Det började som en sömning radiostation på ett oansenligt college i New Jersey 1958. Femtio år senare är WFMU ett fenomen som trotsar alla kommersiella lagar genom sin blotta existens.
Det är tisdag kväll i Jersey City, och allt är lugnt. Affärsbyggnaderna har släckts ner, pendlarna åkt hem, och stadskärnan är nästintill öde. Men skenet bedrar. I ett smalt hus intill en dygnet runt-öppen diner, i skuggan av anonyma kontorskomplex och ett stenkast från Manhattan tvärsöver Hudsonfloden, råder febril aktivitet. Här huserar en av USA:s mest beryktade radiostationer, WFMU, och just nu är man mitt uppe i sitt årliga maraton, då allt krut läggs på att be sina trogna lyssnare om ekonomiskt stöd för det kommande året. Maratonet är livsviktigt för stationen – under två intensiva veckor samlar man i princip in hela årets kassa.
På tredje våningen i byggnaden råder ett frejdigt kaos. Stället myllrar av folk: volontärer sitter redo vid telefonerna, gäster laddar upp i en improviserad loge. Någon erbjuder hemlagad pasta. Klockan är strax åtta, och DJ:n Tom Scharpling, vars populära program The Best Show on WFMU börjar om ett par minuter, far omkring och plockar ihop skivor som ska spelas, listor som ska bockas av, priser som ska lottas ut. För dagen är han klädd som kapten på en lyxjakt. Telefonvolontärerna är klädda som matroser.
På tredje våningen i byggnaden råder ett frejdigt kaos. Stället myllrar av folk: volontärer sitter redo vid telefonerna, gäster laddar upp i en improviserad loge. Någon erbjuder hemlagad pasta. Klockan är strax åtta, och DJ:n Tom Scharpling, vars populära program The Best Show on WFMU börjar om ett par minuter, far omkring och plockar ihop skivor som ska spelas, listor som ska bockas av, priser som ska lottas ut. För dagen är han klädd som kapten på en lyxjakt. Telefonvolontärerna är klädda som matroser.
WFMU startade som en oförarglig radiostation vid den lilla konstskolan Upsala College i slutet av femtiotalet. Sändningarna dominerades till en början av skolmeddelanden och protestantiska gudstjänster, men i samband med rockens intåg och sextiotalets föränderliga anda togs stationen snart över av musikälskande beatniks, långhåriga hippies och andra subversiva yngligar som ville sprida sin gospel via radiovågorna. Skolan protesterade, men kunde inte förneka att radiostationen fick nytt liv och sköttes relativt väl, så under många år upprättades en sorts terrorbalans mellan stationen och skolan, som fortfarande stod för sändningstillståndet.
Men då Upsala College efter ekonomiska problem gick i konkurs på åttiotalet hade WFMU:s ledning redan märkt åt vilket håll vinden blåste, och tillsammans med stationens anhängare köpte man loss sig själva från Upsalas sjunkande skepp. Sedan dess ägs och sköts stationen av en ideell stiftelse, och nästan alla som jobbar där idag är volontärer.
Scharpling, som till vardags är manusförfattare och producent på tv-deckaren Monk, menar att den frihet som WFMU ger honom är unik.
Tom Scharpling
”Att vara DJ på WFMU innebär att jag kan göra precis vad jag vill”, säger han. ”Så länge som jag håller mig inom granskningsnämnden FCC:s råmärken kan jag komma hit varje tisdag och göra precis det program jag önskar. Det är det fina med att jobba här – jag blir aldrig avbruten av reklam, jag behöver aldrig oroa mig över att göra sponsorer upprörda.”
Förra året firade WFMU sitt femtioårsjubileum med gratiskonserter runtom New York, man gav ut böcker om viktiga händelser i stationens historia, och nu planerar man att bygga en ny radiomast på Manhattan. Och allt betalas av lyssnarna – helt utan inblandning från vare sig kommersiella intressen, feta fonder eller statliga stöd. Det är inte utan att man frågar sig hur det går ihop i dagens sönderkommersialiserade radiolandskap.
”Rimligen borde vi inte ens existera”, säger stationschefen Ken Freedman när han tar emot i sitt överbelamrade kontor på fjärde våningen. ”Men på något sätt gör vi det. Våra DJ:s är passionerade, våra lyssnare likaså. Vi hushåller med kassan, men någon buffert har vi inte direkt.” Freedman är en av ett fåtal heltidsanställda på stationen, och har själv varit engagerad i WFMU sedan tidigt åttiotal. Med sitt gråvita hår och lugna uppenbarelse är han stationens självklara pappa.
***
”Ring! 800-989-9368! Kom igen!” Halvvägs in i The Best Shows tretimmarspass vädjar Tom Scharpling desperat om mer bidrag. Till sin hjälp ikväll har han bland andra musikerna Ted Leo och Aimee Mann, som tränger ihop sig i den lilla studion och spelar önskelåtar mot att folk ringer in. Även komikerna Paul F. Tompkins och John Hodgman gör sitt bästa i telefonrummet för att uppmuntra potentiella donationer. Stämningen är uppsluppen, men samtidigt känner alla situationens allvar.
Paul F. Tompkins
WFMU:s betydelse för framförallt rockscenen i New York och New Jersey ska inte underskattas. Stationen har sedan länge haft en huvudsaklig profil som alternativ musikstation, och listan på band som spelat här innan sina genombrott kan göras lång – från MC5 till The Strokes. Regissören Jim Jarmusch har sagt att stationen är det enda han lyssnar på när han är i New York. Idag är dock WFMU inte lika rockorienterad som förr; all sorts udda musik blandas upp med pratradio, experimentell ljudkonst och kulturprogram.
WFMU är en tämligen unik radiostation i den meningen att den förlitar sig helt på bidrag från lyssnarna – och av någon anledning lyckas man inte bara överleva, utan också blomstra. Utöver maratonet ber man aldrig sina mecenater om hjälp. Att hamna i en situation där man jämt och ständigt tigger pengar från sponsorer och lyssnare, likt många andra radiostationer i USA, är otänkbar.
”Det skulle innebära ett förräderi mot vår publik”, säger Freedman, och jämför med den nationella radiostationen NPR, vars program alltid ”presenteras i samarbete med” olika företag, på samma sätt som exempelvis SVT gör med vissa av sina större evenemang och idrottssändningar. ”Vad är det för skillnad på det och reklam?” undrar Freedman, samtidigt som han medger att stationen kan bli bättre på att marknadsföra sig. Dagens prekära ekonomiska läge gör också att stationen har all anledning att oroa sig för framtiden.
Aimee Mann och Ted Leo
Strax efter elva på kvällen lämnar Tom Scharpling studion och svalkar sig med ett glas vatten. Insamlingen har varit en triumf – över 61 000 dollar har ringts in på tre timmar. Scharplings blandning av humor, musik och prat har än en gång visat sig vara en stor tillgång för WFMU. Känslorna är ömsesidiga.
”Jag skulle aldrig kunna göra det här programmet någon annanstans”, säger Scharpling. ”Den typen av långsamt uppbyggda skämt och ingående intervjuer som jag ägnar mig åt hade varit en omöjlighet på andra stationer.”
Hur gick det då under årets maraton? Sammanlagt skänkte över 10 000 personer drygt 1,1 miljoner dollar. Skeppet WFMU seglar vidare ett år till.
Opublicerad text från 2008.
