TV-krönika

”En av vår tids största underhållare har dött!”

Min amerikanska vän var skakad.

”En ikon är borta!”

Ja, svarade jag, Michael Jacksons död var verkligen tragisk.

”Michael Jackson? Nej nej, Billy Mays!”

Billy vem?

Billy Mays var kungen av TV-informercials, en professionell ”pitchman” som blev ett fenomen tack vare sin okuvliga entusiasm, även för de mest underliga produkter han sålde, och sitt aggressiva säljarsnack – han brukar bland annat tillskrivas den i sammanhanget oumbärliga frasen ”But wait, there's more!”, för att vinna över skeptiska köpare. ”OK, så du nöjer dig inte med det här tvättmedlet, men om vi slänger med en klockradio också? Och kanske en klotgrill?”

När Mays syntes i rutan – och gick rakt igenom den – under TV-kanalernas förmiddagsblock eller de programtunna nattpassen, kastade sig folk över telefonen och beställde produkter de aldrig tidigare visste att de behövde. Alla som sett Mays framfart i TV eller på nätet – där det finns ett digert arkiv – kan vittna om hans svårslagna och underhållande försäljarstil; en blandning mellan frälsaren som lovar oss ett rikare liv, och mobbaren som hotar oss med stryk om vi inte slår till NU. Yrket och tugget lärde han sig på pirerna i Atlantic City.

Mays sista projekt var Pitchmen, en dokumentärserie på Discovery Channel i vilken han tog sig an lovande produktutvecklare och skänkte deras uppfinningar den professionella krängarens handpåläggning, med den uttalade förväntningen att nu kommer pengarna att rulla in. Det var alltså inte nödvändigtvis de finansiella medlen för att lyckas som Mays bidrog med, utan snarare en välsignelse från den bästa i branschen. Så betrodd var Mays förmåga att sälja, att övertyga sin publik att just DETTA är det rätta för dem.

Så sent som förra veckan var han och hans kollega Anthony Sullivan gäster hos Conan O'Brien för att göra reklam för Pitchmen, och Mays malde på med samma svada som alltid. Han var en stor och bullrig man, en sådan person som, tycktes det, aldrig behövde ta till en mikrofon för att höras. En manisk energi, hela tiden på väg upp ur soffan. Och så det där omöjligt välansade helskägget, som något påmålat, en svart kirurgmask.

I söndags hittades Billy Mays död i sitt hem i Florida. Dödsorsaken var enligt de första rapporterna en hjärtattack.

Den amerikanska populärkulturen kan vara den enda plats där en halvgalen infomercial-personlighet blir en så självklar del av medvetandet att hans död nämns i samma andetag som andra nyligen avlidna kändisar som Farrah Fawcett och Johnny Carsons bisittare Ed McMahon.

”The King of Shop” blev 50 år gammal.

Tidigare publicerad i Sydsvenskan.

En kväll i Jersey City



Det började som en sömning radiostation på ett oansenligt college i New Jersey 1958. Femtio år senare är WFMU ett fenomen som trotsar alla kommersiella lagar genom sin blotta existens.

Det är tisdag kväll i Jersey City, och allt är lugnt. Affärsbyggnaderna har släckts ner, pendlarna åkt hem, och stadskärnan är nästintill öde. Men skenet bedrar. I ett smalt hus intill en dygnet runt-öppen diner, i skuggan av anonyma kontorskomplex och ett stenkast från Manhattan tvärsöver Hudsonfloden, råder febril aktivitet. Här huserar en av USA:s mest beryktade radiostationer, WFMU, och just nu är man mitt uppe i sitt årliga maraton, då allt krut läggs på att be sina trogna lyssnare om ekonomiskt stöd för det kommande året. Maratonet är livsviktigt för stationen – under två intensiva veckor samlar man i princip in hela årets kassa.


