Fyra recensioner

Waiting for Superman – PPP

Ett bitvis väldigt deprimerande men behövligt dokument om skolans status i USA av Davis Guggenheim, som låg bakom Al Gore-dokumentären An Inconvenient Truth häromåret. Guggenheim utgick från sig själv när han gjorde filmen: Vilken skola ska mina barn gå i? Vad är den viktigaste faktorn för en elevs framgång – är det lärarna, skolan eller barnets uppfostran? Även om hans slutsatser kan ses som drastiska och sensationella väcker de viktiga frågor om utbildningens plats i samhället.

Never Let Me Go – PP

I en alternativ, dyster version av England växer en samling barn upp till unga vuxna bärande på en ohygglig hemlighet. En trio – Kiera Nightley, Andrew Garfield och Carey Mulligan – står på tröskeln till en vuxenvärld dit de aldrig får tillträde. Mark Romaneks film, baserad på en bok av Kazuo Ishiguro, är i grunden en science fiction-historia förklädd till lågmält drama. Det är dystert och grått, men av en god anledning – man berättar om en fundamental, allomfattande sorg.

Let Me In – PPP

Att spela in en ny version av en älskad film är alltid en utmaning, och att göra en amerikansk upplaga av den väldigt svenska skräcksuccén Låt den rätte komma in torde ha varit ännu svårare. Men Matt Reeves har under dessa omständigheter lyckats över förväntningarna. Hans version av berättelsen, som utspelas i New Mexico istället för Blackeberg, baseras mer på rå skräck, men skådespelarinsatserna imponerar, särskilt Chloe Moretz som Abby. Nyinspelningar är bevisligen inte alltid en hopplös idé.

Animal Kingdom – PPPP

Kompromisslöst actiondrama om en yrkeskriminell familj i Melbourne, Australien, som sakteliga snärjs av den lokala polisen efter att de begått ett misstag för mycket. Familjelojaliteten sätts på prov när temperaturen skruvas upp och polisen letar villiga tjallare. Den här australiska succén är baserad på riktiga händelser, och de skildras med en strålande fingertoppskänsla av regissören David Michôd och hans imponerande ensemble av skådespelare. I karaktären Pope finner vi en av årets mest obehagliga sociopater.

Tidigare publicerade i Plaza Magazine.

Chomets magi

En av 2003 års mest oväntade pärlor på filmrepertoiren var fransmannen Sylvain Chomets Trion från Belleville – ett animerat mästerverk med en helt egen ton och stil, som tycktes ha dykt upp från ingenstans, eller kanske från en annan dimension: ploppat upp i en modern värld fylld av datoranimerade blockbusters och familjevänliga Disneysagor. Chomets värld var något helt annat: en osalig och mustig blandning av fabel och dystopi, en skruvad version av Europa, där gangsters kidnappar stjärncyklister och stumma mormördrar förvandlas till hjältar. Allt magnifikt designat och handtecknat enligt gammal tradition.

En handfull år har gått, och Chomet har jobbat vidare i det tysta. Och hans nya film, Illusionisten, genomförs på samma oansenliga sätt, och med ett lika egensinnigt uttryck som debuten. Inget av uppmärksamheten och framgången tycks ha påverkat Chomet – om något så är Illusionisten ännu mer privat och blygsam, ännu mer inåtvänd och tyst, än sin föregångare.

Filmen baseras på ett tidigare ofilmat manus av Jacques Tati, den stora franska mästaren, och har i sitt centrum en Monsieur Hulot-liknande figur, som jobbar som trollkarl på olika fallfärdiga teatrar i Paris. Det är sent femtiotal, och den grånande illusionisten ser sitt värv åldras med honom. Det handlar om vaudevillens död, en alltmer marginaliserad syssla som för illusionisten längre och längre bort från händelsernas centrum, längre upp och ut på landsbygden, tills han plötsligt befinner sig i Edinburgh, Skottland. Där slår han läger på ett pensionat fyllt av likaledes deprimerade och desperata underhållare, som bara väntar på att klockan ska slå. Han möter en ung dam, tar jobb på en biltvätt, och försöker smått uppgivet att återkomma till rampljuset med sina korttrick och sin borttrollade kanin.

Chomet presenterar ofta Illusionisten på samma sätt som jag tänker mig att Tati skulle gjort det: i stora tablåer, med få närbilder, där händelser ständigt pågår i bakgrunden och i marginalerna. Edinburgh-miljöerna är älskvärt och minutiöst återskapade. På många sätt påminner just tablåerna om den gamla skolans äventyrsspel i stil med Broken Sword eller Grim Fandango – en på många sätt rik kontrast till dagens ofta hetsiga tempo, både i spel och på film.

