Poddhyllan

John Hodgman har gjort sig ett namn som författare av bluffböcker – digra luntor fyllda av falska fakta, nedpräntade i pompös besserwisserstil av en person som sägs besitta all världens kunskap. Titlarna speglar detta: The Areas of My Expertise (2005) följdes av More Information Than You Require (2008).

Hodgman har förfinat sin persona i The Daily Show, där han som ”resident expert” bergsäkert uttalar sig om allsköns ämnen. Helt i linje med böckerna, men också som en syrlig passning till tv-nyheternas ovana att bolla sitt rapporterande mot åsiktsmaskiner.

Böckerna utgör grund för Today in the Past, en podcast utformad som en almanacka (gratis på iTunes). Hodgman läser dagligen upp en historisk anekdot, och det påminner om den sortens kalender i vilken man lär sig ett bevingat ord om dagen – men här är det bara spektakulära lögner. Hodgmans styrka är att framstå beläst och antiintellektuell på samma gång; hylla det skrivna ordet och samtidigt göra narr av det. Det är satir med flera bottnar.

Tidigare publicerad i Sydsvenskan.

Jerry Seinfeld

“Är det bara jag, eller är det varmt här inne?”, säger Jerry Seinfeld och torkar av sin panna. Vi är bara tio minuter in i stjärnkomikerns ståuppshow, och inne på Forum är det kvavt och stekhett. Men Seinfeld, för dagen klädd i mörkgrå kostym och guldgul slips, låter sig inte påverkas, utan fortsätter framföra sin monolog med smittsam entusiasm. 57 år har han hunnit bli, men han har nog aldrig uppträtt så energiskt och fysiskt på scen som nu.

I programmet Talking Funny, där Ricky Gervais samtalar med Chris Rock, Jerry Seinfeld och Louis CK om ståupphumor, kommer diskussionen vid ett tillfälle in på hur CK alltid kasserar sina skämt efter en turné och börjar om på nytt, livrädd för att stelna i gamla gester. Seinfeld har en helt annan filosofi: han är den nitiske perfektionisten. Han älskar skämt, och även om han hela tiden skriver nya räds han inte sina greatest hits; han är besatt av att kunna leverera dem på ett så fulländat sätt som möjligt.

Seinfeld är på många sätt de små tingens mästare. Där andra komiker, som landsmannen Jim Gaffigan, vänder och vrider på ett ämne tills inget längre finns att utvinna från det, skär Seinfeld rakt till kärnan av skämtet med kirurgisk precision. Han filar på det, förfinar de allmängiltiga premisserna och putsar på poängerna tills skämtet är optimalt konstruerat.

På ett utsålt Forum ser vi inget av Seinfelds långa process, bara de färdigslipade diamanterna. Här får vi det fullfjädrade komikerproffset som självsäkert kliver ut på scen och äger publiken från första stund. Ett par lustigheter om Köpenhamn, lite smicker av publiken som orkat ta sig dit för att se “sin vän Jerry från TV” - sen är han iväg på sin snyggt länkade associationskedja, som tar slut prick åttio minuter senare.

Seinfelds skämt är inte alltid världens bästa, men han har en enastående förmåga att hitta de gemensamma nämnarna i det mänskliga tillståndet och göra sig lustig över dem på ett både lättillgängligt och smart sätt. Det är en beundransvärd talang, framförallt då man betänker att det inte finns något som är universellt roligt, hur mycket vi än önskar det vore så - allt ligger i betraktarens öga.

Fokuseringen på det universella har också sina baksidor - showen blir ibland lite blodfattig, lite för prydlig. Seinfeld blir aldrig politisk och nästan aldrig personlig. Dessutom hade han gärna fått pensionera - eller åtminstone korta ner - det långa partiet om hur kvinnor och män beter sig i relationer. Där övergår det allmängiltiga i trötta klichéer.

Tidigare publicerad i Sydsvenskan.

