Fred Armisen



- I fucking love Sweden...

Fred Armisen är lätt jetlaggad, men pigg och väldigt nöjd över att befinna sig på nordliga breddgrader. Han är i Sverige för att prata om sitt sketchprogram Portlandia, som han skapat och medverkar i tillsammans med Carrie Brownstein, rockmusiker med ett förflutet i inflytelserika riot grrrl-bandet Sleater-Kinney, och som nu är frontfigur i Wild Flag.

Armisen har själv en bakgrund som trummis i olika rockband, men är idag mest känd för sin medverkan i direktsända TV-underhållningen Saturday Night Live, en amerikansk humorinstitution på NBC där han är inne på sin tionde säsong som fast ensemblemedlem - en evighet i ett program som har en närmast manisk omsättning av medarbetare.

- Men det känns inte som tio år! Varje vecka är en utmaning, det är ett program i ständig förändring. Jag inser att jag inte kan vara kvar där hur länge som helst, men jag är närmast oförmögen att planera mitt liv ändå, så det är inget jag tänker på, säger komikern.

Att Brownsteins och Armisens humoristiska kortfilmer, som de började göra under namnet Thunderant mest för att roa sig själva under turné- och sändningsuppehåll för några år sedan, skulle leda till en TV-serie tycks också vara resultatet av en serie lyckliga omständigheter.

- Vi har varit vänner länge, och ville göra något kreativt ihop. Men att starta ett band var uttjatat, vi ville göra något annat. Att filma små sketcher kändes mer udda, och därmed roligare. Men vi visste inte vad vi skulle göra med dem, så vi lade upp dem på vår hemsida och sedan ledde det ena till det andra.

Portlandia utspelar sig i Portland, Oregon, en stad som de senaste åren fått en image i USA som ett centrum för allsköns alternativa kulturer och progressivt leverne. På gott och ont, såklart - huruvida man uppfattar staden som en tillflyktsort för den moderna, medvetna människan, eller som en outhärdligt självgod hipsterkoloni, ligger i betraktarens öga. Det är denna ambivalenta inställning till staden som Brownstein och Armisen använder som bas för sina satiriska sketcher. Armisen vidhåller dock att deras kärlek för staden dominerar över cynismen. Brownstein bor sedan länge i Portland, och varje sommar när SNL har uppehåll åker Armisen dit från New York och hälsar på.

Men det är något med Portlandia som gör att den geografiska hemvisten spelar mindre roll än man först kan tro. Förutom att sketcherna i sig är roliga så fångar duons iakttagelser något i samtidens specifika uttryck som går bortom Portlands stadsgränser och blir till komiskt allmängods, vilket också seriens popularitet vittnar om.

Sketcher om ängsliga hipsters, urspårad återvinning och en borgmästare som “kommer ut” som basist i ett reggaeband kan många skratta till oavsett om de bor i Portland eller Malmö. Att baksidan med många samtidsmarkörer skulle innebära att Portlandia snabbt känns daterat är enligt Armisen inget som går att planera för.

- Vi kan inte hänga upp oss på att vara tidlösa eller inte ha med populärkulturella referenser som är inaktuella om två år. Jag kan fortfarande titta på gamla SNL-avsnitt från sjuttiotalet där man pratar om politiker som jag aldrig hört talas om - men det är fortfarande roligt! Det enda vi kan göra är att försöka vara roliga här och nu.

Hade ni föreställt er att programmet skulle kunna funka även utanför USA?

- Vi hade ingen aning om hur Portlandia skulle tas emot, vare sig i USA eller utomlands. Vi blev överlyckliga när vårt pilotavsnitt ledde till en serie, och jag kan fortfarande inte riktigt fatta att vi nu spelat in en andra säsong. Att jag sitter här i Sverige och pratar om programmet känns helt overkligt.

Vad säger folk i Portland om Portlandia?

- Alla är otroligt positiva, de vet att vi inte gör narr av dem. Folk låter oss bo hos dem, spela in hos dem. Vi har fått ett fantastiskt bemötande. Det är ganska överväldigande.

