Enligt tidningsartiklar för några veckor sedan drömmer var tredje svensk om att skriva en bok. Under förra månaden gavs ett utmärkt tillfälle att förverkliga de drömmarna. Med november avslutades också National Novel Writing Month, NaNoWriMo, ett årligt evenemang som ursprungligen startades i USA som ett projekt för att sporra den nationella skrivlusten – nu är det ett internationellt fenomen. Reglerna är enkla: skriv en roman på en månad. Målet är 50 000 ord. Förra året lockade NaNoWriMo över 165 000 deltagare, varav 30 000 passerade mållinjen.
I år hade ett par vänner till mig bestämt sig för att deltaga, och i ett svagt ögonblick – delvis inspirerad, delvis provocerad – gav jag mig också i kast med uppgiften. För lika mycket som min första impuls var att avfärda det hela som ett töntigt jippo kunde jag inte låta bli att lockas av utmaningen. Och dessutom: hur svårt kunde det vara? Vilken idiot som helst kan skriva en bok – idioter gör det hela tiden, för att parafrasera filmkritikern Joe Queenan. Jag började räkna: 50 000 ord, det är drygt 1500 om dagen. Det kändes överkomligt.
Jag började genast fundera på hur jag enklast skulle ro det hela i hamn. Skriva om något som kräver noll research, självklart. Gräva där jag står, absolut. Inga mysterier, inga komplicerade mordgåtor. Relationer mellan människor, här och nu i Malmö, där har vi något. Inre monologer som bara maler på, sida efter sida.
Det blev snart tydligt att jag gick in i projektet med helt fel attityd – med rationalisering snarare än ohämmad skrivlust. Bara efter någon dag började jag förenkla, ta genvägar. Hur ställer sig NaNoWriMo till konceptuella texter med långa lånade citat? Det kan ju äta upp lite utrymme. Jag blev en powergamer, och tvingades stanna upp. Det var väl ändå inte det här det skulle gå ut på? Vad hände med fantasin och passionen?
Efter en vecka låg jag hopplöst efter. Kompisar på de sociala nätverken uppdaterade hurtigt sin status: ”13000/50000. Här går det undan!” Jag reagerade med taggarna utåt. Toppen, ännu ett område där vi kan kvantifiera oss och mäta vår förmåga med varandra. Ännu en arena där stress och dåligt samvete dikterar allt. Vad händer med den kreativa friheten när den fjättras under dessa bojor? Jag ojade mig dramatiskt framför min laptop. Kunde man inte tänka sig en variant där man skriver 50 000 tecken på trettio timmar istället? Ingen sympati.
Med knappt två veckor kvar av november insåg jag att loppet sedan länge var kört. Inget skrivet på flera dagar, en illa planerad Stockholmsresa som fick mig att halka efter betänkligt. Vardagens kvävande gång. En NaNoWriMo-skrivande vän försökte peppa mig: det handlar om att tysta den inre redaktören, att disciplinera sig så man bara fortsätter skriva, trots att man vet att det man skriver är skräp. Det handlar om en hyperintensiv skrivarmånad, att sänka alla krav och bara få ur sig en massa text. Jag ljög och sa att jag minsann hade högre konstnärliga ambitioner än så.
Tidigare publicerad i Sydsvenskan.