Conans sista kväll

Igår kväll, amerikansk tid, sändes troligen ”The Tonight Show with Conan O'Brien” för sista gången, blott åtta månader efter premiären på NBC i juni förra året. Det blev kulmen på en infekterad strid om kanalens flaggskepp, en strid som inleddes för några veckor sedan när NBC bestämde sig för att lägga ner O'Briens föregångare Jay Lenos nya show, som just nu sänds direkt innan The Tonight Show, för att flytta tillbaka Leno till sin gamla tid. Orsaken är dåliga tittarsiffror – ända sedan han blev av med showen han ledde under sjutton år har Lenos publik minskat, samtidigt som O'Briens inte har motsvarat förväntningarna.

Vad som förvånade många var kanalens bristande tålamod – normalt sett brukar man ge den här typen av nystarter längre tid att komma till rätta och hitta sin publik, men istället för att ha is i magen fick NBC – en kanal i kris – panik och sökte en kortsiktig lösning på ett långsiktigt problem. Eftersom Leno var ett beprövat kort – en lojal kassako som man dessutom inte ville se försvinna till någon annan kanal – agerade man på ett sätt som mer eller mindre tvingade ut O'Brien. Ställd inför ett ultimatum konstaterade O'Brien att hans dagar på NBC var räknade.

Vid det här laget har det skrivits spaltmeter om NBC:s fumliga hantering av situationen. Anklagelser flyger från alla håll, energiska fans allierar sig med ”Team Conan” och ”Team Leno”, och huvudpersonerna själva häller bensin på elden – vilket ironiskt nog gett såväl O'Brien som Leno högre tittarsiffror. Och på CBS sitter David Letterman och myser.

Innan förhandlingarna havererade mellan NBC och O'Brien var ett av förslagen att O'Brien skulle flytta The Tonight Show från sin ursprungliga tid – halv tolv på kvällen – till fem minuter över midnatt, och låta Leno få ett nytt halvtimmesprogram på sin gamla tid, och därmed förhoppningsvis locka tillbaka tittarna. Det har spekulerats i huruvida detta var ett allvarligt menat förslag, men i vilket fall som helst nappade inte O'Brien – tvärtom så var det efter detta han skrev ett pressmeddelande där han förklarade att han inte ämnade medverka i demonteringen av ett av TV-världens mest respekterade varumärken. Dessutom, som någon påpekat, ett program som börjar fem minuter över midnatt är inte The Tonight Show längre, det är ”The Tomorrow Show”. En flytt på en halvtimme sågs som en förolämpning.

Om man tycker detta bråk om 30 minuter hit eller dit verkar småaktigt så är det kanske inte så konstigt. I Sverige har vi under många år kunnat se nästan alla amerikanska sena talkshows – Letterman, Leno, O'Brien, Jimmy Kimmel – men utan undantag med en fördröjning på upp till en vecka, inte sällan tablålagda på tämligen fluktuerande tider, och ofta i ganska obskyra kanaler. Många av oss ser klipp från programmen på nätet. Exakt när programmen går på kvällen är med andra ord inte särskilt viktigt för oss.

Men för att förstå vad denna halvtimme har för symboliskt värde måste man förstå vilken institution inom amerikansk TV-underhållning The Tonight Show är. Sedan starten 1954 har det bara haft fem programledare. Av de fem har Johnny Carson historiskt sett haft det största inflytandet, över flera generationer av komiker och andra artister – det fanns en tid då ett framträdande hos honom kunde vara skillnaden mellan kämpande amatör och superstjärna. När Carson slutade 1993 var David Letterman sedan länge utsedd till kronprins – de bägge delade samma sorts humor, och Letterman var även värd för ”Late Night”, pratprogrammet som följer direkt efter The Tonight Show. Ränksmideri bakom kulisserna resulterade dock i att Jay Leno tog över. Letterman flyttade bittert till CBS.

När O'Brien skulle ta över The Tonight Show från Leno var hans fans exalterade. Folk var nästintill förbluffade över att det skulle ske. O'Brien signalerade nämligen inte bara ett generationsskifte inom talkshowvärlden, utan också ett paradigmskifte från föregångaren Leno, som företräder en bred, folklig humor noggrant formad under år som ståuppare. Komikern Paul F. Tompkins förklarar: ”För en hel generation humorfans representerar Conan en ny, modern talkshow-värd. Letterman var den logiska utvecklingen efter Johnny Carson, och Conan är nästa steg. Hans rötter finns hos Saturday Night Live och The Simpsons snarare än i ståuppkomik.”