Martin Degrell

En kortare version av den här intervjun publicerades i Sydsvenskan 2012-02-10.

Malmö Comedy Festival 2012

Ett flertal av Sveriges främsta komiker uppträdde i Malmö under söndagen. Till skillnad från Lunds humorfestival, som sprider ut sig över staden på flertalet lokaler under en hel helg, koncentrerar sig nämligen femårsjubilerande Malmö Comedy Festival på en eftermiddag och kväll, på ett samlat ställe: Slagthuset i Malmö. Bitvis känns det mer som en mässa än en festival, kanske beroende på lokalen.

Men den kompakta inramningen gör arrangemanget till en komfortabel tillställning - den månghövdade publiken glider smidigt mellan de olika scenerna, och programmets struktur, där varje komiker får ungefär tio minuter på sig, gör att även om man råkar ut för någon mindre imponerande skämtare dröjer det inte länge förrän det står en ny förmåga på scen. Timlånga pass med snabbt mingel och bensträckning däremellan. Det är humor på löpande band, och stämningen är uppsluppen och entusiastisk. Måndags morgon känns långt borta.

Även formmässigt har festivalen en tydligare inriktning än sin yngre namne i Lund - det är ur den klassiska ståuppkomiken i klubbmiljö som evenemanget sprungit, och det är denna renodlade form som står i centrum. En person, en mikrofon. Överlag premieras den gimmickbefriade humorn - komiker kan presenteras som “gotlänningen” eller “HBT-personen” men själva akterna går bortom stereotyperna. Det är en befriande trend.

Under det inledande passet blandas välkända namn som Zinat Pirzadeh och Jonas Gardell med yngre stjärnor som Martin Lagos, och under rubriken “Nästa generation” presenteras ett gäng lovande komiker, däribland Södra Sandby-sonen Henrik Mattisson, som blir ett namn att hålla på minnet.

Publiken trivs, och stämningen når en febertopp när Robin Paulsson gör ett oannonserat inhopp på en av de mindre scenerna. Energin förvaltas på ett utmärkt sätt av Ann Westin och Kristoffer Appelqvist. Den sistnämnda är möjligen festivalens stora behållning, med sina hemvändande anekdoter om ett förflutet Malmö som både är syrligt träffsäkra och halsbrytande roliga.

Tidigare publicerad i Sydsvenskan 2012-01-30.

Arlövsrevyn 2012


Den lilla foajén på Arlövs teater är fylld till bristningsgränsen av förväntansfulla besökare. Det är uppklätt, glatt och familjärt. I ett hörn spelas dansbandsmusik; det gratuleras och lämnas över blommor. En söt doft av damparfym och praliner slår emot mig. Det är premiär.

Arlövsrevyns framgångar är väldokumenterade: revyn körs för artonde året i rad, och trots att spelschemat sträcker sig in i april är biljetterna redan nu i princip slutsålda. Samtidigt som populariteten inte går att ifrågasätta får jag ändå en känsla av tidsresa under kvällen som går - revyn som fenomen representerar för mig en annan tids underhållning, med en annan tids uppfattning om humor, som inte alltid går i takt med samtiden. Kanske är det den höga medelåldern i salongen som spökar - här är Lilla Fridolf mer bekant än Lil Wayne - men den breda, folkliga varietéshow som en gång var mainstream känns idag nästan som en subkultur, och för yngre personer med ett intresse av showbizhistoria är den värd att besöka enbart av den anledningen.

En nummerrevy av det här slaget har ingen övergripande handling utan fungerar till stor del som ett slags scenens årskrönika, där vi tillsammans med artisterna återupplever det 2011 vi nyss lämnat bakom oss. Kommentarer om samtidsfenomen (Zumba) och kändisar (Zlatan) blandas med sketcher, sånger och regelrätta vitsar av såväl rumsren som ekivok art. Lite sång, lite dans, lite fräckt, lite skratt. Det spretiga innehållet ligger i revyns natur och är både dess charm och dess förbannelse.