Det är en vacker och sorglig film, och illusionistens borttynande tillvaro blir på sätt och vis en metafor för det Chomet själv sysslar med i sin idogt handritade animation – ett hantverk ingen längre efterfrågar, en utdöende konstform som allt färre människor bryr sig om.


Tidigare publicerad i Plaza Magazine.

Fyra recensioner

The Two Escobars – PPP

Ambitiös och upplysande dokumentär om två av Colombias mest kända personer med efternamnet Escobar: knarkkungen Pablo och fotbollsspelaren Andrès. De var inte släkt, men deras öden var på kusliga sätt sammanflätade. Filmen berättar hur intresset för fotboll i landet ökade parallellt med att knarkkungarna blev allt mäktigare, och hur landet störtades ner mot ruinens kant innan kursen ändrades. Det blir en undersökning av såväl samhällsekonomi och korruption som av fotbollens innersta väsen.

Black Swan – PP

Natalie Portman spelar en ballerina som är på väg mot sitt livs roll: den vita svanen i Svansjön. Men balettvärlden är en krävande och hård miljö, och Portmans sinne börjar vackla under pressen. Darren Aronofskys psykodrama är på pappret fullt av extravagant camp – en hyllning till Dario Argento via Flugan och De röda skorna – men utöver Portmans insats lyfter det inte. Aronofsky är alltför bokstavstrogen och allvarlig; ett kontrollfreak som vägrar släpper greppet. Det blir aldrig så flippat som storyn kräver.

127 Hours – PPP

Den sanna berättelsen om den amerikanske bergsklättraren Aron Ralston som fastnade med armen under ett klippblock långt ute i vildmarken och tvingades kapa sin egen arm för att överleva, är en dramatisk historia, men händelsemässigt ganska begränsad – en man sitter fast i en klippa i fem dagar. That's it. En otålig regissör som Danny Boyle tar därför till alla visuella trick han har, vilket hjälper, men det gör mig också skeptisk till Boyles egna tilltro till historien. Klart sevärd ändå – inte minst för James Franco i huvudrollen.

Monsters – PPP

Gareth Edwards regidebut tar vid ungefär där andra monsterfilmer brukar sluta. I Monsters har den första kontakten mellan människorna och utomjordingarna redan skett, och några år har förflutit. Varelserna är nu ett ständigt närvarande hot, men människor har lärt sig att leva med det och gå vidare. Parallellerna till dagens terrorhot är tydliga. Det är en spännande men ändå lågmäld film, och det mest imponerande är hur snygg Edwards lyckats få den, med minimala medel – effekterna är smakfulla och sparsamt använda.

Tidigare publicerade i Plaza Magazine.

Språkförbistring på svenska biografer

Nu i mars har den iranske regissören Abbas Kiarostamis nya film, den företrädesvis franskfinansierade Copie conforme, svensk biopremiär. Kiarostami, som mest arbetar utanför Iran nu för tiden, är en förgrundsfigur för den iranska nya vågen, och oändligt respekterad för sina filmer, som ofta innehåller reflektioner över sanning och lögn, fasad och verklighet. Samtidigt utmärks flera av Kiarostamis verk av en vilja, ibland lekfull och ibland gravallvarlig, att utforska det regelverk som vi som publik och han som filmskapare har satt upp mellan oss – och att tänja på dessa gränser.

Copie conforme är inget undantag. Den utspelar sig i en liten italiensk stad. Juliette Binoche spelar en kvinna som går och lyssnar på en engelsk författare, som är i staden för att föreläsa om sin nya bok. Efter föreläsningen träffar hon författaren, de börjar prata, och spenderar sedan dagen ihop. Deras bekantskap tycks vara ny, men gradvis börjar de samtala såsom ett gift par skulle samtala med varandra, och plötsligt vet vi inte längre någonting om deras relation. Är det bara ett charmigt uppvaktande? Är de i själva verket ett gift par? Det blir ett spännande, underhållande möte där vi själva får fylla i tomrummen.

Men en varning är på plats. Risken finns att detta intellektuella, raffinerade romantiska drama orättvist får stämpeln ”romantiskt myspys” när det får premiär på svenska biografer. Anledningen är den svenska titeln. Originalets ”Copie conforme”, ”äkta kopia”, anspelar på den bok i filmen som den engelska författaren föreläser om, en bok som diskuterar nyttan och värdet i original kontra kopior, framförallt i konsten. Detta tema får sin naturliga parallell då Binoche och mannen själva börjar framföra sin pardans, som kanske eller kanske inte är äkta.