Matt Belknap, grundare av det inflytelserika humorforumet A Special Thing, såg förväntningarna på nära håll i Los Angeles: ”För många under 30 är Conan den som introducerade dem för en ny typ av humor som bryter traditionella TV-konventioner. Conan älskar det absurda, det löjliga, det smarta och innovativa, ofta självreflekterande och meta – sånt som humornördar älskar. Att se det erkännas med en befordran till The Tonight Show var otroligt spännande.”

Lyckan blev alltså kortvarig, men det finns ändå en framtidstro. Efter den första besvikelsen har det nu börjat höras mer optimistiska tongångar från O'Briens anhängare; en omvärdering av situationen – i sin mekanik inte helt olikt en politisk spin – är i görningen. Kanske är det ett sätt för O'Briens allierade att distansera sig själva från The Tonight Show och devalvera programmets betydelse, men kanske tyder det ändå på att showens status som populärkulturell monolit inte längre är så självklar. Många, och framförallt den yngre generation som har O'Brien som favorit, är inte längre bundna vid den klassiska halvtolv-tiden – man spelar in showen på sin TiVo och kollar dagen efter, eller strömmar klipp på nätet. Klockslaget spelar mindre och mindre roll. Och därmed blir institutionen också svagare. Man har inga nostalgiska minnen av Johnny Carson – istället minns man sjutton mediokra år med Leno. Ytterligare några år med samma värd riskerar urvattna varumärket fullständigt. Radioprataren Tom Scharpling är övertygad om The Tonight Shows förlorade betydelse: ”Jay Leno förstörde The Tonight Show”, säger han. ”Det betyder ingenting längre.”

Så vad händer med O'Brien nu? Trots debaclet och alla hårda ord mellan honom, Leno och NBC så kliver han ur ringen som något av en folkets hjälte. Kanske kan nederlaget till och med visa sig bli ett lyft. Matt Belknap igen: ”Jag upplevde att namnet The Tonight Show tyngde Conan, gjorde honom mer konventionell. Min förhoppning när han började var att det skulle bli tvärtom: att han skulle göra The Tonight Show mindre konventionell.”

Stödet för O'Brien från såväl fans som kollegor har varit enormt, och med det i ryggen – plus en fallskärm från NBC på runt 200 miljoner kronor – kan han hålla huvudet högt och i lugn och ro överväga sina valmöjligheter. Vill han fortfarande göra en show hos en konkurrent ligger Fox närmast till hands.

Tidigare publicerad i Sydsvenskan.

Fyra recensioner

Hobo with a Shotgun – PP

Grindhouse-trenden, som inleddes av Robert Rodriguez och Quentin Tarantino för ett par år sedan, ses av vissa som den slutgiltiga avarten av postmodern fan-estetik upphöjd till ironisk kitsch. Riktigt så illa är det inte, men vi hade nog alla mått lite bättre om hyllningen till usla sjuttiotalsfilmer stannade vid distanserad beundran och inte aktiv återuppskattning som den här filmen, i vilken Rutger Hauer spelar en luffare i ett apokalyptiskt landskap som blir folkets hämnare. Känns mer som Troma än Grindhouse.

Gasland – PPP

Aktivistdokumentärer är populära just nu – vi tycks inte kunna få nog av David mot Goliat-berättelser, med tydliga hjältar och skurkar, vanligt folk som ställer sig upp mot orättvisor, med oddsen mot sig. Från svenska Bananas till oljedokumentären Crude, och nu Gasland, om naturgasexploatörer i USA som borrar sig genom landet på jakt efter den dyrbara gasen. Filmen vinner mycket på att regissören Josh Fox själv drabbats av gasborrning, och hans resa i USA:s sönderborrade land väcker såväl eftertanke som ilska.

Barneys många liv – PPP

Paul Giamatti är i storform som Barney, en kronisk strulpelle som ständigt finner nya sätt att krascha sina förhållanden. Ramverket är en åldrande Barney som ser tillbaka på sitt liv och sina relationer. Bygger på en bok, vilket märks – den tidshoppande strukturen känns som en roman, men hanteras ändå varsamt. Det är uniformt välspelat, även om man måste anstränga sig för att sympatisera med karaktären Barney, en skitstövel som får mycket serverat på silverfat men aldrig tycks värdesätta det.

