Det är en lugn lördagskväll på Manhattans Upper East Side. Jag har efter detaljerade instruktioner tagit mig fram till ett anonymt höghus, och ringer nu på porttelefon nummer sju. Inget namn på knappen. Det dröjer någon halvminut, sedan sprakar det till i låset och jag kliver in i det dunkla trapphuset. Tomt på folk. Någon rasslar med en låskedja en våning upp. Jag förflyttar mig dit. En dörr öppnas, en hand vinkar in mig, och jag kliver in i en liten lägenhet, fylld från golv till tak med böcker. Jag befinner mig i ett hemligt bokantikvariat.
Bilden av hemliga litterära tillhåll kan föra tankarna till diktaturer eller dystopier, där böcker är förbjudna och intresset för dem måste hållas vid liv i lönndom – men i det här fallet handlar det om en självpåtagen sekretess, en hemlig klubb för utvalda, de som är värdiga inträde.
För att få tillgång till antikvariatet måste man bli godkänd och inbjuden, och för att bli det måste man känna någon, som känner någon, som känner Michael, innehavaren. Tid måste också avtalas – antikvariatet har inga normala öppettider utan gläntar endast på dörren vid överenskommelse.
Det finns delvis en pragmatisk orsak till varför verksamheten sker bakom lyckta dörrar – absurda lokalhyror och en allmän ekonomisk nedgång för bokhandlare är inte oväsentliga faktorer i ekvationen – men Michaels antikvariat kan också ses som en logisk yttring av dagens samlarkultur, och hur behovet av ett intresses exklusivitet blir allt tydligare i en tid då allt finns tillgängligt för alla, överallt och hela tiden.
Vad gör den hängivna samlaren, som hela sitt liv letat efter den där sällsynta skivan, ägnat år åt att gå från ett dammigt antikvariat till ett annat på jakt efter den där undflyende förstautgåvan, byggt en identitet kring sitt samlande och sina erövringar – när alla plötsligt har samma förutsättningar att hitta det man letar efter, och allt finns ett musklick bort?
Jublar man över de nya möjligheterna eller gråter man över hur det inte går att göra några loppisfynd längre, och istället konstruerar nya arenor där man precis som tidigare får en känsla av att ligga steget före?
Idag är spelfältet för alla samlare mer demokratiserat än någonsin, tack vare näthandeln i alla dess former. Nytt och begagnat, köp, sälj och byt. Tillgängligheten ökar, men också kunskapen och prismedvetenheten. En generaliserande konsekvens av detta är dock att man nästan aldrig kan göra några fynd längre. När allting omedelbart kan verifieras och jämföras försvinner lite av spänningen med att leta.
Michael har sålt böcker på alla sätt man kan tänka sig – bokbord, bokhandel, på mässor, på nätet – under flera årtionden. Han håller med om att nätet gjort folk mer prismedvetna, men tycker inte att det är negativt, det innebär bara att oseriösa handlare inte längre kan blåsa folk på pengar med upptrissade priser. Men visst tar det bort lite av tjusningen med att leta efter böcker, på samma sätt som det hela tiden blir mindre lockande att inventera okända marknader. Alla inblandade vet alltings värde, och vet de inte finns information att få, en app bort.
Romantiserar vi jakten för mycket? Denna eventuellt förlorade tjusning, det långa sökandet efter en skatt vid vägs ände? Jag älskar att dyka ner i vinylbackar på såväl loppisar som i vanliga skivaffärer, men det är alltmer sällan jag återvänder till ytan med något sensationellt fynd. Samtidigt kan jag logga in på marknadsplatsen som är knuten till den enorma skivdatabasen Discogs och handla begagnade skivor – exakt de jag vill ha – av andra privatpersoner från hela världen, och få ett kalenderbitande nätsamhälle på köpet, som crowdsourcar fram detaljer om varje litet skivsläpp man kan tänka sig, i bästa Wikipedia-anda. Hur kan jag inte också älska ett sådant upplägg?
För journalisten Matthew J X Malady är dock den nya samlarvärlden problematisk. I ett dramatiskt och nostalgiskt inlägg på Slate beklagar han sig över denna nyordning, där ansträngningen för att få tag på samlarföremål minimerats – själv känner han sig som en bedragare när han använder Ebay och inte en lokal antikhandel för att hitta presenter till släktingar. Tiden för upptäckter är förbi, menar Malady. Magin är över.
Patton Oswalt är inne på samma linje, men går ännu längre. I en bitvis svavelosande artikel i Wired tidigare i år beskriver komikern och författaren hur han och kompisarna i hålan där de växte upp fick kämpa sig fram till litterära och filmiska godbitar i en kulturell öken, och kontrasterar det mot dagens ungdom som får allt serverat på silverfat och inte har vett att uppskatta överflödet. De har det för lätt, menar Oswalt. De är bortskämda.
Det är ganska mycket grinig gammal gubbe över både Maladys och Oswalts texter, men även om jag inte delar deras varma känslor för en svunnen tid då mycket var otillgängligt, obskyrt och i ärlighetens namn ganska bedrövligt, så kan jag relatera till ruset man får då man till slut kommer över det man letat sig fördärvad efter, suktat efter under lång tid – och just den tillfredsställelsen kanske inte den nya generationens samlare upplever. Frågan är: spelar det någon roll?
I sina resonemang missar både Malady och Oswalt dessutom en grundläggande men viktig aspekt i samlarkulturer: pengafrågan. Bara för att någonting blir tillgängligt innebär inte det att man har råd att köpa det omedelbart. Att spara pengar till något är fortfarande en högst konkret aspekt av att vara samlare.
Min kompis Peter, en av de mest inbitna samlarna jag känner, är mindre bekymrad. I min umgängeskrets var han i många år alltid först ut med spel, obskyra filmer och memorabilia – en urnörd som tog sitt samlande på yttersta allvar. De senaste åren har dock Peters särställning bland mina vänner avtagit. Fältet har planats ut.
Han kan själv lite nostalgiskt se tillbaka på åren innan internet, när informationsflödet var starkt begränsat och varje litet korn man kom över var en triumf. Men han sörjer inte det förflutna – istället är han glad över att leva i en tid då det är lättare än någonsin att söka information om sina intresseområden och skaffa precis vad man vill till sina samlingar.
På det hemliga antikvariatet i New York finns få dyrgripar – jag ser några tidiga Penguinutgåvor på en hylla – men det är inte heller poängen. Michael insisterar att inget köptvång råder, och att folk lämnar stället tomhänta hela tiden. (Jag går därifrån med biografier om Otto Preminger och Preston Sturges.) Jag funderar på hur mycket besökarna lockas till Michaels lönnantikvariat på grund av hemlighetsmakeriet och känslan av att vara lite utvalda – jag menar, vad gör jag själv här? Jag tar försiktigt upp frågan. Jo, för vissa är smygandet det viktiga, tror Michael. För andra är det samlingsplatsen för likasinnade som lockar. Men huvudsaken kommer alltid att vara böckerna.
Tidigare publicerad i Sydsvenskan 2011-08-21.