På svenska har distributören dock bestämt att filmen ska heta Möte i Toscana. Från ett intellektuellt laddat namn, en titel med ambitioner och tvetydighet – till något som doftar verklighetsflyende romanslitteratur. En titel att glömma, helt enkelt. Det är ett cyniskt men säkert logiskt sätt att locka den förväntade målgruppen – medelålders kulturdamer som man förutsätter flockar till salongerna så fort något med ”Toscana” eller ”Provence” i titeln visas – som om den geografiska hemvisten skulle diktera hur filmen i övrigt är.

Så luras inte av titeln. Gräv djupare. Gå bortom affischen och associationerna. Då kommer du att upptäcka en av vårens mest intressanta och underfundiga filmer.

Tidigare publicerad i Plaza Magazine.

Fyra recensioner

Winter's Bone – PPPPP

Debra Graniks redan prisade adaption av Daniel Woodrells okuvliga deckare i amerikansk fattig bergsmiljö är karg, hård och en av årets bästa filmer. Woodrell har gjort det till en specialitet att skildra vit underklass genom ett klassiskt noir-filter, och Granik förvaltar historien om unga Ree och hennes alltmer hopplösa sökande efter sin försvunna far med fullständig kontroll. Jennifer Lawrence i rollen som Ree är ett sällsynt stjärnskott vars integritet och handlingskraft går rakt igenom duken.

Carlos – PPP

Olivier Assayas film om den ökände terroristen Carlos, ”Schakalen” populärt kallad, är en mastodont som trots storleken rör sig över decennier och hanterar politiska intriger, multipla kontinenter och språkbarriärer på ett förvånansvärt snyggt sätt. Framförallt imponerar Édgar Ramírez i huvudrollen som den karismatiske och kallhamrade revolutionären. Ibland känns filmen något sammanfattande, trots en spellängd på knappt tre timmar, men den finns också i en fem timmar lång TV-version för den hugade.

Enter the Void – PPP

Gaspar Noés senaste film visades redan förra året på festivaler, men i en version som var långt ifrån klar. Nu finns Enter the Void till slut i en färdig version, och resultatet är en visuell tour de force, en psykedelisk skärseldsvandring genom ett neondränkt Tokyo. En ung knarklangare dör, och hans osaliga ande svävar över miljonstaden och blickar tillbaka på hans liv. Noé lyckas kombinera känslan från Kubricks 2001 med Jonas Åkerlunds Prodigy-video Smack My Bitch Up på ett sublimt och svindlande sätt.

Howl – PPP

Howl är berättelsen om Allen Ginsbergs episka dikt med samma namn – hur den skrevs, vad som fick beatpoeten Ginsberg att frammana dess form och innehåll – men det är också berättelsen om hur dikten hamnade framför en domstol, anklagad för att vara obscen. Regissörerna Rob Epstein och Jeffrey Friedman har gjort en sevärd dramadokumentär i vilken arkivbilder blandas med dramatiserade scener från Ginsbergs liv. James Franco gör ytterligare en trovärdig rolltolkning som den inflytelserika poeten.

Tidigare publicerade i Plaza Magazine.

En udda tripp

På pappret låter The Trip på många sätt som en hopplös idé. Steve Coogan spelar en lätt skruvad version av sig själv – en firad komiker i hemlandet England, vars karriär i USA står och trampar vatten. Han blir kontaktad av tidningen The Observer, som vill att han ska åka upp till norra England och Skottland och skriva recensioner om några lyxiga restauranger på landsbygden. Coogan har inget bättre för sig, och tackar ja. Eftersom förhållandet med hans amerikanska flickvän är i gungning ber han istället sin vän och kollega Rob Brydon, som också spelar sig själv, att slå följe. Brydon, som inser att han är längst ner på listan över potentiella resekamrater, sväljer stoltheten och följer med.

De två bitvis motvilliga kompisarna åker sedan runt på serpentinvägar på skotska höglandet, äter ändlösa lyxmiddagar, filosoferar om sina respektive karriärer och bräcker varandra med imitationer av Sean Connery, Anthony Hopkins och Michael Caine. Det är i princip det hela. Och så håller det på – i antingen knappt två timmar, om man ser filmversionen av The Trip, eller tre, om man ger sig på TV-versionen, som är uppdelad i sex avsnitt à trettio minuter.