Numren rivs av i ett högt tempo med knappt så mycket som en andningspaus mellan dem, och tur är nog det - annars hade den redan väl tilltagna speltiden blivit ännu längre. Det är sympatiskt att vilja ge publiken så mycket underhållning som möjligt, men tre timmar mellan insläpp och utgång är i längsta laget. En strängare bearbetning av materialet hade antagligen förbättrat upplevelsen för både publiken och de andfådda, hårt arbetande stjärnorna. I övrigt är produktionen välgjord och den samspelta ensemblens entusiasm är smittsam. Årets gäststjärna Siw Malmkvist, 75 år ung, används klokt och får kvällens varmaste applåder.

Den obligatoriska politiska satiren som dyker upp i ett par nummer är snäll och lär inte uppröra någon. Mest krut läggs på oppositionen. Kanske inte så konstigt med en så skämtinbjudande galjonsfigur som Håkan Juholt (en porträttlik Anders Aldgård), men satir brukar vara som mest effektiv ju högre upp den slår - därför är det förvånande att en satirmogen makthavare som statsministern överhuvudtaget inte nämns. Andra inslag kan beskrivas som gladpopulistiska, som när man till stormande applåder drar en harang om hur man borde byta plats på Caremas vårdtagare och landets fängelsekunder, eftersom internerna har det så mycket bättre än de gamla; eller när man gör sig lustig över höstens Kinapuffsdebatt.

Dylika unkna skämt lämnar en dålig eftersmak, men Kent Nilsson och kompani har ingen anledning att ändra på ett vinnande koncept. Man känner sin publik, och publiken älskar varje sekund av föreställningen. När jag lämnar salongen efter sista numret suckar damen intill uppgivet: “Och så var det över!”

Tidigare publicerad i Sydsvenskan 2012-01-07.

Lunds humorfestival 2011

Precis som i fjol drabbas humorfestivalens besökare av lyxproblemet att många intressanta föreställningar krockar. Hur man än bär sig åt missar man mängder av komiker - men hellre valfrihet än en snitslad bana. Oavsett vad man väljer springer man dock på Johan Wester och Anders Jansson. De drar ett stort lass under festivalen och är på plats på i princip allt jag ser under fredagen, antingen på scen, som presentatörer eller bara som åskådare. Engagemanget är det inget fel på - och Lund älskar sina komikerkungar.

Halv fem på eftermiddagen är en otacksam tid att köra ståupphumor på - i Stadshallens trista stora sal dessutom - men Elin Nordén, Özz Nûjen och Anna-Lena Brundin gör ett bra jobb med att få igång publiken. Det funkar om inte annat utmärkt som en aptitretare inför resten av kvällen.

Festivalens program är liksom förra året varierat, från dessa ensamma ståuppare på en tom scen till talkshows och framträdanden som nästan dränks i rekvisita. Samtliga behövs om en bred humorfestival ska lyckas locka en stor publik med spretande smak (och det säger jag fullt medveten om festivalpublikens relativa homogenitet).

Utifrån detta är The Pajama Men från Albuquerque en närapå perfekt bokning. Shenoah Allen och Mark Chavez är publikvänliga men aldrig simpla, snarare supersmarta i sin blixtrande snabba sketchshow, där de utan rekvisita och klädbyten iscensätter en myriad fragmenterade scener med en skärpa och komisk tajming som imponerar. Stundtals blir det lite väl flamsigt och teaterapigt, men det är en mindre invändning.

En annan synkad duo är Emma Hansson Löfgren och Sissela Benn, som repriserar sina aktivistkaraktärer Haggan och Ludret från förra årets festival, och även om det till stor del framförs bekant material är det alltid roligt att se detta skånska komikerpar.

Det hedrar också festivalen att bjuda in gäster från humorns värld för samtal om sina liv och erfarenheter, som ärrade TV-producenten John Lloyd, vars karriär sträcker sig från Not the Nine O’Clock News via Black Adder till frågeprogrammet QI. Hans pratstund med Wester och Jansson på ett nästan fullsatt Kino blev en underhållande timme, där Lloyd reflekterade över då och nu, mindes friheten han hade i början av sin karriär och pratade om sin vänskap med Stellan Sundahl.

