige internationellt formades genom Bergmans filmer.

Man kan inte klandra dåtidens filmskapare för att de upplevde att Bergman tog hela skådespelarkåren gisslan eller monopoliserade filmproduktionen i Sverige så att det under en period nästan bara fanns utrymme för demonregissören själv. Men hur förhåller sig dagens filmarbetare till det berömda Bergmanspöket? Finns mästarens närvaro överhuvudtaget kvar någonstans, likt en magikers vålnad vars förtryckande skugga hindrar kreatörer från att utföra stordåd? Eller är det bara vidskepelse, en tom mytbildning baserad på Bergmans förmodade inflytande och makt? Bilden som frammanas är onekligen lockande, och som tagen ur en saga: från sitt karga Fårö, självvalt isolerad på en svårtillgänglig ö mitt ute i havet, kastar den mäktige trollkarlen sina besvärjelser mot fastlandet.

Men så verkar inte Bergman uppfattas idag. Efter diskussioner med några svenska filmarbetare drar jag istället den ovetenskapliga slutsatsen att Bergman snarare tjänar som inspiration än hinder på vägen för unga filmare. Det var Bergman som gjorde dem medvetna om auteur-traditionen i Sverige, där regissören ofta filmar sitt eget manus och står som den kreativa kraften bakom en film, omgiven av duktiga medarbetare och bra skådespelare. Det var Bergman som visade att en vass historieberättare kan hävda sig internationellt även om man kommer från en liten nordisk avkrok. Och det var Bergman som med sin integritet och konstnärliga kompromisslöshet bidrog till att skapa en stark motpol till en filmindustri besatt av kommersiella framgångar - en kamp som ständigt pågår, kanske ännu mer idag.

Det är filmerna som lever kvar, inte spöket.

Martin Degrell
filmkritiker och kulturjournalist

Text för Malmö Stadsteaters programtidning, hösten 2011.

5-Second Films

Internet har gjort oss både otåliga och kräsna - en mardrömskombination för kreativa människor som försöker fånga vår uppmärksamhet på nätet. Hur länge orkar vi vänta på att en sajt ska ladda klart innan vi tröttnar? Ett par sekunder? Hur lång tid får en YouTube-video på sig att hänföra oss innan vi gäspar och klickar oss vidare? Tio? Aldrig tidigare har det varit lättare att avfärda underhållning.

Några som vänt detta dilemma till en styrka är gänget bakom 5-Second Films (www.5secondfilms.com). De gör kortfilmer - små, roliga vinjetter som är exakt fem sekunder långa. Det är inte mycket man hinner med på så kort tid; en tanke, ett par repliker, sedan är stunden över. Varje film är fylld till bristningsgränsen med innehåll. Tempot är halsbrytande.

Det hindrar dock inte kollektivet från att sikta högt och etablera absurda koncept som inte alls ryms inom den självpåtagna begränsningen. Vi fyller i resten själva. Filmen tar slut efter fem sekunder, men berättelsen fortsätter hos oss.

Tidigare publicerad i Sydsvenskan 2011-08-22.

Om samlande, exklusivitet och tillgänglighet

Vad gör den hängivna samlaren, som ägnat år åt att gå från ett antikvariat till ett annat på jakt efter den där undflyende förstautgåvan, när alla plötsligt har samma förutsättningar att hitta det man letar efter – på nätet?

Det är en lugn lördagskväll på Manhattans Upper East Side. Jag har ­efter detaljerade instruktioner tagit mig fram till ett anonymt höghus, och ringer nu på porttelefon nummer sju. Inget namn på knappen. Det dröjer någon halvminut, sedan sprakar det till i låset och jag kliver in i det dunkla trapphuset. Tomt på folk. Någon rasslar med en låskedja en våning upp. Jag förflyttar mig dit. En dörr öppnas, en hand vinkar in mig, och jag kliver in i en liten lägenhet, fylld från golv till tak med böcker. Jag befinner mig i ett hemligt bokantikvariat.

Bilden av hemliga litterära tillhåll kan föra tankarna till diktaturer ­eller dystopier, där böcker är förbjudna och intresset för dem måste hållas vid liv i lönndom – men i det här fallet handlar det om en självpåtagen sekretess, en hemlig klubb för utvalda, de som är värdiga inträde.

För att få tillgång till antikvariatet måste man bli godkänd och inbjuden, och för att bli det måste man känna någon, som känner någon, som känner Michael, innehavaren. Tid måste också avtalas – antikvariatet har inga normala öppettider utan gläntar ­endast på dörren vid överenskommelse.

Det finns delvis en pragmatisk orsak till varför verksamheten sker bakom lyckta dörrar – absurda lokalhyror och en allmän ekonomisk nedgång för bokhandlare är inte oväsentliga faktorer i ekvationen – men Michaels antikvariat kan också ses som en ­logisk yttring av dagens samlarkultur, och hur behovet av ett intresses exklusivitet blir allt tydligare i en tid då allt finns tillgängligt för alla, överallt och hela tiden.

Vad gör den hängivna samlaren, som hela sitt liv letat efter den där sällsynta skivan, ägnat år åt att gå från ett dammigt antikvariat till ett annat på jakt efter den där undflyende förstautgåvan, byggt en identitet kring sitt samlande och sina erövringar – när alla plötsligt har samma förutsättningar att hitta det man letar efter, och allt finns ett musklick bort?