Men det fantastiska är att det funkar. Över all förväntan. Michael Winterbottom, som tidigare regisserat Coogan och Brydon i Tristram Shandy, står för regin, och precis som i den filmen fångar han på ett lysande sätt parets passivt-aggressiva konversationer och situationens absurda metanivåer. Det är en fröjd att se två briljanta komiker mer eller mindre ägna sig åt en sorts aldrig upphörande lång improvisation. Kanske är det extra njutbart när man tänker på vilken outhärdlig soppa det hade kunnat bli med mindre finkänsliga kockar inblandade.

The Trip blir också, något överraskande, en väldigt fin meditation över karriärval, medelålder och mognad: Coogans oroliga strävan uppåt samtidigt som hans personliga liv krakelerar kontrasteras med Brydons familjeman som stormtrivs med sitt liv trots att hans karriär aldrig fått fart på samma sätt som Coogans. Medan Brydon myser framför brasan på något anrikt pensionat travar Coogan rastlöst omkring på hedarna och försöker få täckning på sin mobiltelefon så han kan nå någon – sin agent, sin flickvän, sin tonårsson – och få bekräftelse på sin vilsna tillvaro.

I sin filmversion har The Trip turnerat runt på filmfestivaler den gångna säsongen, men för maximal effekt rekommenderas TV-versionen. Där får Coogans och Brydons komiska tajming fullt spelrum.

Tidigare publicerad i Plaza Magazine.

Lunds humorfestival 2010

Om man inte vetat bättre hade man kunnat tro att Lunds humorfestival är en gammal tradition, ett evenemang som varje år samlar Sveriges humorelit och drar fulla salonger i hela staden. Att det skulle vara första gången festivalen genomförs hade varit svårt att gissa utifrån premiärårets digra och välplanerade utbud. Ståuppkomik blandades med improvisationsteater, sketchshower, komikerintervjuer och allt däremellan. Att välja godbitarna ur programmet var ett angenämt problem.

Det löst sammanhållna kollektivet Rikets sal framförde en vild blandning av sketch, sång och absurda upptåg. Fokus låg på idéer snarare än på perfekt inövade nummer, och för varje skämt som gick hem var det ett annat som kraschade – och det var en del av charmen.

Betydligt mer slipade var Nour El-Refai, Johan Glans och David Batra, som delade ett pass på Stadsteatern. Det var optimala förutsättningar för de hemvändande skåningarna, med en entusiastisk publik, stolt över sina lokala förmågor. Batra i synnerhet tog hem många poäng med sina publikfriande, men mycket träffsäkra, Lundaspecifika observationer.

En av helgens stora höjdpunkter var Emma Hansson och Sissela Benn, som uppträdde på Lilla teaterns scen som Haggan och Ludret, två Möllantjejer vilsna i aktivistdjungeln. Ur det som kunde blivit en simpel parodi växte det istället fram nyanserade porträtt av två unga människor med massor av energi men ingenstans att rikta den. Det var också, ska sägas, fantastiskt roligt, och duons samspel felfritt – Hansson som ledaren och pådrivaren, och Benn som det känslomässiga navet. Benns komiska tajming är verkligen värd att hylla.

Två generationer ståuppkomik möttes under lördagskvällen, då Robin Paulsson och Peter Wahlbeck intog Stadsteatern. Paulsson har vuxit som komiker i takt med sitt pratprogram i SVT, och nu imponerade han med solida skämt om danskar, Zlatan och Mark Levengood – med en road Jonas Gardell i publiken. Wahlbeck har fortfarande en enastående förmåga att förbluffa sina åhörare. Han tycks älska att se en villrådig publik som inte vet hur den ska reagera på hans svador, som rör sig från skämt till anti-skämt, från dialektala dissekeringar till Per Gessles gula Ferrari. Det är lika delar roligt och oroligt.

Som bonus fick publiken även se en märkbart nervös Björn Gustafsson, som kom ut på scenen innan Paulsson och Wahlbeck och körde några minuters ståupp, för första gången på två år. Sveriges humorgunstling kunde knappast valt en mer välkomnande miljö för sin återkomst.

Lund är storleksmässigt närmast perfekt för ett arrangemang av det här slaget. Samtliga scener ligger inom gångavstånd från varandra, och i princip alla uppträdanden sker i teatermiljö och inte på krogen, vilket gynnar både artist och åhörare. Även publikintresset har varit stort – en majoritet av föreställningarna var utsålda, trots höga biljettpriser. Folk fick sitta i trappor och på extrastolar för att få plats på vissa programpunkter. Frågan är vad som händer om, eller snarare när, festivalen vill växa.

Tidigare publicerad i Sydsvenskan.