Men den kompakta inramningen gör arrangemanget till en komfortabel tillställning - den månghövdade publiken glider smidigt mellan de olika scenerna, och programmets struktur, där varje komiker får ungefär tio minuter på sig, gör att även om man råkar ut för någon mindre imponerande skämtare dröjer det inte länge förrän det står en ny förmåga på scen. Timlånga pass med snabbt mingel och bensträckning däremellan. Det är humor på löpande band, och stämningen är uppsluppen och entusiastisk. Måndags morgon känns långt borta.
Även formmässigt har festivalen en tydligare inriktning än sin yngre namne i Lund - det är ur den klassiska ståuppkomiken i klubbmiljö som evenemanget sprungit, och det är denna renodlade form som står i centrum. En person, en mikrofon. Överlag premieras den gimmickbefriade humorn - komiker kan presenteras som “gotlänningen” eller “HBT-personen” men själva akterna går bortom stereotyperna. Det är en befriande trend.
Under det inledande passet blandas välkända namn som Zinat Pirzadeh och Jonas Gardell med yngre stjärnor som Martin Lagos, och under rubriken “Nästa generation” presenteras ett gäng lovande komiker, däribland Södra Sandby-sonen Henrik Mattisson, som blir ett namn att hålla på minnet.
Publiken trivs, och stämningen når en febertopp när Robin Paulsson gör ett oannonserat inhopp på en av de mindre scenerna. Energin förvaltas på ett utmärkt sätt av Ann Westin och Kristoffer Appelqvist. Den sistnämnda är möjligen festivalens stora behållning, med sina hemvändande anekdoter om ett förflutet Malmö som både är syrligt träffsäkra och halsbrytande roliga.
Tidigare publicerad i Sydsvenskan 2012-01-30.