Nyazeeländaren Sam Wills kallar sig The Boy with Tape on His Face när han framför sin föreställning som skulle kunna beskrivas som ny-mim. Med en bit svart maskeringstejp för munnen använder han sig av musik, ljudeffekter och oändligt med prylar för att roa stora salen i AF-borgen, och han lyckas till fullo - men förlitar sig irriterande mycket på delaktighet från publiken, i form av (o)frivilliga statister som dras upp på scen för att bistå honom i diverse halvförnedrande nummer. När tre hopplöst stela gubbar i grått ska koreograferas för ett taffligt dansnummer är stämningen farligt nära firmafest. Publiken ylar av skratt.

Tidigare publicerad i Sydsvenskan 2011-09-04.

Listig bovjakt

FBI:s lista över de tio mest efterspanade brottslingarna i USA frammanar mytiska bilder av Vilda Västerns wanted-affischer, och har sedan länge varit byråns hemsidas dragningskraft. Den är särskilt spännande att besöka i samband med att någon på listan grips eller dödas, som gangstern Whitey Bulger eller Usama bin Ladin. Hur förändras listan? Vem tar de infångades platser? Finns det några bubblare som är på väg upp? Det är brottsbekämpning och listmani stöpt i en makaber underhållningsform.

Men fbi.gov rymmer även andra fascinerande saker, som en knep och knåp-sida för barn och fyra olika poddsändningar, där man kan lära sig om historiska fall, lyssna på bakom kulisserna-snack och ta del av pedagogiskt utrednings-ABC. Det är en publikvänlig blandning av modernt kriminalnörderi och väloljat pr-maskineri. Det enda som saknas är en webbshop med byråmemorabilia.

När får vi se något sådant på polisens eller Säpos hemsidor?

Tidigare publicerad i Sydsvenskan 2011-08-29.

Malmö från alla håll

Det Malmö som visas upp i Adam Haglunds panoramabilder över staden (på ATT:Gallery t o m 30.9) är motsägelsefullt.

Å ena sidan porträtteras en levande, pulserande organism med lika många historier som en världsmetropol, å andra sidan möter vi en öde spökstad, till synes övergiven av de människor som en gång bodde där. Formatet på de knivskarpa bilderna – svindlande perspektiv som ibland skarvas ihop så de bildar ett helt, skevt 360-graders varv – i kombination med val av motiv skapar en bitvis övernaturlig, filmisk känsla.

Stämningen förtas dock något av de ingående men halvkokta motiv­beskrivningarna som hör till bilderna. Kalenderbitaren i mig uppskattar detaljrikedomen men frustreras av att inte få veta något mer substantiellt om motiven; fotoromantikern i mig vill ha mindre information och mer mystik. Ett tips: skippa texterna. Låt bilderna själva få berätta.

Tidigare publicerad i Sydsvenskan 2011-08-28.

Arvet efter Bergman

Som svensk kritiker eller filmarbetare förväntas man nästan ha en bestämd åsikt om Ingmar Bergman - inte bara om hans filmer utan även om personen, regissören, fenomenet. Ibland får jag intrycket att man knappt får lov att inleda sitt kritikervärv eller filmskapande innan man har formulerat vad man tycker om denna ikon inom svensk kultur, hur man förhåller sig till hans liv och gärning. Bergman tycks ofrånkomlig.

Och inte undra på. Har man en karriär som sträcker sig över nästan sju decennier - från manusförfattande på tidigt 1940-tal, via jobb som regiassistent åt Alf Sjöberg, till regissör med full kreativ kontroll över sina egna nationellt och internationellt hyllade filmer, från Kris 1946 fram till avskedet med Saraband 2003 - då gör man ett ordentligt avtryck på ett litet lands kulturliv.

Lägg därtill Bergmans oerhörda produktivitet. Mellan 1946 och 1964 skrev och regisserade han i snitt en film om året, ibland två, samtidigt som han satte upp pjäser på flera av landets teatrar, bland annat Dramaten och på Malmö Stadsteater, där han var konstnärlig ledare under flera år. Hans produktioner dominerade både vita duken och scenen - ofta med samma skådespelarensembler. Inspelningsmässigt var Bergman också smart, och höll sig ofta till förhållandevis enkla miljöer som höll nere budget och underlättade ett flinkt arbete.