På tredje våningen i byggnaden råder ett frejdigt kaos. Stället myllrar av folk: volontärer sitter redo vid telefonerna, gäster laddar upp i en improviserad loge. Någon erbjuder hemlagad pasta. Klockan är strax åtta, och DJ:n Tom Scharpling, vars populära program The Best Show on WFMU börjar om ett par minuter, far omkring och plockar ihop skivor som ska spelas, listor som ska bockas av, priser som ska lottas ut. För dagen är han klädd som kapten på en lyxjakt. Telefonvolontärerna är klädda som matroser.

WFMU startade som en oförarglig radiostation vid den lilla konstskolan Upsala College i slutet av femtiotalet. Sändningarna dominerades till en början av skolmeddelanden och protestantiska gudstjänster, men i samband med rockens intåg och sextiotalets föränderliga anda togs stationen snart över av musikälskande beatniks, långhåriga hippies och andra subversiva yngligar som ville sprida sin gospel via radiovågorna. Skolan protesterade, men kunde inte förneka att radiostationen fick nytt liv och sköttes relativt väl, så under många år upprättades en sorts terrorbalans mellan stationen och skolan, som fortfarande stod för sändningstillståndet.

Men då Upsala College efter ekonomiska problem gick i konkurs på åttiotalet hade WFMU:s ledning redan märkt åt vilket håll vinden blåste, och tillsammans med stationens anhängare köpte man loss sig själva från Upsalas sjunkande skepp. Sedan dess ägs och sköts stationen av en ideell stiftelse, och nästan alla som jobbar där idag är volontärer.

Scharpling, som till vardags är manusförfattare och producent på tv-deckaren Monk, menar att den frihet som WFMU ger honom är unik.



Tom Scharpling


”Att vara DJ på WFMU innebär att jag kan göra precis vad jag vill”, säger han. ”Så länge som jag håller mig inom granskningsnämnden FCC:s råmärken kan jag komma hit varje tisdag och göra precis det program jag önskar. Det är det fina med att jobba här – jag blir aldrig avbruten av reklam, jag behöver aldrig oroa mig över att göra sponsorer upprörda.”

Förra året firade WFMU sitt femtioårsjubileum med gratiskonserter runtom New York, man gav ut böcker om viktiga händelser i stationens historia, och nu planerar man att bygga en ny radiomast på Manhattan. Och allt betalas av lyssnarna – helt utan inblandning från vare sig kommersiella intressen, feta fonder eller statliga stöd. Det är inte utan att man frågar sig hur det går ihop i dagens sönderkommersialiserade radiolandskap.

”Rimligen borde vi inte ens existera”, säger stationschefen Ken Freedman när han tar emot i sitt överbelamrade kontor på fjärde våningen. ”Men på något sätt gör vi det. Våra DJ:s är passionerade, våra lyssnare likaså. Vi hushåller med kassan, men någon buffert har vi inte direkt.” Freedman är en av ett fåtal heltidsanställda på stationen, och har själv varit engagerad i WFMU sedan tidigt åttiotal. Med sitt gråvita hår och lugna uppenbarelse är han stationens självklara pappa.


***

”Ring! 800-989-9368! Kom igen!” Halvvägs in i The Best Shows tretimmarspass vädjar Tom Scharpling desperat om mer bidrag. Till sin hjälp ikväll har han bland andra musikerna Ted Leo och Aimee Mann, som tränger ihop sig i den lilla studion och spelar önskelåtar mot att folk ringer in. Även komikerna Paul F. Tompkins och John Hodgman gör sitt bästa i telefonrummet för att uppmuntra potentiella donationer. Stämningen är uppsluppen, men samtidigt känner alla situationens allvar.