Marwencol – PPPP

Efter Mark Hogankamp misshandlats svårt av ett gäng ynglingar vid en bar tvingades han lära sig allt på nytt – gå, skriva, tala. Minnen fanns bara kvar som fragment. I brist på hjälp från sjukvården uppfann Mark sin egen terapi – han byggde ett dioramalandskap från andra världskriget, en fantastisk värld befolkad av hans alter ego och dockversioner av alla hans vänner. Han kallade det Marwencol, och det blev hans sätt att bearbeta det som hänt. En fascinerande dokumentär om ett trauma och ett unikt sätt att gå vidare.

Tidigare publicerade i Plaza Magazine.

En mästares förfall

Jag sitter och tittar på trailern till Woody Allens nya film Midnatt i Paris – premiär i Cannes – då två tankar slår mig. Först den här: den forne mästaren har blivit en pastisch på sig själv. Midnatt i Paris verkar vara ett oinspirerat mishmash av de allra värsta sidorna av Allen – odräglig borgerlig romantik, slapp exotisering av Europa, mannen som hittar sig själv hos några genuina och oförställt charmiga fransmän (och inte minst fransyskor). Det ser ut som något som skulle kunna dyka upp som en genreparodi på humorsajten Funny or Die. Att Owen Wilson spelar huvudrollen gör mig bara mer misstänksam.

Sedan den här tanken: vi befinner oss i en tid då Woody Allens dåliga filmer för första gången sedan han slog igenom som manusförfattare och regissör på sjuttiotalet formar den första upplevelsen av honom som auteur. Vi har en hel generation unga filmälskare som främst inte känner Allen genom hans klassiska mästerverk utan via hans samtida medelmåttiga alster – för enkelhetens skull kan vi säga att det går en kvalitetsgräns circa 1995 efter Mighty Aphrodite. Ingenting han gjort därefter kan mäta sig med något han gjort tidigare.

Det är en chockerande insikt för ett stenhårt Woody-fan som undertecknad. Tillåt mig därför att bli lite nostalgisk och uppmärksamma fem av Allens tidigare filmer som alla är tidlösa klassiker – en utmanande gallring, hans karriär sträcker sig över 40 år och hans bagage innehåller nästan hur mycket kvalitet som helst.

Ta pengarna och stick. Den av Allens tidiga filmer som bäst visar hur påverkad han var av slapstickhumor och bröderna Marx. Innehåller fler fysiska gags än någon av hans senare filmer.

Annie Hall. Den moderna romantiska komedins ursprung. Så imiterad och parodierad att den nästan inte borde hålla längre, men det gör den. Omöjlig att komma ifrån. Ska man se en film som bäst sammanfattar Allen är det den här som gäller.

Broadway Danny Rose. Allens kärleksbrev till gammal showbiz, en värld han levde i under många år som komiker, innan han slog igenom som filmskapare. Underskattad komedi med Mia Farrow i en lysande biroll.

Radio Days. Den bästa av Allens romantiska tillbakablickar på en uppväxt i New York som präglades av radio och film. Genuint varmt och välgjort.

Små och stora brott. Woodys allvar kommer fram i det här hårt drabbande – men också roliga – dramat om moralitet, otrohet och ond bråd död. Kanske hans allra bästa film.

Kanske har jag helt fel. Kanske är Midnatt i Paris ett nytt mästerverk. Men i så fall äter jag upp min basker.

Tidigare publicerad i Plaza Magazine.

Fyra recensioner

Client 9: The Rise and Fall of Eliot Spitzer – PPPP

När Eliot Spitzer blev chefsåklagare i New York darrade Wall Street. Den orädde, hetlevrade juristen hade byggt sin karriär på att sätta dit svindlande toppdirektörer, och detta fortsatte även när han blev guvernör i samma stat – tills hans pikanta inblandning i en prostitutionsskandal abrupt satte stopp för karriären. Alex Gibney berättar skickligt historien om det stora demokratiska löftet som tillintetgjordes av sina egna laster, samtidigt som hans mäktiga motståndare hällde vatten på kvarnen.