Under sin konstnärligt kanske mest intressanta period, från början av 50-talet och ett tiotal år framåt, sammanföll dessutom Bergmans framgångar med en allmän kreativ och kommersiell nedgång för svensk film, något som cementerade hans särställning och maktposition inom det svenska kulturlivet. Filmprofessor Leif Furhammar har träffande beskrivit Bergman som en absurditet i jämförelse med annan svensk filmproduktion under den här tiden - så mycket bröt han av mot den rådande rötan, i så ensamt majestät tronade han.

När så nästa generation regissörer kom fram i början av 60-talet, inspirerade av den franska nya vågen och med ett mer uttalat samhällsengagemang än Bergman, kan man förstå att mästaren framstod som ett väghinder och en representant för etablissemanget. Det var ingen slump att Malmösonen Bo Widerberg såg Bergman som en del av problemet med branschen i sin skrift Visionen i svensk film (1962).

Min egen relation till Ingmar Bergman är tämligen okomplicerad. Den storslagna familjekrönikan Fanny & Alexander, Bergmans sista biofilm, blev mitt första riktiga möte med honom, men det var först på universitetsnivå jag stiftade bekant med hans filmer på allvar, samtidigt som jag studerade andra samtida europeiska och amerikanska regissörer, vilket gav ett välbehövligt internationellt perspektiv till Bergmans katalog, och bekräftade hans storhet för mig. Vad jag däremot inte hade räknat med var hans bredd - eller hans humor. Få regissörer kan så naturligt växla mellan lustigheterna i Sommarnattens leende till ångesten i Tystnaden.

För mig har Bergmans filmer under åren blivit ett slags verktyg eller nycklar, inte bara till Bergman själv utan till den svenska filmhistorien i stort. Eftersom han var verksam under så många år, i så många olika discipliner och inom så många olika genrer, är hans verk ofta brukbara som fond, som ett sammanhang, om det så rör sig om en diskussion kring svensk filmpolitik eller hur bilden av Sverige internationellt formades genom Bergmans filmer.

Man kan inte klandra dåtidens filmskapare för att de upplevde att Bergman tog hela skådespelarkåren gisslan eller monopoliserade filmproduktionen i Sverige så att det under en period nästan bara fanns utrymme för demonregissören själv. Men hur förhåller sig dagens filmarbetare till det berömda Bergmanspöket? Finns mästarens närvaro överhuvudtaget kvar någonstans, likt en magikers vålnad vars förtryckande skugga hindrar kreatörer från att utföra stordåd? Eller är det bara vidskepelse, en tom mytbildning baserad på Bergmans förmodade inflytande och makt? Bilden som frammanas är onekligen lockande, och som tagen ur en saga: från sitt karga Fårö, självvalt isolerad på en svårtillgänglig ö mitt ute i havet, kastar den mäktige trollkarlen sina besvärjelser mot fastlandet.

Men så verkar inte Bergman uppfattas idag. Efter diskussioner med några svenska filmarbetare drar jag istället den ovetenskapliga slutsatsen att Bergman snarare tjänar som inspiration än hinder på vägen för unga filmare. Det var Bergman som gjorde dem medvetna om auteur-traditionen i Sverige, där regissören ofta filmar sitt eget manus och står som den kreativa kraften bakom en film, omgiven av duktiga medarbetare och bra skådespelare. Det var Bergman som visade att en vass historieberättare kan hävda sig internationellt även om man kommer från en liten nordisk avkrok. Och det var Bergman som med sin integritet och konstnärliga kompromisslöshet bidrog till att skapa en stark motpol till en filmindustri besatt av kommersiella framgångar - en kamp som ständigt pågår, kanske ännu mer idag.

Det är filmerna som lever kvar, inte spöket.

Martin Degrell
filmkritiker och kulturjournalist

Text för Malmö Stadsteaters programtidning, hösten 2011.