Paul F. Tompkins




WFMU:s betydelse för framförallt rockscenen i New York och New Jersey ska inte underskattas. Stationen har sedan länge haft en huvudsaklig profil som alternativ musikstation, och listan på band som spelat här innan sina genombrott kan göras lång – från MC5 till The Strokes. Regissören Jim Jarmusch har sagt att stationen är det enda han lyssnar på när han är i New York. Idag är dock WFMU inte lika rockorienterad som förr; all sorts udda musik blandas upp med pratradio, experimentell ljudkonst och kulturprogram.

WFMU är en tämligen unik radiostation i den meningen att den förlitar sig helt på bidrag från lyssnarna – och av någon anledning lyckas man inte bara överleva, utan också blomstra. Utöver maratonet ber man aldrig sina mecenater om hjälp. Att hamna i en situation där man jämt och ständigt tigger pengar från sponsorer och lyssnare, likt många andra radiostationer i USA, är otänkbar.

”Det skulle innebära ett förräderi mot vår publik”, säger Freedman, och jämför med den nationella radiostationen NPR, vars program alltid ”presenteras i samarbete med” olika företag, på samma sätt som exempelvis SVT gör med vissa av sina större evenemang och idrottssändningar. ”Vad är det för skillnad på det och reklam?” undrar Freedman, samtidigt som han medger att stationen kan bli bättre på att marknadsföra sig. Dagens prekära ekonomiska läge gör också att stationen har all anledning att oroa sig för framtiden.



Aimee Mann och Ted Leo


Strax efter elva på kvällen lämnar Tom Scharpling studion och svalkar sig med ett glas vatten. Insamlingen har varit en triumf – över 61 000 dollar har ringts in på tre timmar. Scharplings blandning av humor, musik och prat har än en gång visat sig vara en stor tillgång för WFMU. Känslorna är ömsesidiga.

”Jag skulle aldrig kunna göra det här programmet någon annanstans”, säger Scharpling. ”Den typen av långsamt uppbyggda skämt och ingående intervjuer som jag ägnar mig åt hade varit en omöjlighet på andra stationer.”

Hur gick det då under årets maraton? Sammanlagt skänkte över 10 000 personer drygt 1,1 miljoner dollar. Skeppet WFMU seglar vidare ett år till.

Opublicerad text från 2008.

Poddhylla

Amerikansk humor har drabbats av en podcastingepidemi. Det tycks finnas något så lockande med detta medium att få humorister kan hålla sig borta från det. Det är lätt att förstå varför – man har fria tyglar, får lyssnarnas odelade uppmärksamhet, och skapar en helt ny relation till sina fans.

Sällan blir det så lyckat som hos Marc Maron. Maron har utöver sin långa komikerkarriär även ett förflutet på Air America, den numera nedlagda progressiva radiostationen i New York, och efter ett par vilsna år har han funnit ny energi i sin podcast WTF (wtfpod.com), i vilken han har långa, personliga samtal med showbizkollegor om neuroser och drivkrafter – alltid filtrerat genom Marons egen narcissism och ångest.


Marons kontaktnät ger honom öppna dörrar hos Sarah Silverman och Louis CK, men de mest spännande konversationerna är med personer du aldrig hört talas om, som Mike DiStefano eller Mike Schmidt, människor med fascinerande livsöden som Maron lirkar upp bättre än vilken Oprah som helst.



Tidigare publicerad i Sydsvenskan.

Författare på trettio dagar

Enligt tidningsartiklar för några veckor sedan drömmer var tredje svensk om att skriva en bok. Under förra månaden gavs ett utmärkt tillfälle att förverkliga de drömmarna. Med november avslutades också National Novel Writing Month, NaNoWriMo, ett årligt evenemang som ursprungligen startades i USA som ett projekt för att sporra den nationella skrivlusten – nu är det ett internationellt fenomen. Reglerna är enkla: skriv en roman på en månad. Målet är 50 000 ord. Förra året lockade NaNoWriMo över 165 000 deltagare, varav 30 000 passerade mållinjen.