Jublar man över de nya möjlig­heterna eller gråter man över hur det inte går att göra några loppisfynd längre, och istället konstruerar nya arenor där man precis som tidigare får en känsla av att ligga steget före?

Idag är spelfältet för alla samlare mer demokratiserat än någonsin, tack vare näthandeln i alla dess former. Nytt och begagnat, köp, sälj och byt. Tillgängligheten ökar, men också kunskapen och prismedvetenheten. En generaliserande konsekvens av detta är dock att man nästan aldrig kan göra några fynd längre. När allting omedelbart kan verifieras och jämföras försvinner lite av spänningen med att leta.

Michael har sålt böcker på alla sätt man kan tänka sig – bokbord, bokhandel, på mässor, på nätet – under flera årtionden. Han håller med om att nätet gjort folk mer prismedvetna, men tycker inte att det är negativt, det innebär bara att oseriösa handlare inte längre kan blåsa folk på pengar med upptrissade priser. Men visst tar det bort lite av tjusningen med att leta efter böcker, på samma sätt som det hela tiden blir mindre lockande att inventera okända marknader. Alla inblandade vet alltings värde, och vet de inte finns information att få, en app bort.

Romantiserar vi jakten för mycket? Denna eventuellt förlorade tjusning, det långa sökandet efter en skatt vid vägs ände? Jag älskar att dyka ner i vinylbackar på såväl loppisar som i vanliga skivaffärer, men det är alltmer sällan jag återvänder till ytan med något sensationellt fynd. Samtidigt kan jag logga in på marknadsplatsen som är knuten till den enorma skivdatabasen Discogs och handla begagnade skivor – exakt de jag vill ha – av andra privatpersoner från hela världen, och få ett kalenderbitande nätsamhälle på köpet, som crowdsourcar fram detaljer om varje litet skivsläpp man kan tänka sig, i bästa Wikipedia-anda. Hur kan jag inte också älska ett sådant upplägg?

För journalisten Matthew J X Malady är dock den nya samlarvärlden problematisk. I ett dramatiskt och nostalgiskt inlägg på Slate beklagar han sig över denna nyordning, där ansträngningen för att få tag på samlarföremål minimerats – själv känner han sig som en bedragare när han använder Ebay och inte en lokal antikhandel för att hitta presenter till släktingar. Tiden för upptäckter är förbi, menar Malady. Magin är över.

Patton Oswalt är inne på samma linje, men går ännu längre. I en bitvis svavelosande artikel i Wired tidigare i år beskriver komikern och författaren hur han och kompisarna i hålan där de växte upp fick kämpa sig fram till litterära och filmiska godbitar i en kulturell öken, och kontrasterar det mot dagens ungdom som får allt serverat på silverfat och inte har vett att uppskatta överflödet. De har det för lätt, menar Oswalt. De är bortskämda.

Det är ganska mycket grinig gammal gubbe över både Maladys och ­Oswalts texter, men även om jag inte delar deras varma känslor för en svunnen tid då mycket var otillgängligt, obskyrt och i ärlighetens namn ganska bedrövligt, så kan jag relatera till ruset man får då man till slut kommer över det man letat sig för­därvad efter, suktat efter under lång tid – och just den tillfredsställelsen kanske inte den nya generationens samlare upplever. Frågan är: spelar det någon roll?

I sina resonemang missar både Malady och Oswalt dessutom en grundläggande men viktig aspekt i samlarkulturer: pengafrågan. Bara för att någonting blir tillgängligt innebär inte det att man har råd att köpa det omedelbart. Att spara pengar till något är fortfarande en högst konkret aspekt av att vara samlare.

Min kompis Peter, en av de mest inbitna samlarna jag känner, är mindre bekymrad. I min umgängeskrets var han i många år alltid först ut med spel, obskyra filmer och memorabilia – en urnörd som tog sitt samlande på yttersta allvar. De senaste åren har dock Peters särställning bland mina vänner avtagit. Fältet har planats ut.

Han kan själv lite nostalgiskt se tillbaka på åren innan internet, när informationsflödet var starkt begränsat och varje litet korn man kom över var en triumf. Men han sörjer inte det förflutna – istället är han glad över att leva i en tid då det är lättare än någonsin att söka information om sina intresseområden och skaffa precis vad man vill till sina samlingar.

På det hemliga antikvariatet i New York finns få dyrgripar – jag ser några tidiga Penguinutgåvor på en hylla – men det är inte heller poängen. Michael insisterar att inget köptvång råder, och att folk lämnar stället tomhänta hela tiden. (Jag går därifrån med biografier om Otto Preminger och Preston Sturges.) Jag funderar på hur mycket besökarna lockas till Michaels lönnantikvariat på grund av hemlighetsmakeriet och känslan av att vara lite utvalda – jag menar, vad gör jag själv här? Jag tar försiktigt upp frågan. Jo, för vissa är smygandet det viktiga, tror Michael. För andra är det samlingsplatsen för likasinnade som lockar. Men huvudsaken kommer alltid att vara böckerna.

Tidigare publicerad i Sydsvenskan 2011-08-21.