Flickorna i Dagenham – PPP

En programmatisk och floskelfylld, men samtidigt en sympatisk och verklighetsbaserad historia om orättvist behandlade sömmerskor på en Fordfabrik i England som i slutet av sextiotalet strejkade för att få samma löner som männen, och därmed skrev historia. Sally Hawkins och Bob Hoskins ingår i den begåvade ensemblen, vars spel pendlar mellan trivsam komedi och känslosam dramatik. Regissören Nigel Cole skildrar detta viktiga skeende i jämlikhetens historia flyhänt och tidstroget, om än något anonymt.

It's Kind of a Funny Story – PPP

Ryan Fleck och Anna Boden är filmskaparparet som slog igenom med den lysande Half Nelson för ett par år sedan. Sedan dess har de gjort en film om en lovande baseballspelare, Sugar, och nu ger de sig på en tredje genre, när de filmatiserar en bok om en ung man i New York som frivilligt skriver in sig på en psykavdelning när han drabbas av självmordstankar. På kliniken får han perspektiv på sina problem, och även om storyn är något tunn så räddas den av mestadels utmärkta skådisar, bland dem Zach Galifianakis.

Farbror Boonmee som minns sina tidigare liv – PPPP

Den thailändske regissören med det tungvrickande namnet Apichatpong Weerasethakul gör filmer som få andra – spirituella, vackra mediationer i maklig takt, ofta i underskön naturmiljö på den thailändska landsbygden. Hans senaste är ännu ett kraftprov; en finstämd berättelse om Boonmee, som tillsammans med familjemedlemmar, levande och i andeform, minns tillbaka på sina liv. Weerasethakul frammanar en säregen stämning bland både väsen och personer, en harmoni och försoning som man sent glömmer.

Tidigare publicerade i Plaza Magazine.

Gummi

Filmer som inte har människor i huvudrollerna ser man inte varje dag. Det finns såklart ett flertal exempel på de som handlar om robotar (Wall-E) eller djur (vilken Disneyfilm som helst), figurer som på många sätt agerar som människor, men väldigt få filmer handlar om ting, saker som varken talar eller på annat sätt relaterar till oss som mänskliga varelser. Döda objekt alltså, som på något sätt lever och står i centrum för filmerna. I de få fall detta inträffar är det antingen i surrealistiska sagor, som den vackra franska klassikern Den röda ballongen, om en mystisk röd ballong som en dag slår följe med en liten kille, eller skräckorienterade thrillers, som Stephen King-filmatiseringen Christine, om den mordiska Cadillacen med samma namn.

Quentin Dupieuxs märkliga Rubber sällar sig således till en ganska liten skara filmer. Rubber handlar nämligen om ett bildäck. Ett bildäck som heter Robert, som i början av filmen ligger övergivet och halvt täckt av sand i ett ökenliknande landskap. Utan förklaring väcks Robert så en dag till liv och rullar ut i världen. Men istället för att hans plötsliga nya medvetande kanaliseras i upptäckarglädje och nyfikenhet använder Robert omedelbart sina krafter i destruktiva syften. Han stöter på en tom läskburk – och rullar över den så den skrynklas ihop. Han möter en flaska, upptäcker att han besitter psykiska krafter – och spränger flaskan i luften med blotta tanken. Och så fortsätter det. Allt och alla Robert stöter på ser han som fiender – kaniner, bilister, människor i största allmänhet. Sällan söker han kamratskap, och när han gör det kan han inte förmedla det. Han är ett evigt rullande bildäck, och han har hela världen som fiende.

Rubber är en underhållande hybrid av skräckfilm, komedi, existentiell fars och inte minst metafilm. Från ett till en början säkert avstånd i en annan del av öknen står nämligen en publik och tittar på ”filmen” om Robert, precis som vi fast med kikare, möjligen ditplockade av vetenskapsmän, eller kanske något mer ondskefullt. Publiken fungerar som en grekisk kör, som kommenterar handlingen allt eftersom Robert rullar vägen fram och krossar allt framför sig.

När lagens långa arm får upp spåret på Robert tvingas den lokala sheriffen ställa sig frågan: om de där borta är en publik som tittar på en film om ett mordiskt bildäck, och allt det här är på låtsas – vem är det då som mördar alla dessa människor? Var slutar den fiktiva världen, och var tar verkligheten vid? Rubber är förtjusande vag på den punkten.

Tidigare publicerad i Plaza Magazine.