I år hade ett par vänner till mig bestämt sig för att deltaga, och i ett svagt ögonblick – delvis inspirerad, delvis provocerad – gav jag mig också i kast med uppgiften. För lika mycket som min första impuls var att avfärda det hela som ett töntigt jippo kunde jag inte låta bli att lockas av utmaningen. Och dessutom: hur svårt kunde det vara? Vilken idiot som helst kan skriva en bok – idioter gör det hela tiden, för att parafrasera filmkritikern Joe Queenan. Jag började räkna: 50 000 ord, det är drygt 1500 om dagen. Det kändes överkomligt.

Jag började genast fundera på hur jag enklast skulle ro det hela i hamn. Skriva om något som kräver noll research, självklart. Gräva där jag står, absolut. Inga mysterier, inga komplicerade mordgåtor. Relationer mellan människor, här och nu i Malmö, där har vi något. Inre monologer som bara maler på, sida efter sida.

Det blev snart tydligt att jag gick in i projektet med helt fel attityd – med rationalisering snarare än ohämmad skrivlust. Bara efter någon dag började jag förenkla, ta genvägar. Hur ställer sig NaNoWriMo till konceptuella texter med långa lånade citat? Det kan ju äta upp lite utrymme. Jag blev en powergamer, och tvingades stanna upp. Det var väl ändå inte det här det skulle gå ut på? Vad hände med fantasin och passionen?

Efter en vecka låg jag hopplöst efter. Kompisar på de sociala nätverken uppdaterade hurtigt sin status: ”13000/50000. Här går det undan!” Jag reagerade med taggarna utåt. Toppen, ännu ett område där vi kan kvantifiera oss och mäta vår förmåga med varandra. Ännu en arena där stress och dåligt samvete dikterar allt. Vad händer med den kreativa friheten när den fjättras under dessa bojor? Jag ojade mig dramatiskt framför min laptop. Kunde man inte tänka sig en variant där man skriver 50 000 tecken på trettio timmar istället? Ingen sympati.

Med knappt två veckor kvar av november insåg jag att loppet sedan länge var kört. Inget skrivet på flera dagar, en illa planerad Stockholmsresa som fick mig att halka efter betänkligt. Vardagens kvävande gång. En NaNoWriMo-skrivande vän försökte peppa mig: det handlar om att tysta den inre redaktören, att disciplinera sig så man bara fortsätter skriva, trots att man vet att det man skriver är skräp. Det handlar om en hyperintensiv skrivarmånad, att sänka alla krav och bara få ur sig en massa text. Jag ljög och sa att jag minsann hade högre konstnärliga ambitioner än så.

Tidigare publicerad i Sydsvenskan.

Krigshylla

Fältartisteri kan, för en civilist, framstå som en ganska märklig företeelse. Åtminstone dess former: välpriviligierade underhållare av de mest skilda slag skeppas in till stridande soldater för att ge dem något annat än krigets fasor och tristess att tänka på under ett par timmar. Sång och dans och skratt, varpå artisterna lika snabbt skeppas tillbaka, och trupperna återgår till allvaret.

Just nu är Irak av förklarliga skäl ett vanligt turnéstopp för amerikanska fältartister. Om upplevelsen att vara en av dessa underhållare berättar komikern Louis CK just nu utförligt på sin hemsida, louisck.net. Nyss hemkommen från en kort turné i Kuwait och Irak skildrar CK med en fritt flödande prosa allt från surrealistiska helikopterturer över oändliga ökenområden till verbala klavertramp inför sina medresenärer, som inkluderar såväl hejaklacksledare som ärrade countrysångare. Han möter en publik som samtidigt är den lättaste och den svåraste han någonsin haft.

Anhängare av CK känner igen den drastiska och personliga tonen i hans rapporter, men också den djupa humanism som ligger till grund för mycket av hans humor. Det är roligt och rörande, och något av det bästa jag läst om kriget på länge.

Tidigare publicerad i Sydsvenskan.